Först ut är mannen vars smeknamn var ”Le Tigre” och ”Napoleon”, han fick dem givetvis pga sitt temperament och sin ringa längd kombinerat med att han var franskkanadensare.
Michel Bergeron
Michel Bergeron föddes den 12 juni 1946 i Montreal, Quebec, Canada. Som ung höll Bergeron som så många andra på med flera sporter. När han kom upp i tonåren så förstod han att han var för liten för att bli en riktigt bra ishockeyspelare så han bestämde sig för att satsa på att bli coach. Efter att han under ett tiotal år skördat stora framgångar med pojklag i och omkring Quebec så fick han som 28-åring inför säsongen 1974-75 chansen att ta över Trois-Rivières Draveurs i QMJHL efter den då legendariske coachen Claude Dolbec.
Efter en del problem med att anpassa sig den första säsongen så blev både Bergeron och Trois-Rivières snabb en maktfaktor i QMJHL. Bergeron blir under fyra år i rad antingen coach i All Star Team 1 (2 gånger) eller All Star Team 2 (2 gånger). Två år i rad 1978 och 1979 vinner laget President's Cup som mästare i QMJHL men båda säsongerna misslyckades laget att nå finalen i Memorial Cup slutspelet.
Efter 5 raka säsonger i Trois-Rivières då laget gick till slutspel så blev Bergeron under sommaren 1980 erbjuden jobbet som coach för Quebec Nordiques som säsongen innan gjort sin debutsäsong i NHL. Quebec missade slutspelet under sin första säsong i NHL men under Bergeron kommer laget att nå slutspelet varje säsong. Det är antagligen inte bara hans förtjänst eftersom bröderna Peter och Anton Stastny hoppade av från Tjeckoslovakien under sommaren 1980 och bägge valde Quebec eftersom Quebec 1979 draftat Anton.
Med bröderna Stastny plus Michel Goulet och Real Cloutier i laguppställningen blev Quebec genast ett av NHL:s målfarligaste lag, som mest gör laget 360 mål under säsongen 1983-84 (jämför det med att endast två lag kom över 260 mål i NHL under säsongen 2014-15). Första året med Bergeron i båset blir Quebec fyra i Adams Division med 78 poäng (17 poäng mer än föregående säsong), laget förlorar dock i den första omgången med 2-3 i matcher mot Philadelphia Flyers.
Den kommande säsongen är Goulet och Peter Stastny superstjärnor i NHL och Quebec börjar bli ett lag att räkna med i Adams Divisionen. Efter en ny fjärdeplats i den stenhårda Adams divisionen så chockar Quebec NHL genom att först slå ut Montreal med 3-2 i matcher och efter det slå ut Boston Bruins med 4-3 i matcher innan laget krossades i semifinalen av NY Islanders som vann med 4-0 i matcher. Det är under den här säsongen NHL:s kanske bästa/värsta rivalitet kalla det vad ni vill skapades, jag tänker givetvis på rivaliteten mellan Canadiens och Nordiques. Rivaliteten fanns på många plan, bland annat mellan de båda kanadensiska bryggerierna Molson som sedan drygt 40 år fanns på Montreals sida och Carling O'Keefe som sponsrade Quebec.
Under Quebecs första två säsonger i NHL hade lagen inte spelat i samma division men från och med 1981-82 och fram till att Quebec flyttades så höll de till i samma division. Bergeron utnyttjade det mindervärdeskomplex som finns i Quebec gentemot Montreal och det fanns antagligen inte en enda Habsfan i staden Quebec, i alla fall inte någon som vågade visa det. Säsongen 1982-83 ökade rivaliteten ändå mer och lagen har några heta möten i seriespelet men båda lagen åker ut i den första omgången av slutspelet så de uppdämda känslorna får inget utlopp förrän de möts i slutspelet 1984.
Det är säsongen 1983-84 som ”The Battle of Quebec” exploderar i några av de bästa och blodigaste matcherna i NHL efter det andra världskriget. Bergeron har nu förvandlat Quebec till ett av ligans bättre lag och lagets 94 poäng räckte till att lägga beslag på tredjeplatsen i divisionen före Montreal som fick nöja sig med 75 poäng. I slutspelet lekte Quebec med Buffalo som besegrades med 3-0 i matcher medan Montreal överraskande men ändå helt enligt sin ordning slog ut Boston Bruins med samma siffror (mellan 1946 och 1987 slog Montreal ut Boston ur Stanley Cup slutspelet 18 gånger i rad).
Lagen möttes i den andra omgången och Bergeron eldade på både spelare och fans inför den första matchen, bland annat så hade han tagit för vana att skrika barnförbjudna förolämpningar mot Habs tuffe högerforward Mario Tremblay på varje uppvärmning under seriespelet. Detta fångades upp av TV-mikrofonerna och franskspråkig media blev överlyckliga och triggade upp stämningen ändå mer.
Quebec vann planenligt den första matchen med 4-2 på hemmaplan, andra matchen vanns av bortalaget Montreal med 4-1. Tredje matchen vann Montreal med 2-1 innan Quebec kvitterade till 2-2 i matcher genom att vinna den fjärde matchen med 4-3 efter förlängning. Montreal kopplade sedan greppet genom att vinna den femte matchen med 4-0 i Quebec och därmed var manegen krattad för matchen som har gått till historien som ”Good Friday Massacre” eller ”La Bataille du Vendredi saint”.
Den sjätte matchen spelades fredagen den 20 april och det råkade vara det årets långfredag och matchen sändes live på TV i både Canada och USA. Första slagsmålet kommer efter 23 sekunder då Wilf Paiement och Mike McPhee drabbar samman, Quebec tar ledningen med 1-0 i PP efter lite drygt 5 minuters spel av perioden, under resten av perioden fylls utvisningsbåsen så sakta av båda lagen när 2 minutersutvisningarna duggar tätt (15 PIM för Quebec och 13 PIM för Montreal).
I den andra perioden är det ställningskrig i drygt 15 minuter innan det börjar smälla på allvar när Chris Chelios och Dale Hunter drabbar samman med 2 minuter var i utvisningsbåset som resultat, Hunter hinner bara vara inne på isen i 10 sekunder innan han och Rick Green pucklar på varandra och blir utvisade. Det blir fler små skärmytslingar innan båsen töms och det stora slagsmålet börjar när den andra perioden är slut.
Domaren Bruce Hood gör sitt största misstag i karriären när han inte meddelar de olika lagen vilka spelare som blivit utvisade respektive fått matchstraff i periodpausen. När samtliga spelare återvänder till isen för den tredje perioden startar allt om igen innan domarna hunnit komma in. Mellan avblåsningen som avslutade den andra perioden och att den tredje perioden startade gick ca 60 minuter. 10 spelare fick matchstraff och 222 utvisningsminuter delades ut innan den tredje perioden äntligen kunde starta.
Flera riktigt fula saker som idag gett långa avstängningar skedde under de båda slagsmålen, värst råkade Habs forward Jean Hamel ut, Hamel drabbades av en ögonskada när Louis Sleigher slog honom medvetslös med en suckerpunch. Hamel återvände aldrig till NHL utan tvingades sluta eftersom han riskerade att bli blind, en annan som drabbades var Peter Stastny fick sin näsa avslagen av Mario Tremblay. Lagens bägge reservmålvakter Richard Sevigny och Clint Malarchuk tillhörde de som fick matchstraff, det var Sevigny som genom att ge sig på Sleigher var den fick Quebecs reservmålvakt att lämna avbytarbåset.
När matchen kom igång ökade Quebec på sin ledning genom ytterligare ett mål i PP men sedan vände Montreal matchen genom att göra 5 mål på lite drygt 8 minuter. Quebec fick göra ett tröstmål men Montreal vann matchen med 5-3 och gick vidare till Stanley Cup semifinalen där NY Islanders vände underläge 0-2 i matcher till vinst med 4-2 för att sedan förlora med 0-4 i matcher till Edmonton Oilers i finalen. Video från bråket: http://www.youtube.com/watch?v=veX55rLYAgQ
Domaren Bruce Hood slutade under sommaren och NHL genomförde flera regeländringar pga händelserna i den sjätte matchen mellan Quebec och Montreal. Rivaliteten på isen mellan Montreal och Quebec lugnar ned sig något men bland fansen råder fortfarande krig och det inträffar några olustiga händelser med skadade fans när lagen möts i seriespelet den följande säsongen. Lagen blir etta (Montreal) och tvåa i divisionen och möts ännu en gång i den andra omgången efter att de besegrat Boston respektive Buffalo med 3-2 i matcher.
