Djurgården
2011-03-06 16:52
Krönika: Det kanske är lika bra att lägga ner, Luleå?
Förra säsongen satt jag på ett överbefolkat O´learys i Norrköping och följde dramatiken i den sista finalmatchen. På en av de upphängda tv-apparaterna såg jag Teemu Laine sätta dit den avgörande pucken bakom en förtvivlad Gustaf Wesslau. Hela stället exploderade. Några Djurgårdare sjönk ihop, slog nävarna i bordet eller svor högt. Vad var det som hände?
Anton Högsander
24 kommentarer
Inne på den lilla sportbaren var det fest. Glasen klirrade och sången stutsade mellan väggarna efter HV71:s guldmål. Jag själv blev alldeles tyst. Satt och stirrade ut i tomma intet för en stund. Tankarna rasade förbi. Vi var ju så förbannat nära. Så otäckt, äckligt nära. Plötsligt började jag skratta, log så brett att det nästan började verka i smilgroparna. ”Tack för showen”, tänkte jag tyst för mig själv innan jag drog på mig den tunga rocken och klev ut i vårvärmen.
Med kittlande förväntan föll beslutet. Djurgården hade inget att säga till om, utspelade från fjärdeplatsen sedan en tid tillbaka fanns framtiden i andra händer. Nu står det klart: Luleå väntar i kvarten, med geniförklarade Jonas Rönnqvist i tränarbåset. Hur i hela hockeyvärldens dragskott ska det här sluta?
Tillåt mig att backa tillbaka ett par steg. Precis som jag alltid gör när det kommer till att tippa och slänga ur mig tänkbara resultat. Det är nämligen olidligt svårt att pricka, det är förbannat enkelt att missa och slå hål i luften.
Djurgården har haft det svårt för Luleå den här säsongen – fyra förluster och endast en vinst. Knappast en solskenshistoria. Men vi får samtidigt inte glömma bort att Luleå aldrig har lyckats slå Djurgården i Stockholm under slutspelssammanhang. DIF har sammanlagt vunnit 80% av alla slutspelsmatcher mot Luleå – en ganska glasklar siffra som får en att ställa frågan: det kanske är lika bra att lägga ner, Luleå?
Men.
Det är slutspel. Och det får inte stickas under stolen med och än mindre plockas bort ur uträkningen. Lag kan spänna upp musklerna, bli till slutspelsmonster som skapar mardrömmar från målvaktsposten till anfallsspetsen. Luleå har överraskat, tillsammans med AIK, och många har talat om det nya Luleå – de anfallsrika björnarna som sicksackar fram i den offensiva zonen och jobbar frenetiskt för att nagla fast sina motståndare i sargen.
Men.
Om jag ska vara helt ärlig (vilket jag självklart ska vara) förstår jag inte var denna offensiva stämpel härstammar ifrån? Förra säsongen, när laget missade slutspelet och parkerade på en tiondeplats i tabellen, ramlade 139 puckar över mållinjen för Luleå. Den här säsongen – där media och experter har lyft laget till nya skyar, har endast 129 puckar slutat i målkalas. Se på fan! Det kan väl inte stämma? Statistik ljuger väl alltid?
Ja, det sista kanske var ett onödigt utspel? Men likt förbannat står siffrorna kvar och mer eller mindre slår sönder det nya, fräscha Luleå. Så, vad är det egentligen Djurgården ska vara rädda för?
Luleå har hittat framgångsreceptet den här säsongen. Laget har värvat smart, vågat satsa på yngre förmågor och förlitat sig på gamla trotjänare – men det som har stått ut mest är att laget har kämpat i alla lägen och aldrig vikt ner sig. Inte särskilt fräscht, Luleå. Men väldigt effektivt – och för det har ni belönats med en plats i slutspelet. Med det sagt blir kvarten en galet hisnande, spännande och nagelbitande historia. Och för att dölja den största delen av nervositeten drömmar jag mig bort, närmare bestämt till slutet på april.
”Tack för guldet”, tänker jag tyst för mig själv innan jag drar på mig den tunga rocken och kliver ut i vårvärmen.
Med kittlande förväntan föll beslutet. Djurgården hade inget att säga till om, utspelade från fjärdeplatsen sedan en tid tillbaka fanns framtiden i andra händer. Nu står det klart: Luleå väntar i kvarten, med geniförklarade Jonas Rönnqvist i tränarbåset. Hur i hela hockeyvärldens dragskott ska det här sluta?
Tillåt mig att backa tillbaka ett par steg. Precis som jag alltid gör när det kommer till att tippa och slänga ur mig tänkbara resultat. Det är nämligen olidligt svårt att pricka, det är förbannat enkelt att missa och slå hål i luften.
Djurgården har haft det svårt för Luleå den här säsongen – fyra förluster och endast en vinst. Knappast en solskenshistoria. Men vi får samtidigt inte glömma bort att Luleå aldrig har lyckats slå Djurgården i Stockholm under slutspelssammanhang. DIF har sammanlagt vunnit 80% av alla slutspelsmatcher mot Luleå – en ganska glasklar siffra som får en att ställa frågan: det kanske är lika bra att lägga ner, Luleå?
Men.
Det är slutspel. Och det får inte stickas under stolen med och än mindre plockas bort ur uträkningen. Lag kan spänna upp musklerna, bli till slutspelsmonster som skapar mardrömmar från målvaktsposten till anfallsspetsen. Luleå har överraskat, tillsammans med AIK, och många har talat om det nya Luleå – de anfallsrika björnarna som sicksackar fram i den offensiva zonen och jobbar frenetiskt för att nagla fast sina motståndare i sargen.
Men.
Om jag ska vara helt ärlig (vilket jag självklart ska vara) förstår jag inte var denna offensiva stämpel härstammar ifrån? Förra säsongen, när laget missade slutspelet och parkerade på en tiondeplats i tabellen, ramlade 139 puckar över mållinjen för Luleå. Den här säsongen – där media och experter har lyft laget till nya skyar, har endast 129 puckar slutat i målkalas. Se på fan! Det kan väl inte stämma? Statistik ljuger väl alltid?
Ja, det sista kanske var ett onödigt utspel? Men likt förbannat står siffrorna kvar och mer eller mindre slår sönder det nya, fräscha Luleå. Så, vad är det egentligen Djurgården ska vara rädda för?
Luleå har hittat framgångsreceptet den här säsongen. Laget har värvat smart, vågat satsa på yngre förmågor och förlitat sig på gamla trotjänare – men det som har stått ut mest är att laget har kämpat i alla lägen och aldrig vikt ner sig. Inte särskilt fräscht, Luleå. Men väldigt effektivt – och för det har ni belönats med en plats i slutspelet. Med det sagt blir kvarten en galet hisnande, spännande och nagelbitande historia. Och för att dölja den största delen av nervositeten drömmar jag mig bort, närmare bestämt till slutet på april.
”Tack för guldet”, tänker jag tyst för mig själv innan jag drar på mig den tunga rocken och kliver ut i vårvärmen.
