Så var dagen kommen, fredag den 25 april 2025. Dagen då Hovets läktare återigen skulle färgas i gult, rött och blått av 8094 förväntansfulla människor med sympatier för Stockholms Stolthet. Järnkaminerna på isen förberedde sig för att göra slut på ett skadeskjutet motstånd. Ett motstånd som vid ett par tillfällen under det här slutspelet visat prov på mental styrka och vänt på underlägen i matchserier för att därefter avancera vidare. Farhågan om att AIK ska lyckas med ännu en omöjlig upphämtning och ovissheten kring allt vad det skulle innebära har legat och gnagt i bakhuvudet ända sedan slutsignalen från tisdagens batalj.
Ska de inträngda och stressade gnagarna åter väcka liv i finalserien? Eller lyckas Djurgården slänga ut den feta damen på scen och låta henne sjunga ut de vackra orden om att Järnkaminerna numera återfinns i svensk hockeys finrum?
Matchen
Till lönefredagens tillställning klev Djurgården ut betydligt mer framåtlutade, för att damma av ett gammalt ”Robban” Ohlsson-uttryck. Järnkaminerna spenderade mycket tid i anfallszon och vid de tillfällen AIK stack upp var Järnkaminerna framgångsrika i omställningsspelet. Knappt sex minuter in i matchen lyckades Mattias Hävelid trä igenom en passning som friställde Filip Eriksson. Centern gjorde inga misstag när han utnyttjade läget och lirkade in ledningsmålet. Hemmalaget fortsatte därefter på inslagen väg och såg till att ge de vitklädda en jobbig start på aftonen. Efter drygt halva första perioden uppsökte däremot födelsedagsfiraren Dick Axelsson i utvisningsbåset. Gerry Fitzgerald fick generöst med både tid och is för att sikta in kvitteringen. Är det något vi lärt oss av finalserien så är det i powerplay som antagonisterna visat prov på hög effektivitet.
Djurgården skulle däremot gå vinnande ur den första perioden. Tyler Kelleher friställdes, hakades och straffslag dömdes till Järnkaminerna. Linus Klasen visade prov på fullständig kyla, mjuka handleder och fotbollskunskaper (något för Bosse?) när han sköt 2-1 till sitt lag - ett resultat som stod sig perioden ut.
I den andra perioden sjönk matchens tempo till följd av att Djurgården hade stora bekymmer i passningsspelet. Trots ett tidigt numerärt överläge i fem minuter fick spelarna i blått inte stäm på grejerna - något som blev en följetong i resten av kvällens powerplay.
Ett till synes tröttkört bortalag såg ut att gynnas av den nya matchbilden, utan att egentligen skapa några farligheter mot Gidlöf i kASSEn - två skott på 20 minuter bekräftar tesen. Med hjärtat i halsgropen stod sig ledningen perioden ut och hemmalaget gick in i paus för omgruppering.
Till de avslutande 20 minuterna var laget och spelet från period ett tillbaka på isen. Omgrupperingen i paus gav effekt och gnagarna kroknade i takt med att Djurgården, anförda av firma Grewe och kompani, satte fart på benen. Till slut blev de svart-gulas skadelista allt för kännbar, utvisningarna kom på löpande band och Klasen visade åter prov på sina hockeykunskaper när han gjöt grunden till det förlösande 3-1 målet. Här var det biff. Djurgården slängde ut den feta damen på isen och hon sjöng de vackra orden - DIF är tillbaka i SHL!
Djurgården var bäst när det väl gällde. Hockeyexpertisen brukar ofta lyfta fram att slutspel är något annat än grundserie. Stockholms Stolthet visade prov på att påståendet stämmer när bredden och rutinen i laget blev tungan på vågen i kampen om vilka som är bäst i stan. Derbyspöke? Skulle inte tro det. DIF är tillbaka, tillbaka i SHL!
Kommentarer från spelare kommer senare, nu ska det firas!