Av förklarliga skäl bevakar NHL returmötet lagen emellan extra noga och alla skandaler uteblir, Quebec får sin revansch genom att slå ut Montreal med 4-3 i matcher efter att vunnit tre matcher på övertid. Bergeron och Quebec springer sedan på Philadelphia Flyers i semifinalen men efter sex tuffa och delvis fula matcher går Flyers vidare till finalen.
Året efter genomgår Montreal en generationsväxling medan Quebec dominerar divisionen, allt ser ut som upplagt för att lagen ska springa på varandra i den andra omgången för tredje året i rad. Montreal slår som vanligt ut Boston i den första omgången men Quebec går på en mina mot Hartford Whalers som vinner med 3-1 i matcher. Bergeron får efter Quebec blivit utslagna kritik för att han tagit segern över Hartford för given och koncentrerat sig på det väntade mötet med Montreal. Montreal hade också problem med Hartford men efter 4-3 i matcher så gick laget hela vägen och vann Stanley Cup för 23:e gången genom att besegra Calgary Flames i finalen.
Förlusten mot Hartford plus det faktum att Montreal vann Stanley Cup fick rivaliteten att få förnyad kraft men ekonomiska problem gör att Quebec inte kan konkurrera på samma villkor. Quebec blir fyra i divisionen medan Montreal blir tvåa, i slutspelet får Quebec sin revansch på Hartford när laget går vidare till den andra omgången efter 4-2 i matcher. I den andra omgången väntade Montreal som för 18:e gången i rad slagit ut Boston ur Stanley Cup slutspelet.
Quebec förlorade med 3-4 i matcher men skadeglädjen lyste i Quebecmedia efter att Montreal blivit utslagna av Philadelphia Flyers i semifinalen. Förhållandet mellan Bergeron och lagets ägare och GM hade blivit sämre för varje säsong sedan 1984 och nu grälade Bergeron offentligt med Maurice Filion som var Quebecs GM om vilka spelare som skulle tradas. Bland annat var de oense om hur laget skulle förhålla sig till kanadensare som inte talade franska, ägarna/GM ville utnyttja att laget sågs som mer franskt än Montreal Canadiens och satsa nästan helt på fransktalande kanadensare.
När Filion tradade bort Dale Hunter till Washington efter att Quebec blivit utslagna 1987 så visade Bergeron tydligt sitt missnöje. Ägarna till laget och Filion var inte heller lika förtjusta i européer som Bergeron var, hade Bergeron fått som han velat hade laget satsat mer på ryssar och tjecker.
Under ett möte mellan NHL-lagens ”Governors” sommaren 1987 så frågade NY Rangers GM Phil Esposito skämtsamt Quebecs president Marcel Aubut om inte Rangers kunde få trada till sig Bergeon. Esposito blir nästan chockad när Aubut frågar vad Rangers är beredda att betala för Bergeron, efter lite förhandlingar mellan Esposito och Quebec's GM Maurice Filion så kommer de båda överens och Bergeron tradas till Rangers mot Rangers första val i draften 1988 (Daniel Doré) och en större summa pengar ($75000).
Bergeron blir under sin första säsong i Rangers utsedd till ass. coach i Rendez-vous 87 (3 matcher mellan ett NHL All Star Team och Sovjetunionen som spelades i stället för en All Star match den säsongen), NHL laget blir förödmjukat av Sovjet som under de sista 90 minuterna av serien inte släpper in ett enda mål. Bergerons första säsong i Rangers blir ett misslyckande, laget missade slutspelet trots att laget hade 82 poäng vilket var lika många som fyran i Patrick Division New Jersey Devils hade men Rangers hade färre vinster. Sex av de 16 lagen i slutspelet det året hade mindre poäng än vad Rangers hade, det berodde givetvis på att två av divisionerna var väldigt ojämna. Faktum är att sämsta laget i Patrick Divison Pittsburgh Penguins också hade fler poäng än sex av slutspelslagen.
Nästa säsong blir Rangers trea i Patrick Division med exakt lika många poäng som den föregående säsongen, Rangers tog sig till slutspelet tack vare att både Devils och framförallt NY Islanders hade katastrofala säsonger (Islanders föll från 88 poäng till 61 poäng). Den hetlevrade Bergeron och den minst lika hetlevrade Esposito har under säsongen flera gräl och när det bara återstår 2 matcher av säsongen så får Bergeon sparken och Esposito tar över som coach i slutspelet där Rangers blir krossade av Pittsburgh i den första omgången.
Efter att han fått sparken från Rangers så återvände Bergeron till Quebec säsongen 1989-90 där han får sällskap av Habsikonen Guy Lafleur. Efter en helt misslyckad säsong för Quebec med enbart 12 vinster och 31 poäng på 80 matcher fick Bergeron sparken sommaren 1990. I december samma år råkade han ut för en hjärtattack och hans karriär som coach verkade vara över. Trots det så nämndes hans namn när Pat Burns 1992 lämnade Montreal Canadiens men Habs GM Serge Savard vågade inte chansa på Bergeron utan utsåg istället Jacques Demers till ny coach.
När Quebec efter ännu en misslyckad säsong 1993-94 sparkade lagets GM Pierre Page och ersatte honom med Pierre Lacroix så startade en massiv kampanj bland Nordics fans för att Bergeron skulle återvända som coach. Quebecs ägare Marcel Aubut valde ett billigare alternativ och utsåg farmarlagets coach Marc Crawford istället. När Aubut sedan 1995 meddelade att lagets skulle säljas och flyttas till Denver så hamnade bilden av Aubut med texten ”Wanted Dead or Alive” på massor av prylar som muggar, T-shirts och bildekaler.
Aubut som enligt ryktet tjänade över 15 miljoner kanadensiska dollar på affären som förvandlade Nordiques till Avalanche höll under många år en väldigt låg profil, men han har under senare tid (till fansens stora missnöje) använts som frontfigur för kampanjen för att Quebec som nyligen invigde en toppmodern arena ska få ett expansionslag i NHL.
Bergeron som blev mycket besviken över nobben från Quebec bestämde sig för att satsa på media istället, han hade sedan han fick sparken 1990 då och då hoppat in och hjälpt till på TV-kanalen TVA. Han fortsätter att jobba som analytiker för olika TV-kanaler som TVA och TQS samtidigt som han jobbar med Radio-Canada. Han var analytiker för CBC under OS i Lillehammer och Salt Lake City.
Inför säsongen 2002-03 lämnade han CBC och återvände till TQS men under World Cup 2004 var han tillfälligt tillbaka på CBC som en av medlemmarna i panelen. 2008 lämnade han TQS för RDS där han blev en av medlemmarna i hockeyshowen L'Antichambre (ordet betyder ett litet rum som ligger precis innan ett större rum) och när RDS inför säsongen 2014-15 tappade rättigheterna till Montreal Canadiens matcher så gick han i december 2013 över till TVA Sports som tog över rättigheterna.
Bergeron har de senaste åren varit en mycket vass kritiker till NHL och Gary Bettman i synnerhet, det ryktades till och med om att RDS blev av med NHL-rättigheterna på grund av Bergeron men i så fall misslyckades NHL fullständigt med att tysta en av sina hårdaste kritiker eftersom han omedelbart fick jobb på bolaget som övertog de franskspråkiga rättigheterna. Bergeron kommer säkert aldrig att hamna i Hockey Hall of Fame som Builder men hans namn har föreslagits som mottagare av Foster Hewitt Memorial Award vilket i så fall skulle få honom invald i mediaavdelningen av Hockey Hall of Fame.
Statistik som coach
Meriter som coach
Quebec Nordiques mest framgångsrike coach genom tiderna
Nästa person vann Stanley Cup fyra gånger med Toronto Maple Leafs och det var han som stod i båset när Maple Leafs senast vann Stanley Cup 1967. När han var Buffalo Sabres GM under draften 1974 som hölls via telefon valde han den påhittade japanen Taro Tsujimoto i den elfte rundan.
