Det finns alltid två sidor av ett mynt - och ikväll blev det väldigt tydligt. AIK fick spela massor av powerplay till följd av många situationer, vissa solklara och andra tveksamma. Tacklingen på Oliver Okuliar kan jag inte se som något annat än vårdslöst. Det är en blind side som inte bryter spelet eller något annat för att stärka Kuokkanens position. Det är fult och fem + game var rätt. Men det är klart Malmö tänker helt olikt mina ögon, och känslor över situationen.
Däremot kan jag inte påstå att Djuses smäll var något som kunde renderat i något annat än max en tvåa. Det blev olyckligt i kollisionen men efter den redan infekterade känslan på isen kunde man känna ända från soffan hur Kraft Arena kokade av ilska.
Skellefteå har alltså nu två spelare som klev av efter två smällar och vad det än kan vara hoppas jag att de återhämtar sig utan större besvär - men sanningen är nog värre för ingen tackling tog speciellt bra. Man kan bara hoppas att det går bra för båda. Men med dessa smällar kom mycket ilska från båda leden.
Men innan jag går in på mina tankar om allt ikväll. Matchen skulle fortsätta och AIK hängde totalt 4 av 5 mål i numerärt överläge. Därmed visade de varför man har ett av seriens giftigaste powerplay. Malmö fick en tröstreducering till 5-1 men tog sig inte längre i målprotokollet. AIK tog tillvara på att de fick mycket spel i powerplay och även om Malmö klev fram några steg i tredje så tog AIK ett defensivt ansvar och stängde resten av matchen.
Malmö som ändå gjorde en bra första period återhämtade sig aldrig från det kaosartade som hände i andra perioden. Det märktes att de var frustrerade och deras disciplin försvann. Malmös Ivarsson slängde några kängor mot AIK, bygden, publiken, ja fan och hans moster fick nog höra en del och där kände jag att “Äntligen, någon är förbannad”. Trots att jag i mångt och mycket tyckte det var rappakalja.
Matchen slutade 5-1 till Skellefteå och när jag summerar tankarna under kvällen landar jag i en sak - visst är det härligt med känslor ändå?
Om vi bortser från de skadorna AIK råkade ut för så kändes det som att matchen kokade ordentligt på ett underhållande vis. Det fanns en ilska och frustration som byggde upp från isen hela vägen ut till varenda kotte i publiken. Det är klart Ivarsson skällde på AIK i pausintervjun. Lika klart som att AIK-publiken skrek diverse otrevligheter mot Kuokkaken. Det måste få höra till och jag välkomnar det.
För att vara tydlig; jag håller inte med Malmö, Kollar eller Ivarsson. Men det ska jag inte heller och inte någon annan supporter som hejar på Skellefteå AIK. I dessa matcher vill jag vara enögd, känna ilska och skrika mot motståndaren. Får vi inte visa känslor för sporten vi älskar då kommer supporterskapets låga att sakta slockna.
Malmö är nog inte glada. Förlust och på det “En halv miljard utvisningar”, som Tomas Kollar sa i intervjun efter matchen. Jag är glad över att AIK tog tre poäng och retade upp Malmö. Det får jag vara, liksom Malmö får gnälla på Skellefteå och allt vad det innebär. Jag ska försvara och heja på mitt lag i vått och torrt. Objektiva analyser hinner experter oja om i TV4-studion.
Vad jag vill få sagt är att känslorna är otroligt viktiga, i förlust som i vinst. Vi får inte stänga av det mest mänskliga vi har för att det någonstans ska anses vara “bara om sporten”. Hade det bara handlat om sporten hade vi lika gärna kunnat stänga hallarna och alla bara kolla matchen på TV.
Nu tar vi och blickar vidare mot en ny vecka med förhoppningsvis nya heta matcher med mer känslor och, vågar jag skriva ordet: “hat”?
