Första perioden kännetecknades av slarvigt försvarsspel och det var blott fina målvaktsinsatser av herrar Starkbaum och Ericsson som höll ställningen vid 0-0.  Efter en välbehövlig periodvila var det ett annat Skellefteå som klev in från sitt trevligt inredda omklädningsrum till den nyspolade isen. I andra perioden pressade Skellefteå ångermanlänningarna högre upp i banan och det gav i sanning resultat. De tre målen gjordes i rask följd av i tur och ordning Bud Holloway, Joakim Lindström och Joakim Lindström igen. 

Om Holloways agerande vid sitt mål kan liknas vid en prickskytts  bör man se på Lindströms mål som hockeygodis av den dyrare sorten. Om du inte orkar youtuba dem kan jag beskriva 3-0-målet helt kort. Skellefteås lakapten Jimmie Ericsson hämtar pucken i egen zon, väggspelar med Skogs, kliver in på mål, kör över en MoDospelare och skymmer så att Lindström kan panga in pucken bakom Starkbaum. Efter det målet bytte Modo målvakt och Linus Ullström fick chansen.

I tredje perioden försökte Skellefteå spela av matchen men som historien har lärt oss kan detta vara riskabelt. Ismaskinen hann knappt av isen innan Modos Dave Spina bjöds på ett friläge av skelleftebacken Fredrik Lindgren. Modo försökte reducera ytterligare, men en matchavgörande sekvens blev en ribbträff av Per-Åge Skröder i tredje periodens trettonde minut. Efter matchen berättade Skröder på sin ångermanländskklingande svorska i C Mores sändning att han själv tycker att han skulle gjort mål där och att ett mål där hade gett laget energi. 

Modo hade fyra raka segrar innan kvällens match och visade fina intentioner. När man tittar på Modospelarnas insatser bör man särskilt lyfta fram Dave Spina som  gör ett briljant mål. Unge Edwin Hedberg spelade friskt och hade några halvchanser. Linus Ullström gjorde en stabil insats under den halva match han fick spela även om han inte blev satt på så svåra prov av mätta skellefteåspelare.