Punch Imlach
George “Punch” Imlach föddes den 5 mars 1918 I Toronto, Ontario, Canada. Imlach spelade juniorhockey för Toronto Young Rangers samtidigt som han pluggade mellan 1935 och 1938. 1938 började han istället spela seniorhockey som center för Toronto Goodyears under två säsonger innan han 1940 skrev på för Toronto Marlboros.
Efter ett år i Marlboros tog han värvning och under grundutbildningen i Cornwall som han för första gången provade på att coacha ett lag. När andra världskriget var över fick Imlach ett erbjudande från Detroit Red Wings att delta i deras träningsläger men eftersom han tyckte han hade gått upp för mycket i vikt under militärtjänsten tackade han nej. Han valde istället att spela för Quebec Aces i QSHL de närmaste fyra säsongerna innan han köpte in sig i laget och blev dess coach och GM.
1957 bestämde sig Imlach för att prova på proffshockeyn, han anställdes av Boston Bruins för att vara GM i Springfield Indians och innan säsongen var över hade han sparkat coachen och ställt sig själv i båset. 1958 tog Eddie Shore tillbaka kontrollen från Boston och Imlach blev arbetslös men bara några månader senare i juli 1958 anställdes han av Toronto Maple Leafs som en av lagets två assisterande General Managers, den andre var King Clancy.
I november samma år befordrades Imlach till GM och blev då Maple Leafs tredje GM genom tiderna. Efter bara en vecka senare sparkade han lagets coach Billy Reay och sa att Bert Olmstead skulle vara spelande coach resten av säsongen men det dröjde inte länge förrän han själv tog över i båset.
När Imlach tog över som coach låg Maple Leafs på sistaplatsen i NHL på samma plats som laget slutade på den föregående säsongen. Med Imlach som coach så lyckades Maple Leafs klamra sig över slutspelsstrecket med en enda poäng mer än NY Rangers. Laget slog sedan ut Boston Bruins i semifinalen innan de förlorade mot Montreal Canadiens i Stanley Cup finalen med 1-4 i matcher.
Säsongen efter slutade Maple Leafs på andra plats i serien 13 poäng bakom Montreal och tog sig även den här säsongen till finalen där laget förlorade i fyra raka matcher mot Montreal. Toronto kommer att ta sig till slutspelet nio raka säsonger med Imlach som coach och 1962 vann Maple Leafs Stanley Cup för första gången sedan 1951 då Bill Barilko avgjorde den femte matchen på övertid. Barilko hade försvunnit när han under sommaren 1951 åkte på en fisketur med en kamrat och planet där han och hans kamrat fortfarande satt fastspända hade inte hittats förrän under våren 1962.
I finalen 1962 besegrades de regerande mästarna Chicago med 4-2 i matcher och när Toronto vann även 1963 och 1964 så var det Detroit Red Wings som besegrades med 4-1 respektive 4-3 i matcher. Säsongen 1962-63 hade Maple Leafs även mest poäng i serien och det skulle dröja tills säsongen 1999-2000 innan Toronto var bäst i sin division och det är nu 52 år sedan laget hade flest poäng under en säsong i NHL.
De tre raka Stanley Cup vinsterna följdes av två sämre säsonger då laget blev fyra respektive trea i serien innan de åkte ut i den första omgången mot de blivande Stanley Cup vinnarna Montreal Canadiens. I februari 1965 när Maple Leafs besegrade Canadiens med 6-2 så gick det minst sagt vilt till, efter matchen fick 10 spelare i Toronto och 6 spelare i Montreal böta 50 dollar var. Under säsongen 1965-66 så genomför Imlach en rejäl storstädning där han i tre olika trader fick in sammanlagt nio nya spelare däribland veteranbacken Marcel Pronovost.
Imlach föredrog äldre spelare som han visste att han kunde motivera och var han hade dem medan han däremot hade svårt att hantera yngre spelare. Han använde alla möjliga knep för att trycka ned spelare och knäcka spelare så han kunde kontrollera dem, bland annat så uttalade han konstant stjärnan Frank Mahovlich’s efternamn fel. Mahovlich hade sådana problem med Imlach att han till och med fick läggas in på sjukhus efter nervösa sammanbrott vid flera tillfällen.
Andra spelare som han behandlade illa var Mike Walton, Jim Pappin, Pete Stemkowski och Carl Brewer som blev så trött på Imlach att han blev amatör igen och spelade för fader Bauers kanadensiska landslag som deltog i VM 1966 och 1967. Brewer spelade också en säsong i Finland för IFK Helsingfors innan han återvände till NHL inför säsongen 1969-70 då han efter säsongen blev uttagen i All Star Team 2.
Säsongen 1966-67 tog sig Maple Leafs till Stanley cup finalen igen efter att de blivit trea i serien och mycket överraskande slagit ut seriesuveränerna Chicago Black Hawks i semifinalen. Maple Leafs ställdes mot det favorittippade Montreal Canadiens i finalen och där skulle det för sin höga medelålder hånade Maple Leafs överraskande vinna med 4-2 i matcher. Maple Leafs spelare var i genomsnitt 31 år gamla när de vann, de båda målvakterna Bower och Sawchuk var 43 respektive 38 år, backarnas ålder var som följer Stanley 41, Pronovost 37, Horton 37, Baun 31, Hillman 30 plus ynglingen Erickson 29 som bara fick spela tre slutspelsmatcher med Toronto under året.
Bland forwards fanns det fler yngre spelare: Kelly 39, Armstrong 36, Pulford 31, Shack 30, Mahovlich 29,, Keon 27, Pappin 27, Jeffrey 26, Conacher 25, Stemkowski 23, Ellis 22, Walton 22 plus extraforwarden Marcetta 30. Backen Larry Hillman som nog är okänd för de flesta har NHL rekorden som den yngste som någonsin vunnit Stanley Cup eftersom han bara 18 år, 2 månader och 9 dagar gammal när han vann tillsammans med Detroit Red Wings 1955. Hillman spelade för fyra Original Six klubbar och sammanlagt 15 proffsklubbar under sin 22 säsonger långa karriär där han vann Stanley Cup 6 gånger med 3 olika klubbar (Detroit, Toronto, Montreal). Hillman har också vunnit WHA-mästerskapet AVCO Cup både som spelare och som coach.
I expansionsdraften inför säsongen 1967-68 så försvann Terry Sawchuk till LA Kings, Bob Baun till California Seals, Larry Jeffrey till Pittsburgh Penguins och Aut Erickson till California Seals. Under säsongen så tradades Frank Mahovlich, Pete Stemkowski, talangen Garry Unger och rättigheterna till Carl Brewer till Detroit i utbyte mot Norm Ullman, Paul Henderson och Floyd Smith men de regerande mästarna Toronto missade slutspelet bland annat beroende på att Mike Walton som dessutom var gift med dottern till Imlachs boss Stafford Smythe lämnade laget under några veckor för att han inte stod ut med Imlach längre.
Bara minuterna efter att det blivit klart att Maple Leafs missade slutspelet fick Imlach sparken av Stafford Smythe, två av Imlachs lojala veteraner Johnny Bower och Tim Horton sa omedelbart att de skulle följa med Imlach vart han än tog vägen (bägge återvände till Toronto den kommande säsongen men Horton hamnade hos Imlach i Buffalo under 1970-talets början). Efter säsongen så sattes Allan Stanley på waiver och plockades upp av Philadelphia Flyers, Stanley skojade i en intervju när han sa att Maple Leafs kommer aldrig vinna Stanley Cup utan mig men det visade sig vara helt sant och under resten av Stanleys livstid (han dog 2013) nådde aldrig Maple Leafs Stanley Cup finalen igen.
Efter att Imlach fått sparken från Maple Leafs så väntade sig de flesta att Imlach skulle bli GM för det nystartade Vancouver Canucks eftersom han hade täta kontakter till ägarna till WHL-laget med samma namn. Det visade sig dock att ägarna till WHL-laget inte hade tillräckliga ekonomiska muskler utan de tvingades sälja organisationen till Medicor som förde Canucks till NHL.
Imlach fick ett erbjudande från de nya ägarna men valde istället att bli det andra nystartade laget Buffalo Sabres GM och coach. Imlach hade minst sagt tur i sitt första och kanske viktigaste uppdrag som lagets GM. NHL lottade vilket av de båda nya lagen som skulle få välja först och NHL:s president såg först fel och utropade Canucks till vinnare men i själva verket hade tombolan stannat på ett av Buffalos nummer. Skillnaden mellan Gilbert Perreault som Buffalo valde först av alla och Dale Tallon som Canucks fick nöja sig med är den största anledningen till att Buffalo snabbt blev ett topplag medan Canucks hade det betydligt besvärligare.
