Du är vår kung, adjö och tack för allt!
Det är en konstig natt i Calgary och på kontinenten där de hör hemma. Natten har följt en kanske ännu märkligare kväll. I Sverige var det för en del också en märklig natt och nu en konstig morgon. Jarome Iginla har blivit tradad! Till Bruins, nej! Penguins, ja! Och det lämnar ett hål efter sig.
Många fans upplever detta för första gången medan andra plågsamt minns Theo Fleury, Joe Nieuwendyk, Gary Robert, Al MacInnis och Gary Suter ganska väl. En del kanske har varit med ännu längre och plågsamma minnen om Doug Gilmour, Kenta Nilsson och Brett Hull vaknar till liv. För de nyare fansen är det första skilsmässan och det känns. Själv är jag relativt luttrad och minns hur Flames på 90-talet skeppade iväg stjärna efter stjärna, då var jag tonåring och mitt hockeyintresse växte.
Det var dock först när Theo Fleury lämnade som det gjorde ont. Kanske för han var mer av en ikon än övriga men även delvis för då var det även nyhetsbevakning av NHL i Sverige. Åren före Peter Forsberg - ja så kan man nog säga – ja då fick man kolla text-tv efter målskyttar och gud vet att de inte var snabba, eller fick man en månad efter något skett läsa om det i Pro Hockey, ett tag cyklade jag och en kompis mer eller mindre dagligen till biblioteket i Kristianstad för att läsa gårdagens Tribune eller någon Herald som nyss hade kommit in. Det var med andra ord inte lätt att känna saker om man följde ett lag på andra sidan atlanten.
Idag är det väldigt annorlunda. Internet var ju inte bara en fluga. Informationen är direkt och ofta direkt plågsam. Denna gång var de flesta nog ense om att det var det bästa för alla men det gör ändå ont. Efter 18 år tillsammans blir det inte mer och det lämnar ett hål i ens hockeyhjärta. Det hela blir faktiskt lite sämre när utbytet är så skralt att man som fan blir mörkrädd och sedan tvärilsk. Svordomar har under natten och morgonen avyttrats i ett hiskeligt tempo. Det gör ont när man tänker på att tv-experten Damian Cox hade rätt när han sade att Iginla inte skulle ge Flames en homerun - för inte var det väl så?
Jarome Iginla har hunnit bli 35 år och vunnit den interna poängligan så länge de flesta minns. Kaptenen har skämt bort oss med elva raka säsonger med 30 mål. Han har massor av troféer och utmärkelser, all-star matcher och en del medaljer från internationella sammanhang. Det han saknar är en Stanley Cup. Och kanske ska vi se det som att Flames tackade honom genom att ge honom den bästa möjliga chansen att få en genom att släppa honom billigt till Pittsburgh Penguins. För allvarligt talat så var nog det som rapporterades beträffande Bruins en bättre deal, fast det var ingen homerun utan bara lite bättre.
År 1995, sen december så skiljdes Calgary Flames och Joe Nieuwendyk. Den kanadensiska dollarn var usel och Flames var en hårsmån från att flytta. Fansen var tokiga efter att ha fått Corey Millen och talangen Jarome Iginla från Dallas Stars. Ett klent utbyte för lagets kapten.
Fast Stars hade gjort läxan när de under sommaren valt Iginla som nummer elva i draften. För, här hade Cox fel, Iginla var långt ifrån en supertalang vid drafttillfället. Istället var vingen från Kamloops Blazers hygglig på det mesta och i princip en point-per-game spelare i WHL. Efter draften exploderade dock Iginla, framförallt efter att han lämnat för Flames. Flames kommande kapten nästan fördubblade sin poängskörd i WHL - räknar man poängsnittet så gjorde han mer än så. År 1995 blev det 71 poäng på 72 matcher varav 33 var mål. Säsongen efter, alltså efter att han draftats blev det 63 mål och 136 poäng på 63 matcher. Fast då kunde ju Stars inte ångra sig.
Det tog en handfull säsonger innan Iginla nådde 30 mål i NHL, förvisso var han över 20 alla utom en men först 2000-2001 kom det riktiga genombrottet. Efter det, ja jag behöver inte berätta för er för ni vet redan allt det här.
Flera säsonger senare passerade han framförallt Theo Fleury i de interna kategoriern. Iginla är idag den spelaren med mest matcher, mest poäng och mest mål i Calgary Flames historia i siffror 1219 matcher och 525 mål och 1095 poäng. Hade han inte lämnat hade under säsongen sannolikt även passerat Al MacInnis beträffande assist. Det finns inte ord för hur stor och viktig han varit för Calgary Flames som lag eller Calgary som stad eller för de fansen som finns utanför Calgary.
Idag, denna morgon den 28 februari år 2013. Så är Jarome Iginla, vår kapten sedan 2003, inte längre vår kapten. Han är inte längre vår ledare, vårt hjärta eller själ. Jarome Iginla är idag inte ens vår spelare och det känns.
Denna morgon fick jag berätta för min son, som relativt nyligen intresserat sig för varför han heter Iggy, att hans namne inte längre var en del av det lag vi hejar på. Och det kändes som att berätta att någon dött. Inte för att min son bryr sig oerhört mycket eller förstår utan för att en epok tar slut.
En epok som påverkat mig personligen väldigt mycket. Format mig, identifierat mig och som gett mig trygghet. Under 18 år har helt enkelt hänt rätt mycket, flickvänner som kommer och går, vänner som kommer och går, tre år på gymnasiet, otaliga år på högskolor och universitet, otaliga orter och bostäder och jobb. Det enda som varit 100% bestående har varit Jarome Iginla.
Det låter kanske märkligt, jag är en tämligen normal person, med intresse för musik, politik, film. Jag har haft ett skivbolag, en rocklubb, skrivit låtar. Ett vanligt jobb. Vänner. Jag har liksom haft ett liv och sitter inte hemma och spelar rollspel 24/7. Sport är helt enkelt en svår sak att förklara.
Så för första gången säger jag hej då till Jarome Iginla. Jag tror jag talar för alla svenska fans när jag önskar dig all lycka i världen och att du får den där bucklan. Du är vår kung och vi kommer saknar dig. Lycka till med Sid ”The Kid” Crosby.
