Djurgården har startat årets säsong med en relativt stabil poängskörd så här långt - 1,5 poäng per match (fram till idag) - detta trots att spelet stundtals lämnat mer att önska. Vi kan konstatera att Hellberg, som förväntat, gjort förstaspaden till sin och varit den spelare i DIF som frekvent sett till att stockholmarna har hållit näsan över ytan när motståndet parkerat i offensiv zon under långa stunder. Dessvärre har kollegan Hävelid fått en tuffare start på sin SHL-karriär och det har börjat knorra i supporterled. Frågan om den unge målvakten hade mått bra av ytterligare ett år i HockeyAllsvenskan känns befogad. Bör den sportsliga ledningen agera och ta in mer välbeprövad SHL-rutin som komplement till Hellberg? Eller sitter man lugnt i båten och sparar på det ekonomiska krutet till nyförvärv högre upp i banan?
Bristen på struktur fortsätter besvära Mesta Mästarna
Skador fortsätter att härja i truppen och inför eftermiddagens match tvingades Grewe, Josefson och Ylönen fortsatt till rehabilitering. Om det är enkom skadefrånvaron som hittills hämmat utvecklingen av spelet låter jag vara osagt. Högst troligt spelar även faktorn att ett gäng nya personligheter gör sin debutsäsong i SHL in i bilden.
Med det sagt klev Djurgården ut på Hovets is och såg något sargade ut efter de två förlusterna man åkt på tidigare i veckan. Visserligen lyckades DIF pricka in eftermiddagens första mål via Colby Sissons men istället för att växa såg man ut att krympa efter ledningsmålet. Malmö varvade upp och avväpnade stockholmarnas försök till anfall tämligen enkelt. Skåningarna tilläts att relativt ostört trampa fart genom mittzonen och nagla sig fast i offensiv tredjedel, där man ofta tog sig in på farliga ytor framför mål. Hemmalagets agerande i egen zon gick att likställa med stormen Amy som härjade på utsidan av plåtbygget när skåningarna både kvitterade och tog kommandot målmässigt innan periodpaus. En ledning som där och då kändes fullständigt logisk och rättvis.
Det här är Frondells värld - vi andra bara lever i den
Ritblocket, stämbanden och hörselgångarna hos personalen i Djurgårdens omklädningsrum gick med största sannolikhet på högvarv i den första pausvilan. Spelarna såg ut att ha tagit till sig av vad som sades och vi fick bevittna ett mer framåtlutat blåklätt lag. Victor Eklund bjöd på en läcker passning och Frondell styrde enkelt in sitt första mål för kvällen. Stockholmarna fortsatte därefter att flytta fram sina positioner och tvingade rödhökarna till besök i utvisningsbåset. Och här var det dags för en viss 18-åring att kliva fram - igen.
Den första powerplay-enheten lyckades inte få upp pucktempot som krävs för att Hudons vassa bössa ska ge avkastning - Marmenlind hade god kontroll och hann med i sidledsförflyttningarna. Målvakten fick däremot kapitulera för stockholmarnas andra PP-enhet. Salsten vann kampen framför mål och i det efterföljande numerära överläget klappade Frondell in sitt andra mål i matchen.
Med all säkerhet satt representanter från Chicago Blackhawks och slickade sig om läpparna när den unge forwarden fullbordade sitt hattrick i tredje perioden. Nummer 14 går från klarhet till klarhet och har nu prickat in sex fullträffar på nio omgångar. Det är bara att njuta så länge vi kan, snart spelar han på en större scen.
Stark tredjeperiod
Djurgården gick in i den tredje perioden med en tydlig agenda - stäng ner eftermiddagens tillställning. Försvarsspelet såg betydligt mer strukturerat ut och Malmö mäktade endast med fem skott på mål, trots att de försökte forcera genom att på slutet plocka ut sin målvakt. Här finns något att bygga vidare på för stockholmarnas del. Vi kan fortsatt konstatera att laget i våra hjärtan visar på god karaktär och vägrar ge upp, oavsett hur matchbilden ser ut.
Nu väntar en vecka med vila och möjligheten att slipa på detaljer ligger öppen för Djurgården.