Imlach var lyckosam i flera av sina val de första drafterna eller vad sägs om namn som Rick Martin, Craig Ramsay, Bill Hajt, Jim Schoenfeld, Peter McNab, Lee Fogolin & Danny Gare som samtliga valdes under Imlachs första fem drafter. Han signade dessutom veteranbacken Tim Horton som ledargestalt i laget men det är först när han tradar till sig René Robert från Pittsburgh under 1972 som laget börjar bli fruktat för sin offensiv.
Under lagets andra säsong drabbades Imlach av en hjärtattack den 7 januari 1972 och lämnade på läkares rekommendation jobbet som coach efter säsongens slut. Joe Crozier som hoppade in efter Imlachs hjärtattack blev lagets nye headcoach för säsongen 1972-73 och han lede laget till dess första slutspel. Året efter missade Buffalo slutspelet något som kan ha berott på att Tim Horton avled i en trafikolycka i februari 1974.
I draften 1974 så väljer en trött och irriterad Imlach den påhittade japanen Taro Tsujimoto med sitt val i den elfte rundan som den 183:e spelaren sammanlagt. Draften som för första och hittills enda gången hölls via telefon drog ut på tiden och medan de väntade på att få välja i den elfte rundan kom Buffalos PR-man Paul Wieland med ett förslag att drafta en upphittad spelare från något exotiskt land och Imlach nappade. För att göra kuppen så realistiskt som möjligt så fick Tsujimoto (ett efternamn som de plockat från en telefonkatalog) spela för Tokyo Katanas i den japanska ligan. Det var inte förrän på Buffalos träningsläger under hösten 1974 som Imlach avslöjade bluffen, NHL blev minst sagt sura och förklarade valet ogiltigt. Under de kommande åren så hände det flera gånger varje säsong att publiken ropade att de ville se Tsujimoto på isen.
Med Floyd Smith som ny coach plockade Buffalo 113 poäng säsongen 1974-75 (ett poängrekord som tangerades först 2005-06) och tog sig hela vägen till Stanley Cup finalen där dock Philadelphia Flyers vann med 4-2 i matcher. Tredje finalmatchen lagen emellan är historisk dels för att en fladdermus kommit in i arenan dessutom spelades den i en tät dimma pga en värmebölja i Buffalo (låter otroligt eller hur) med en temperatur på närmare 40 grader celsius. Dimman var så tät att domarna med jämna mellanrum blåste av spelet för att vaktmästarna skulle öppna alla dörrar samtidigt som spelarna åkte varv på varv på isen för att skingra dimman.
Efter finalplatsen så tog sig Buffalo till slutspelet de närmaste 10 säsongerna men laget kommer bara ta sig förbi den andra rundan vid ett enda tillfälle. Eftersom Buffalo nu är ett topplag får de välja senare i draften och då blir det betydligt glesare mellan fullträffarna, Ric Seiling, Larry Playfair & Tony McKegney är de enda av Sabres draftval under Imlachs sista säsonger i Buffalo som kom över 500 matcher i NHL.
När det började gå lite trögare kom också konflikterna mellan Imlach och vissa spelare som ett brev på posten. Speciellt lagets kapten Jim Schoenfeld och Imlach hade sina duster och 1977 tog Imlach C:t från Schoenfelds bröst. Marcel Pronovost blev lagets nye coach 1977 men efter några matcher av säsongen 1978-79 fick han sällskap i båset när Imlach ställde sig i båset igen, Imlach blev dock inte långvarig på posten för den 10 december 1978 fick både han och Pronovost sparken från Buffalo Sabres.
I juli 1979 återvände Imlach till Maple Leafs där han blev ägaren Ballards högra hand, det var ett impopulärt beslut hos Maple Leafs fans men det var å andra sidan de flesta beslut Ballard fattade under sin tid vid makten i Maple Leafs. Första dagen på det nya jobbet så skapade Imlach mer rubriker när ha sa att Maple Leafs bara hade sex bra spelare och resten hörde hemma i farmarlaget, Imlach införde dessutom ett antal regler för laget bland annat så var spelarnas tvungna att bära slips.
Snabbt blev det hårda sammanstötningar mellan Imlach och Maple Leafs lagkapten Darryl Sittler, Sittler sätter hårt mot hårt och kräver en halv miljon dollar för att häva sin No-trade klausul. Imlach får då med sig Ballard i en avancerad plan för att få Sittler att lämna självmant, först tradades Sittlers bäste vän Lanny McDonald till Colorado Rockies. Sittler blir då villigare att lämna laget och Imlach försöker dumt nog trada honom till Buffalo mot Perreault, Buffalos nye GM John Anderson slänger skrattande på luren i örat på Imlach.
Imlach får under säsongen ett bud från Philadelphia som han tackar nej till (enligt ryktet Rick MacLeish och André Dupont). I mars råkade Maple Leafs coach ut för en trafikolycka och Imlach hoppade in som coach under resten av säsongen, han lyckades fixa en slutspelsplats men säsongen 1979-80 är den första av 13 säsonger som Maple Leafs förlorar fler matcher än de vinner. Imlach utser sin gamle kompis Joe Crozier till ny coach och sätter igång med att försöka trada Sittler under sommaren 1980.
I augusti 1980 får han ännu en hjärtattack och då kliver Ballard in och förhandlar fram ett nytt kontrakt med både Sittler och Börje Salming som inte heller tillhörde Imlachs favoriter. Imlach återvänder som lagets GM mot slutet av säsongen där Maple Leafs tog den sista slutspelsplatsen i Prince of Wales Conference. Under Maple Leafs träningsläger i september 1981 fick Imlach sin tredje hjärtattack, vilket till att han tvingades till en bypass operation som gick bra. Ballard blev tillförordnat GM under Imlachs sjukskrivning och till media var det underförstått att Imlach var körd som Maple Leafs GM.
Imlach fick aldrig sparken men när han kom tillbaka till Maple Leaf Gardens i November såg han att hans parkeringsplats var borttagen och att Gerry McNamara var tillsatt som ”interim” GM. Imlach återvände sedan till Maple Leaf Gardens var fjortonde dag för att hämta sin lönecheck ända tills hans anställningskontrakt gick ut. men han satte aldrig sin fot i byggnaden som varit hans arbetsplats i fjorton år utan en kontorist fick gå ut och ge honom den där han satt i sin bil.
Under en semesterresa till Las Vegas 1985 fick han sin fjärde hjärtattack på ett casino och han avled efter att han fått sin femte hjärtattack i sitt hem den 1 december 1987. Johnny Bower och Allan Stanley var två av kistbärarna vid hans begravning och i ett av talen som hölls på hans begravning sades följande: ”Punch Imlach sometimes took some rather older hockey players, who other said were washed up and made them into Stanley Cup champions” .
Det är ingen tvekan om att många äldre spelare var väldigt tacksamma över att Imlach satsade på dem men det fanns antagligen minst lika många främst yngre spelare som var överlyckliga när de slapp att spela för honom efter att de blivit tradade eller han fått sparken. Han var antagligen en bättre GM än coach eftersom han under sin tid som GM i Buffalo förstod att han inte var en bra coach för yngre spelare och därför lär bli att coacha efter de två första säsongerna (även om det delvis var på läkarnas order).
Statistik som coach
Meriter som coach/GM
Stanley Cup 4 gånger: 1962, 1963, 1964 & 1967
Invald i Hockey Hall of Fame som builders1984
Coach för Toronto Maple Leafs under 12 säsonger.
Coach för Buffalo Sabres under 2 säsonger.
GM för Toronto Maple Leafs under 13 säsonger.
GM för Buffalo Sabres under 8 säsonger.
Hans 365 vinster i Maple Leafs är fortfarande bäst genom tiderna i Maple Leafs.
