Visst, vi pratar om elitidrottsmän, ishockeyspelare (och utövare av annan lagsport också för övrigt) som ska vara stora nog att komma maximalt förberedda till varje match, som ska vara noggranna och inte lämna något åt slumpen även om moståndralaget är en liten obetydlig klubb i Astrid-Lindgren-land.
Vi har också hört det i intevjuer med spelare gång efter annan. ”Fanns det ett visst mått av underskattning från er sida idag?” ”Nej för fan. Vi underskattar aldrig, det har man onte råd med, alla lag i den här serien är bra blablabla”. Ändå har vi väldigt ofta sett hur - i vårt fall AIK - ofta har svårt att komma upp i nivå i den här typen av matcher. Det kan vara i hockey borta mot lag som just Vimmerby men även i fotboll borta på någon gudsförgäten ”vall” ute i obygden.
Idrottsmän är inte mer än människor. De har precis som vi andra dagar på jobbet som är mer och mindre inspirerande. De intalar sig säkert själva att de ser alla matcher som vilka matcher som helst men det är såklart bullshit. Jag minns en intevju med Henok Goitom för några år sedan när han talade om hur han tar sig an ett kommande derby. ”Man ska undvika att stressa upp sig”, svarade Goitom och fortsatte: ”du ska låta derbyt komma till dig”.
Det lät filosofiskt och insiktsfullt. Jag är dock övertygad om att Henok Goitom aldrig hade sagt inför en annan match att ”det är onödigt att stressa upp sig, bättre att låta Värnamo borta på en leråker i skogen komma till dig”. Inte heller morgondagens match mot Vimmerby ska ”komma till oss”. Vi ska åka ner till Vimmerby och göra det som är vår förbannade skyldighet.
Fore- och backchecka som vore det slutspel, inte bjuda på en kvadracentimeter is, inte kladda med puck i egen zon (eller i andra zoner heller för den delen). AIK har två hängmatcher i förhållande till BIK och MoDo. Matcher som med rätt utfall kan ta oss förbi dessa båda lag. Då måste varje match ses som just en av de hängmatcherna då en tredjeplats är avsevärt mycket bättre än en femteplats när serien ska summeras i mars.
Vi har ställts mot Vimmerby en gång tidigare under säsongen. Den gången - på Hovet - visade AIK med all önskvärd tydlighet att man inte bara ställer in skridskorna mot lag som man bör slå. Det är bara att göra det igen. Jag är helt övertygad om att ifall AIK är som AIK är när de är som bäst imorgon så kommer Vimmerby inte att ha någon chans.
Börjar man däremot tumma lite på inställning och noggrannhet kan det mycket väl bli förlust. Såpass små är ändå marginalerna. Inställningen man visade i Värmland senast ska tas med till Småland imorgon. Det är ett krav som vi supportrar har rätt att ställa.
Om Vimmerby Hockey finns inte så mycket sprängstoff att skriva om. Laget ligger tolva, 20 poäng efter AIK och är långt ifrån namnkunnigt. Läser man namnen i truppen reagerar man på två. Claes Endre och Theo Hårdstam. Inte för att det är stora stjärnor utan för att de har ett förflutet i AIK. Nej förresten, ett namn till fastnar man på - Marcus Limpar Lantz och här gör man det eftersom han är systerson till Anders Limpar.
Några spelare att se upp med hittar i alla fall inte jag. Scott Pooley själv har gjort fler mål än vad Vimmerbys bäste poängplockare (Johan Mörnsjö) har i poäng - alltså mål+assists. AIK har gjort 35 fler mål än Vimmerby. Är det något man kanske ska ha i åtanke så är det att Vimmerby släpper in förhållandevis få mål med tanke på sin tabellplacering. man har två lag bakom sig i serien men det är fem lag som har fler baklängesmål än Vimmerby såhär långt. Då kom dessutom åtta av de 90 mål man fått emot sig mot AIK på Hovet.
Den matchen - som AIK då vann med 8-1 - är värd att ha med sig i tanken när resan bär mot Småland imorgon. Den visar nämligen på det som är viktigast. Gör vi vårt jobb fullt ut i 60 minuter så ska Vimmerby inte kunna rubba oss. Nu kör vi.
