Alla sagor har ett slut. Ibland slutar de lyckligt, ibland inte.
När stormen Dave för några dagar sedan välte min lövkorg tog jag det som ett tecken, ett tecken på att SSK skulle vända upp och ned på storfavoriten Löven och ta sig till final. Så blev det inte den här gången.
Det som avgjorde
SSK hade behövt vinna en av de två inledande matcherna för att verkligen sätta press på Löven. Kanske hade det räckt, men i slutändan blev det inte så.
Den största skillnaden låg i förutsättningarna. SSK saknade flera nyckelspelare, framför allt sin bästa målskytt. Situationen kring Carter Ashton känns mer allvarlig än vad som först framkom, och jag hoppas verkligen att han kan återhämta sig och fortsätta spela ishockey. Att klubben är så pass tyst tolkar jag som att läget är allvarligt.
Förhoppningen var också att Engarås skulle kunna komma tillbaka om slutspelet blev långt, men så blev det inte. Tillsammans med honom och Måns Lindbäck, som jag är övertygad om är en slutspelsspelare, hade laget fått en helt annan dynamik. Då hade vi inte behövt flytta upp Wiå i en förstakedja, även om han gjort det väldigt bra.
Återkommande problem
Det som frustrerar mest är att det här inte är något nytt. Under flera år har SSK drabbats av tunga avbräck inför slutspel:
- Johan Ivarsson skadades samtidigt som Videll bröt revben
- Året efter bröt Videll foten
- I år saknades både bästa centern från grundserien och bästa målskytten.
- Henrik Eriksson betydelse underskattas och var stor del i att orken tröt i de två sista matcherna.
Någon gång måste det vända. Vad är oddsen att det alltid är vi som drabbas?
Jag tror inte på spöken eller hockeygudar. Och jag är trött på snacket om att det vilar en förbannelse i Scaniarinken. Det handlar inte om någon förbannelse – det handlar om press.
Att spela i SSK innebär krav. Supportrarna är kunniga, engagerade och säger vad de tycker. Ibland är kritiken mindre genomtänkt, ibland helt befogad. Men pressen är verklig, och den påverkar.
SSK:s identitet
SSK:s identitet den här säsongen har varit laget före jaget. Det har inte alltid varit vackert, men det har varit kompromisslöst. Ett lag som aldrig ger upp matcher och som, tack vare tränarna, lärt sig att kämpa till sista blodsdroppen.
När spets saknas i systemet
Brett Stapley är ett tydligt exempel på en spelare som inte fick det att lossna. Han kom in fel i serien och var värvad som poängspelare men fick aldrig rätt miljö för att lyckas. Det väcker en större fråga, hur bra är SSK egentligen på att sätta sina spetsspelare i positioner där de kan blomma?
SSK har ibland kritiserats för sitt dump and chase-spel. Det är inte alltid det mest underhållande, men när det fungerar är det väldigt effektivt. Det är inte bara SSK som använder det, de flesta lag spelar så, och kreativitet finns främst hos spetsspelarna. I vårt lag fanns få spelare som kunde utmana och göra oväntade saker. Dyk och Vanderbeck kan utmana, men resten är grovjobbare. Brett Stapley hade spets, men fick inte det att blomma i SSK, även om han gör succé i Finland idag.
Slutspelets utgång
SSK föll i slutspelet på grund av skadorna på nyckelspelare. Under flera matcher gick laget runt på tre kedjor, och till slut fanns det inget mer att trycka ur gruppen. I de två sista matcherna syntes tydliga trötthetstecken, både i besluten och i orken. Samtidigt väcker det frågan om marginalerna är för små, om SSK är för beroende av sina nyckelspelare när det verkligen gäller.
Säsongen i stort
Trots allt finns det mycket att vara nöjd med:
- Kvartsfinalsegern mot Kalmar, seriens näst bästa lag
- Love Härenstam, som varit seriens bästa målvakt och ser ut att stanna
- Backarna, som jag kritiserat tidigare, men som visade styrka mot slutet
- Tränarna som fick igång laget trots att man låg sist
Från sista plats till att slåss om en topp-sex-position – det är en prestation att vara stolt över.
Framåt vad som behövs
Till nästa säsong behöver SSK en riktig spelfördelare, en spelare som kan styra ett powerplay. För i semifinalerna mot Löven var det där det brast. Powerplay-spelet fungerade inte, och i jämna matcher på den här nivån är det ofta där skillnaden avgörs.
På backsidan hoppas jag på kontinuitet. Spelare som Windlert, Albin och Norbe bidrar med stabilitet och bör prioriteras.
På forwardssidan vill jag se Hank kvar som kapten och Harlestam som alltid ger allt. Engarås, om han kan återvända, är viktig som center i en andra- eller tredjekedja. Vanderbeck har spetsen som kan avgöra matcher men behöver mer spets runt sig för att bli poänggaranti.
Självklart önskar jag att både Wiå och Patrik Zackrisson stannar också, men de går rykten om att de är på väg bort från klubben.
Om jag får önska fritt önskar jag att Nicolai Meyer återvänder till laget. Han älskar sitt SSK och vi älskar honom lika mycket tillbaka.
Personlig avslutning
Jag känner mig som en del av supportrarna, trots att jag inte kan vara på plats. Ibland får jag frågan hur jag kan se så mycket detaljer från tv-rutan. Svaret är enkelt, jag lever mig in i matcherna som om jag stod där själv. Jag skriker, jag jublar och jag lever med i varje byte.
Kanske är det just därför jag inte kan sluta skriva. 35 krönikor blev det under denna säsong när jag egentligen skulle ha slutat. Krönikorna har haft nästan 124 000 visningar, vilket är imponerade siffror.
Har haft ett enormt gensvar från er läsare, kommentarer som jag bokstavligen skulle kunna tapetsera ett rum med. Många av dem har träffat rakt i hjärtat.
Jag är ingen journalist, jag följer inga mallar och ber inte om ursäkt för mina åsikter. Som Frank Sinatra sjöng, I did it my way , och det är precis så jag gjort med mina krönikor om SSK.
Tack till laget, tränarna och alla ledare som kämpat hela säsongen, till alla supportrar som fyllt Scaniarinken med energi, och framför allt till alla mina trogna läsare som följt varje match och varje krönika. Ni gör det här året minnesvärt.
Tack för den här säsongen och förhoppningsvis ses vi igen nästa.