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Michel Bergeron
Michel Bergeron föddes den 12 juni 1946 i Montreal, Quebec, Canada. Som ung höll Bergeron som så många andra på med flera sporter. När han kom upp i tonåren så förstod han att han var för liten för att bli en riktigt bra ishockeyspelare så han bestämde sig för att satsa på att bli coach. Efter att han under ett tiotal år skördat stora framgångar med pojklag i och omkring Quebec så fick han som 28-åring inför säsongen 1974-75 chansen att ta över Trois-Rivières Draveurs i QMJHL efter den då legendariske coachen Claude Dolbec.
Efter en del problem med att anpassa sig den första säsongen så blev både Bergeron och Trois-Rivières snabb en maktfaktor i QMJHL. Bergeron blir under fyra år i rad antingen coach i All Star Team 1 (2 gånger) eller All Star Team 2 (2 gånger). Två år i rad 1978 och 1979 vinner laget President's Cup som mästare i QMJHL men båda säsongerna misslyckades laget att nå finalen i Memorial Cup slutspelet.
Efter 5 raka säsonger i Trois-Rivières då laget gick till slutspel så blev Bergeron under sommaren 1980 erbjuden jobbet som coach för Quebec Nordiques som säsongen innan gjort sin debutsäsong i NHL. Quebec missade slutspelet under sin första säsong i NHL men under Bergeron kommer laget att nå slutspelet varje säsong. Det är antagligen inte bara hans förtjänst eftersom bröderna Peter och Anton Stastny hoppade av från Tjeckoslovakien under sommaren 1980 och bägge valde Quebec eftersom Quebec 1979 draftat Anton.
Med bröderna Stastny plus Michel Goulet och Real Cloutier i laguppställningen blev Quebec genast ett av NHL:s målfarligaste lag, som mest gör laget 360 mål under säsongen 1983-84 (jämför det med att endast två lag kom över 260 mål i NHL under säsongen 2014-15). Första året med Bergeron i båset blir Quebec fyra i Adams Division med 78 poäng (17 poäng mer än föregående säsong), laget förlorar dock i den första omgången med 2-3 i matcher mot Philadelphia Flyers.
Den kommande säsongen är Goulet och Peter Stastny superstjärnor i NHL och Quebec börjar bli ett lag att räkna med i Adams Divisionen. Efter en ny fjärdeplats i den stenhårda Adams divisionen så chockar Quebec NHL genom att först slå ut Montreal med 3-2 i matcher och efter det slå ut Boston Bruins med 4-3 i matcher innan laget krossades i semifinalen av NY Islanders som vann med 4-0 i matcher. Det är under den här säsongen NHL:s kanske bästa/värsta rivalitet kalla det vad ni vill skapades, jag tänker givetvis på rivaliteten mellan Canadiens och Nordiques. Rivaliteten fanns på många plan, bland annat mellan de båda kanadensiska bryggerierna Molson som sedan drygt 40 år fanns på Montreals sida och Carling O'Keefe som sponsrade Quebec.
Under Quebecs första två säsonger i NHL hade lagen inte spelat i samma division men från och med 1981-82 och fram till att Quebec flyttades så höll de till i samma division. Bergeron utnyttjade det mindervärdeskomplex som finns i Quebec gentemot Montreal och det fanns antagligen inte en enda Habsfan i staden Quebec, i alla fall inte någon som vågade visa det. Säsongen 1982-83 ökade rivaliteten ändå mer och lagen har några heta möten i seriespelet men båda lagen åker ut i den första omgången av slutspelet så de uppdämda känslorna får inget utlopp förrän de möts i slutspelet 1984.
Det är säsongen 1983-84 som ”The Battle of Quebec” exploderar i några av de bästa och blodigaste matcherna i NHL efter det andra världskriget. Bergeron har nu förvandlat Quebec till ett av ligans bättre lag och lagets 94 poäng räckte till att lägga beslag på tredjeplatsen i divisionen före Montreal som fick nöja sig med 75 poäng. I slutspelet lekte Quebec med Buffalo som besegrades med 3-0 i matcher medan Montreal överraskande men ändå helt enligt sin ordning slog ut Boston Bruins med samma siffror (mellan 1946 och 1987 slog Montreal ut Boston ur Stanley Cup slutspelet 18 gånger i rad).
Lagen möttes i den andra omgången och Bergeron eldade på både spelare och fans inför den första matchen, bland annat så hade han tagit för vana att skrika barnförbjudna förolämpningar mot Habs tuffe högerforward Mario Tremblay på varje uppvärmning under seriespelet. Detta fångades upp av TV-mikrofonerna och franskspråkig media blev överlyckliga och triggade upp stämningen ändå mer.
Quebec vann planenligt den första matchen med 4-2 på hemmaplan, andra matchen vanns av bortalaget Montreal med 4-1. Tredje matchen vann Montreal med 2-1 innan Quebec kvitterade till 2-2 i matcher genom att vinna den fjärde matchen med 4-3 efter förlängning. Montreal kopplade sedan greppet genom att vinna den femte matchen med 4-0 i Quebec och därmed var manegen krattad för matchen som har gått till historien som ”Good Friday Massacre” eller ”La Bataille du Vendredi saint”.
Den sjätte matchen spelades fredagen den 20 april och det råkade vara det årets långfredag och matchen sändes live på TV i både Canada och USA. Första slagsmålet kommer efter 23 sekunder då Wilf Paiement och Mike McPhee drabbar samman, Quebec tar ledningen med 1-0 i PP efter lite drygt 5 minuters spel av perioden, under resten av perioden fylls utvisningsbåsen så sakta av båda lagen när 2 minutersutvisningarna duggar tätt (15 PIM för Quebec och 13 PIM för Montreal).
I den andra perioden är det ställningskrig i drygt 15 minuter innan det börjar smälla på allvar när Chris Chelios och Dale Hunter drabbar samman med 2 minuter var i utvisningsbåset som resultat, Hunter hinner bara vara inne på isen i 10 sekunder innan han och Rick Green pucklar på varandra och blir utvisade. Det blir fler små skärmytslingar innan båsen töms och det stora slagsmålet börjar när den andra perioden är slut.
Domaren Bruce Hood gör sitt största misstag i karriären när han inte meddelar de olika lagen vilka spelare som blivit utvisade respektive fått matchstraff i periodpausen. När samtliga spelare återvänder till isen för den tredje perioden startar allt om igen innan domarna hunnit komma in. Mellan avblåsningen som avslutade den andra perioden och att den tredje perioden startade gick ca 60 minuter. 10 spelare fick matchstraff och 222 utvisningsminuter delades ut innan den tredje perioden äntligen kunde starta.
Flera riktigt fula saker som idag gett långa avstängningar skedde under de båda slagsmålen, värst råkade Habs forward Jean Hamel ut, Hamel drabbades av en ögonskada när Louis Sleigher slog honom medvetslös med en suckerpunch. Hamel återvände aldrig till NHL utan tvingades sluta eftersom han riskerade att bli blind, en annan som drabbades var Peter Stastny fick sin näsa avslagen av Mario Tremblay. Lagens bägge reservmålvakter Richard Sevigny och Clint Malarchuk tillhörde de som fick matchstraff, det var Sevigny som genom att ge sig på Sleigher var den fick Quebecs reservmålvakt att lämna avbytarbåset.
När matchen kom igång ökade Quebec på sin ledning genom ytterligare ett mål i PP men sedan vände Montreal matchen genom att göra 5 mål på lite drygt 8 minuter. Quebec fick göra ett tröstmål men Montreal vann matchen med 5-3 och gick vidare till Stanley Cup semifinalen där NY Islanders vände underläge 0-2 i matcher till vinst med 4-2 för att sedan förlora med 0-4 i matcher till Edmonton Oilers i finalen. Video från bråket: http://www.youtube.com/watch?v=veX55rLYAgQ
Domaren Bruce Hood slutade under sommaren och NHL genomförde flera regeländringar pga händelserna i den sjätte matchen mellan Quebec och Montreal. Rivaliteten på isen mellan Montreal och Quebec lugnar ned sig något men bland fansen råder fortfarande krig och det inträffar några olustiga händelser med skadade fans när lagen möts i seriespelet den följande säsongen. Lagen blir etta (Montreal) och tvåa i divisionen och möts ännu en gång i den andra omgången efter att de besegrat Boston respektive Buffalo med 3-2 i matcher.
Av förklarliga skäl bevakar NHL returmötet lagen emellan extra noga och alla skandaler uteblir, Quebec får sin revansch genom att slå ut Montreal med 4-3 i matcher efter att vunnit tre matcher på övertid. Bergeron och Quebec springer sedan på Philadelphia Flyers i semifinalen men efter sex tuffa och delvis fula matcher går Flyers vidare till finalen.
Året efter genomgår Montreal en generationsväxling medan Quebec dominerar divisionen, allt ser ut som upplagt för att lagen ska springa på varandra i den andra omgången för tredje året i rad. Montreal slår som vanligt ut Boston i den första omgången men Quebec går på en mina mot Hartford Whalers som vinner med 3-1 i matcher. Bergeron får efter Quebec blivit utslagna kritik för att han tagit segern över Hartford för given och koncentrerat sig på det väntade mötet med Montreal. Montreal hade också problem med Hartford men efter 4-3 i matcher så gick laget hela vägen och vann Stanley Cup för 23:e gången genom att besegra Calgary Flames i finalen.
Förlusten mot Hartford plus det faktum att Montreal vann Stanley Cup fick rivaliteten att få förnyad kraft men ekonomiska problem gör att Quebec inte kan konkurrera på samma villkor. Quebec blir fyra i divisionen medan Montreal blir tvåa, i slutspelet får Quebec sin revansch på Hartford när laget går vidare till den andra omgången efter 4-2 i matcher. I den andra omgången väntade Montreal som för 18:e gången i rad slagit ut Boston ur Stanley Cup slutspelet.
Quebec förlorade med 3-4 i matcher men skadeglädjen lyste i Quebecmedia efter att Montreal blivit utslagna av Philadelphia Flyers i semifinalen. Förhållandet mellan Bergeron och lagets ägare och GM hade blivit sämre för varje säsong sedan 1984 och nu grälade Bergeron offentligt med Maurice Filion som var Quebecs GM om vilka spelare som skulle tradas. Bland annat var de oense om hur laget skulle förhålla sig till kanadensare som inte talade franska, ägarna/GM ville utnyttja att laget sågs som mer franskt än Montreal Canadiens och satsa nästan helt på fransktalande kanadensare.
När Filion tradade bort Dale Hunter till Washington efter att Quebec blivit utslagna 1987 så visade Bergeron tydligt sitt missnöje. Ägarna till laget och Filion var inte heller lika förtjusta i européer som Bergeron var, hade Bergeron fått som han velat hade laget satsat mer på ryssar och tjecker.
Under ett möte mellan NHL-lagens ”Governors” sommaren 1987 så frågade NY Rangers GM Phil Esposito skämtsamt Quebecs president Marcel Aubut om inte Rangers kunde få trada till sig Bergeon. Esposito blir nästan chockad när Aubut frågar vad Rangers är beredda att betala för Bergeron, efter lite förhandlingar mellan Esposito och Quebec's GM Maurice Filion så kommer de båda överens och Bergeron tradas till Rangers mot Rangers första val i draften 1988 (Daniel Doré) och en större summa pengar ($75000).
Bergeron blir under sin första säsong i Rangers utsedd till ass. coach i Rendez-vous 87 (3 matcher mellan ett NHL All Star Team och Sovjetunionen som spelades i stället för en All Star match den säsongen), NHL laget blir förödmjukat av Sovjet som under de sista 90 minuterna av serien inte släpper in ett enda mål. Bergerons första säsong i Rangers blir ett misslyckande, laget missade slutspelet trots att laget hade 82 poäng vilket var lika många som fyran i Patrick Division New Jersey Devils hade men Rangers hade färre vinster. Sex av de 16 lagen i slutspelet det året hade mindre poäng än vad Rangers hade, det berodde givetvis på att två av divisionerna var väldigt ojämna. Faktum är att sämsta laget i Patrick Divison Pittsburgh Penguins också hade fler poäng än sex av slutspelslagen.
Nästa säsong blir Rangers trea i Patrick Division med exakt lika många poäng som den föregående säsongen, Rangers tog sig till slutspelet tack vare att både Devils och framförallt NY Islanders hade katastrofala säsonger (Islanders föll från 88 poäng till 61 poäng). Den hetlevrade Bergeron och den minst lika hetlevrade Esposito har under säsongen flera gräl och när det bara återstår 2 matcher av säsongen så får Bergeon sparken och Esposito tar över som coach i slutspelet där Rangers blir krossade av Pittsburgh i den första omgången.
Efter att han fått sparken från Rangers så återvände Bergeron till Quebec säsongen 1989-90 där han får sällskap av Habsikonen Guy Lafleur. Efter en helt misslyckad säsong för Quebec med enbart 12 vinster och 31 poäng på 80 matcher fick Bergeron sparken sommaren 1990. I december samma år råkade han ut för en hjärtattack och hans karriär som coach verkade vara över. Trots det så nämndes hans namn när Pat Burns 1992 lämnade Montreal Canadiens men Habs GM Serge Savard vågade inte chansa på Bergeron utan utsåg istället Jacques Demers till ny coach.
När Quebec efter ännu en misslyckad säsong 1993-94 sparkade lagets GM Pierre Page och ersatte honom med Pierre Lacroix så startade en massiv kampanj bland Nordics fans för att Bergeron skulle återvända som coach. Quebecs ägare Marcel Aubut valde ett billigare alternativ och utsåg farmarlagets coach Marc Crawford istället. När Aubut sedan 1995 meddelade att lagets skulle säljas och flyttas till Denver så hamnade bilden av Aubut med texten ”Wanted Dead or Alive” på massor av prylar som muggar, T-shirts och bildekaler.
Aubut som enligt ryktet tjänade över 15 miljoner kanadensiska dollar på affären som förvandlade Nordiques till Avalanche höll under många år en väldigt låg profil, men han har under senare tid (till fansens stora missnöje) använts som frontfigur för kampanjen för att Quebec som nyligen invigde en toppmodern arena ska få ett expansionslag i NHL.
Bergeron som blev mycket besviken över nobben från Quebec bestämde sig för att satsa på media istället, han hade sedan han fick sparken 1990 då och då hoppat in och hjälpt till på TV-kanalen TVA. Han fortsätter att jobba som analytiker för olika TV-kanaler som TVA och TQS samtidigt som han jobbar med Radio-Canada. Han var analytiker för CBC under OS i Lillehammer och Salt Lake City.
Inför säsongen 2002-03 lämnade han CBC och återvände till TQS men under World Cup 2004 var han tillfälligt tillbaka på CBC som en av medlemmarna i panelen. 2008 lämnade han TQS för RDS där han blev en av medlemmarna i hockeyshowen L'Antichambre (ordet betyder ett litet rum som ligger precis innan ett större rum) och när RDS inför säsongen 2014-15 tappade rättigheterna till Montreal Canadiens matcher så gick han i december 2013 över till TVA Sports som tog över rättigheterna.
Bergeron har de senaste åren varit en mycket vass kritiker till NHL och Gary Bettman i synnerhet, det ryktades till och med om att RDS blev av med NHL-rättigheterna på grund av Bergeron men i så fall misslyckades NHL fullständigt med att tysta en av sina hårdaste kritiker eftersom han omedelbart fick jobb på bolaget som övertog de franskspråkiga rättigheterna. Bergeron kommer säkert aldrig att hamna i Hockey Hall of Fame som Builder men hans namn har föreslagits som mottagare av Foster Hewitt Memorial Award vilket i så fall skulle få honom invald i mediaavdelningen av Hockey Hall of Fame.
Statistik som coach
| Liga/Lag | G | W | L | T | P |
| Quebec Nordiques | 634 | 265 | 283 | 86 | 616 |
| New York Rangers | 158 | 73 | 67 | 18 | 164 |
| NHL | 792 | 338 | 350 | 104 | 780 |
| Stanley Cuo (Quebec) | 68 | 31 | 37 | - | - |
Meriter som coach
Quebec Nordiques mest framgångsrike coach genom tiderna
Nästa person vann Stanley Cup fyra gånger med Toronto Maple Leafs och det var han som stod i båset när Maple Leafs senast vann Stanley Cup 1967. När han var Buffalo Sabres GM under draften 1974 som hölls via telefon valde han den påhittade japanen Taro Tsujimoto i den elfte rundan.
Punch Imlach
George “Punch” Imlach föddes den 5 mars 1918 I Toronto, Ontario, Canada. Imlach spelade juniorhockey för Toronto Young Rangers samtidigt som han pluggade mellan 1935 och 1938. 1938 började han istället spela seniorhockey som center för Toronto Goodyears under två säsonger innan han 1940 skrev på för Toronto Marlboros.
Efter ett år i Marlboros tog han värvning och under grundutbildningen i Cornwall som han för första gången provade på att coacha ett lag. När andra världskriget var över fick Imlach ett erbjudande från Detroit Red Wings att delta i deras träningsläger men eftersom han tyckte han hade gått upp för mycket i vikt under militärtjänsten tackade han nej. Han valde istället att spela för Quebec Aces i QSHL de närmaste fyra säsongerna innan han köpte in sig i laget och blev dess coach och GM.
1957 bestämde sig Imlach för att prova på proffshockeyn, han anställdes av Boston Bruins för att vara GM i Springfield Indians och innan säsongen var över hade han sparkat coachen och ställt sig själv i båset. 1958 tog Eddie Shore tillbaka kontrollen från Boston och Imlach blev arbetslös men bara några månader senare i juli 1958 anställdes han av Toronto Maple Leafs som en av lagets två assisterande General Managers, den andre var King Clancy.
I november samma år befordrades Imlach till GM och blev då Maple Leafs tredje GM genom tiderna. Efter bara en vecka senare sparkade han lagets coach Billy Reay och sa att Bert Olmstead skulle vara spelande coach resten av säsongen men det dröjde inte länge förrän han själv tog över i båset.
När Imlach tog över som coach låg Maple Leafs på sistaplatsen i NHL på samma plats som laget slutade på den föregående säsongen. Med Imlach som coach så lyckades Maple Leafs klamra sig över slutspelsstrecket med en enda poäng mer än NY Rangers. Laget slog sedan ut Boston Bruins i semifinalen innan de förlorade mot Montreal Canadiens i Stanley Cup finalen med 1-4 i matcher.
Säsongen efter slutade Maple Leafs på andra plats i serien 13 poäng bakom Montreal och tog sig även den här säsongen till finalen där laget förlorade i fyra raka matcher mot Montreal. Toronto kommer att ta sig till slutspelet nio raka säsonger med Imlach som coach och 1962 vann Maple Leafs Stanley Cup för första gången sedan 1951 då Bill Barilko avgjorde den femte matchen på övertid. Barilko hade försvunnit när han under sommaren 1951 åkte på en fisketur med en kamrat och planet där han och hans kamrat fortfarande satt fastspända hade inte hittats förrän under våren 1962.
I finalen 1962 besegrades de regerande mästarna Chicago med 4-2 i matcher och när Toronto vann även 1963 och 1964 så var det Detroit Red Wings som besegrades med 4-1 respektive 4-3 i matcher. Säsongen 1962-63 hade Maple Leafs även mest poäng i serien och det skulle dröja tills säsongen 1999-2000 innan Toronto var bäst i sin division och det är nu 52 år sedan laget hade flest poäng under en säsong i NHL.
De tre raka Stanley Cup vinsterna följdes av två sämre säsonger då laget blev fyra respektive trea i serien innan de åkte ut i den första omgången mot de blivande Stanley Cup vinnarna Montreal Canadiens. I februari 1965 när Maple Leafs besegrade Canadiens med 6-2 så gick det minst sagt vilt till, efter matchen fick 10 spelare i Toronto och 6 spelare i Montreal böta 50 dollar var. Under säsongen 1965-66 så genomför Imlach en rejäl storstädning där han i tre olika trader fick in sammanlagt nio nya spelare däribland veteranbacken Marcel Pronovost.
Imlach föredrog äldre spelare som han visste att han kunde motivera och var han hade dem medan han däremot hade svårt att hantera yngre spelare. Han använde alla möjliga knep för att trycka ned spelare och knäcka spelare så han kunde kontrollera dem, bland annat så uttalade han konstant stjärnan Frank Mahovlich’s efternamn fel. Mahovlich hade sådana problem med Imlach att han till och med fick läggas in på sjukhus efter nervösa sammanbrott vid flera tillfällen.
Andra spelare som han behandlade illa var Mike Walton, Jim Pappin, Pete Stemkowski och Carl Brewer som blev så trött på Imlach att han blev amatör igen och spelade för fader Bauers kanadensiska landslag som deltog i VM 1966 och 1967. Brewer spelade också en säsong i Finland för IFK Helsingfors innan han återvände till NHL inför säsongen 1969-70 då han efter säsongen blev uttagen i All Star Team 2.
Säsongen 1966-67 tog sig Maple Leafs till Stanley cup finalen igen efter att de blivit trea i serien och mycket överraskande slagit ut seriesuveränerna Chicago Black Hawks i semifinalen. Maple Leafs ställdes mot det favorittippade Montreal Canadiens i finalen och där skulle det för sin höga medelålder hånade Maple Leafs överraskande vinna med 4-2 i matcher. Maple Leafs spelare var i genomsnitt 31 år gamla när de vann, de båda målvakterna Bower och Sawchuk var 43 respektive 38 år, backarnas ålder var som följer Stanley 41, Pronovost 37, Horton 37, Baun 31, Hillman 30 plus ynglingen Erickson 29 som bara fick spela tre slutspelsmatcher med Toronto under året.
Bland forwards fanns det fler yngre spelare: Kelly 39, Armstrong 36, Pulford 31, Shack 30, Mahovlich 29,, Keon 27, Pappin 27, Jeffrey 26, Conacher 25, Stemkowski 23, Ellis 22, Walton 22 plus extraforwarden Marcetta 30. Backen Larry Hillman som nog är okänd för de flesta har NHL rekorden som den yngste som någonsin vunnit Stanley Cup eftersom han bara 18 år, 2 månader och 9 dagar gammal när han vann tillsammans med Detroit Red Wings 1955. Hillman spelade för fyra Original Six klubbar och sammanlagt 15 proffsklubbar under sin 22 säsonger långa karriär där han vann Stanley Cup 6 gånger med 3 olika klubbar (Detroit, Toronto, Montreal). Hillman har också vunnit WHA-mästerskapet AVCO Cup både som spelare och som coach.
I expansionsdraften inför säsongen 1967-68 så försvann Terry Sawchuk till LA Kings, Bob Baun till California Seals, Larry Jeffrey till Pittsburgh Penguins och Aut Erickson till California Seals. Under säsongen så tradades Frank Mahovlich, Pete Stemkowski, talangen Garry Unger och rättigheterna till Carl Brewer till Detroit i utbyte mot Norm Ullman, Paul Henderson och Floyd Smith men de regerande mästarna Toronto missade slutspelet bland annat beroende på att Mike Walton som dessutom var gift med dottern till Imlachs boss Stafford Smythe lämnade laget under några veckor för att han inte stod ut med Imlach längre.
Bara minuterna efter att det blivit klart att Maple Leafs missade slutspelet fick Imlach sparken av Stafford Smythe, två av Imlachs lojala veteraner Johnny Bower och Tim Horton sa omedelbart att de skulle följa med Imlach vart han än tog vägen (bägge återvände till Toronto den kommande säsongen men Horton hamnade hos Imlach i Buffalo under 1970-talets början). Efter säsongen så sattes Allan Stanley på waiver och plockades upp av Philadelphia Flyers, Stanley skojade i en intervju när han sa att Maple Leafs kommer aldrig vinna Stanley Cup utan mig men det visade sig vara helt sant och under resten av Stanleys livstid (han dog 2013) nådde aldrig Maple Leafs Stanley Cup finalen igen.
Efter att Imlach fått sparken från Maple Leafs så väntade sig de flesta att Imlach skulle bli GM för det nystartade Vancouver Canucks eftersom han hade täta kontakter till ägarna till WHL-laget med samma namn. Det visade sig dock att ägarna till WHL-laget inte hade tillräckliga ekonomiska muskler utan de tvingades sälja organisationen till Medicor som förde Canucks till NHL.
Imlach fick ett erbjudande från de nya ägarna men valde istället att bli det andra nystartade laget Buffalo Sabres GM och coach. Imlach hade minst sagt tur i sitt första och kanske viktigaste uppdrag som lagets GM. NHL lottade vilket av de båda nya lagen som skulle få välja först och NHL:s president såg först fel och utropade Canucks till vinnare men i själva verket hade tombolan stannat på ett av Buffalos nummer. Skillnaden mellan Gilbert Perreault som Buffalo valde först av alla och Dale Tallon som Canucks fick nöja sig med är den största anledningen till att Buffalo snabbt blev ett topplag medan Canucks hade det betydligt besvärligare.
Imlach var lyckosam i flera av sina val de första drafterna eller vad sägs om namn som Rick Martin, Craig Ramsay, Bill Hajt, Jim Schoenfeld, Peter McNab, Lee Fogolin & Danny Gare som samtliga valdes under Imlachs första fem drafter. Han signade dessutom veteranbacken Tim Horton som ledargestalt i laget men det är först när han tradar till sig René Robert från Pittsburgh under 1972 som laget börjar bli fruktat för sin offensiv.
Under lagets andra säsong drabbades Imlach av en hjärtattack den 7 januari 1972 och lämnade på läkares rekommendation jobbet som coach efter säsongens slut. Joe Crozier som hoppade in efter Imlachs hjärtattack blev lagets nye headcoach för säsongen 1972-73 och han lede laget till dess första slutspel. Året efter missade Buffalo slutspelet något som kan ha berott på att Tim Horton avled i en trafikolycka i februari 1974.
I draften 1974 så väljer en trött och irriterad Imlach den påhittade japanen Taro Tsujimoto med sitt val i den elfte rundan som den 183:e spelaren sammanlagt. Draften som för första och hittills enda gången hölls via telefon drog ut på tiden och medan de väntade på att få välja i den elfte rundan kom Buffalos PR-man Paul Wieland med ett förslag att drafta en upphittad spelare från något exotiskt land och Imlach nappade. För att göra kuppen så realistiskt som möjligt så fick Tsujimoto (ett efternamn som de plockat från en telefonkatalog) spela för Tokyo Katanas i den japanska ligan. Det var inte förrän på Buffalos träningsläger under hösten 1974 som Imlach avslöjade bluffen, NHL blev minst sagt sura och förklarade valet ogiltigt. Under de kommande åren så hände det flera gånger varje säsong att publiken ropade att de ville se Tsujimoto på isen.
Med Floyd Smith som ny coach plockade Buffalo 113 poäng säsongen 1974-75 (ett poängrekord som tangerades först 2005-06) och tog sig hela vägen till Stanley Cup finalen där dock Philadelphia Flyers vann med 4-2 i matcher. Tredje finalmatchen lagen emellan är historisk dels för att en fladdermus kommit in i arenan dessutom spelades den i en tät dimma pga en värmebölja i Buffalo (låter otroligt eller hur) med en temperatur på närmare 40 grader celsius. Dimman var så tät att domarna med jämna mellanrum blåste av spelet för att vaktmästarna skulle öppna alla dörrar samtidigt som spelarna åkte varv på varv på isen för att skingra dimman.
Efter finalplatsen så tog sig Buffalo till slutspelet de närmaste 10 säsongerna men laget kommer bara ta sig förbi den andra rundan vid ett enda tillfälle. Eftersom Buffalo nu är ett topplag får de välja senare i draften och då blir det betydligt glesare mellan fullträffarna, Ric Seiling, Larry Playfair & Tony McKegney är de enda av Sabres draftval under Imlachs sista säsonger i Buffalo som kom över 500 matcher i NHL.
När det började gå lite trögare kom också konflikterna mellan Imlach och vissa spelare som ett brev på posten. Speciellt lagets kapten Jim Schoenfeld och Imlach hade sina duster och 1977 tog Imlach C:t från Schoenfelds bröst. Marcel Pronovost blev lagets nye coach 1977 men efter några matcher av säsongen 1978-79 fick han sällskap i båset när Imlach ställde sig i båset igen, Imlach blev dock inte långvarig på posten för den 10 december 1978 fick både han och Pronovost sparken från Buffalo Sabres.
I juli 1979 återvände Imlach till Maple Leafs där han blev ägaren Ballards högra hand, det var ett impopulärt beslut hos Maple Leafs fans men det var å andra sidan de flesta beslut Ballard fattade under sin tid vid makten i Maple Leafs. Första dagen på det nya jobbet så skapade Imlach mer rubriker när ha sa att Maple Leafs bara hade sex bra spelare och resten hörde hemma i farmarlaget, Imlach införde dessutom ett antal regler för laget bland annat så var spelarnas tvungna att bära slips.
Snabbt blev det hårda sammanstötningar mellan Imlach och Maple Leafs lagkapten Darryl Sittler, Sittler sätter hårt mot hårt och kräver en halv miljon dollar för att häva sin No-trade klausul. Imlach får då med sig Ballard i en avancerad plan för att få Sittler att lämna självmant, först tradades Sittlers bäste vän Lanny McDonald till Colorado Rockies. Sittler blir då villigare att lämna laget och Imlach försöker dumt nog trada honom till Buffalo mot Perreault, Buffalos nye GM John Anderson slänger skrattande på luren i örat på Imlach.
Imlach får under säsongen ett bud från Philadelphia som han tackar nej till (enligt ryktet Rick MacLeish och André Dupont). I mars råkade Maple Leafs coach ut för en trafikolycka och Imlach hoppade in som coach under resten av säsongen, han lyckades fixa en slutspelsplats men säsongen 1979-80 är den första av 13 säsonger som Maple Leafs förlorar fler matcher än de vinner. Imlach utser sin gamle kompis Joe Crozier till ny coach och sätter igång med att försöka trada Sittler under sommaren 1980.
I augusti 1980 får han ännu en hjärtattack och då kliver Ballard in och förhandlar fram ett nytt kontrakt med både Sittler och Börje Salming som inte heller tillhörde Imlachs favoriter. Imlach återvänder som lagets GM mot slutet av säsongen där Maple Leafs tog den sista slutspelsplatsen i Prince of Wales Conference. Under Maple Leafs träningsläger i september 1981 fick Imlach sin tredje hjärtattack, vilket till att han tvingades till en bypass operation som gick bra. Ballard blev tillförordnat GM under Imlachs sjukskrivning och till media var det underförstått att Imlach var körd som Maple Leafs GM.
Imlach fick aldrig sparken men när han kom tillbaka till Maple Leaf Gardens i November såg han att hans parkeringsplats var borttagen och att Gerry McNamara var tillsatt som ”interim” GM. Imlach återvände sedan till Maple Leaf Gardens var fjortonde dag för att hämta sin lönecheck ända tills hans anställningskontrakt gick ut. men han satte aldrig sin fot i byggnaden som varit hans arbetsplats i fjorton år utan en kontorist fick gå ut och ge honom den där han satt i sin bil.
Under en semesterresa till Las Vegas 1985 fick han sin fjärde hjärtattack på ett casino och han avled efter att han fått sin femte hjärtattack i sitt hem den 1 december 1987. Johnny Bower och Allan Stanley var två av kistbärarna vid hans begravning och i ett av talen som hölls på hans begravning sades följande: ”Punch Imlach sometimes took some rather older hockey players, who other said were washed up and made them into Stanley Cup champions” .
Det är ingen tvekan om att många äldre spelare var väldigt tacksamma över att Imlach satsade på dem men det fanns antagligen minst lika många främst yngre spelare som var överlyckliga när de slapp att spela för honom efter att de blivit tradade eller han fått sparken. Han var antagligen en bättre GM än coach eftersom han under sin tid som GM i Buffalo förstod att han inte var en bra coach för yngre spelare och därför lär bli att coacha efter de två första säsongerna (även om det delvis var på läkarnas order).
Statistik som coach
| Liga/Lag | G | W | L | T | P |
| Toronto Maple Leafs | 770 | 365 | 270 | 125 | 855 |
| Buffalo Sabres | 129 | 37 | 67 | 25 | 99 |
| NHL | 899 | 402 | 337 | 150 | 954 |
| Stanley Cup (Toronto) | 92 | 44 | 48 | - | - |
Meriter som coach/GM
Stanley Cup 4 gånger: 1962, 1963, 1964 & 1967
Invald i Hockey Hall of Fame som builders1984
Coach för Toronto Maple Leafs under 12 säsonger.
Coach för Buffalo Sabres under 2 säsonger.
GM för Toronto Maple Leafs under 13 säsonger.
GM för Buffalo Sabres under 8 säsonger.
Hans 365 vinster i Maple Leafs är fortfarande bäst genom tiderna i Maple Leafs.
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
