Arsenal - Nottingham
2 - 1

Avkopplat Emirates inledde kanon men avslutade skogstokigt

Det började med att inte börja, och det var bara början.

2023/2024, herrens och teknikens år, inledde vi genom att poetiskt nog stänga ute våra fans.
Sommaren har på vår hemmaborg ägnats åt att omstrukturera hela biljettinsläppssystemet till att bara acceptera E-biljetter, som ett led i denna förenkling var besökarna för dagen därför ombedda att anlända tidigare än vanligt för att "undvika eventuella problem", det vill säga ha lite tidsmarginal när allt inte fungear. Den nya tekniken visade sig besitta Flaminis tekniska förmåga, och en efter en slocknade lamporna, grindsnurrorna stannade och den sista datorn drog sin sista suck.
Hade vårt Emirates varit det där biblioteket det ofta hånats för hade detta förmodligen undvikits, klipp-klipp hade det sagts i pappersbiljetter och en souvenir, kanske för livet, hade stoppats ner i jackfickan och rostiga gamla skyltar hade visat vägen uppåt, inåt, framåt.

13:30 blev alltså 14:00, biljett-fiaskot överkoms trots allt ganska fort och jag kan absolut se hur sådana störningar påverkar spelarna på marginalen, viss skaderisk eller vidskepelse eller bara förlorad bekvämlighet som kryper in, men det är också vuxna män som faktiskt bara får bita ihop över att matchen skjuts upp en halvtimma. Och det verkade de göra, två fokuserade lag värmde upp lite längre än vanligt och så sakteliga befolkades stolsraderna runtomkring, till tonerna av The Clash, som förmodligen hade haft åsikter om att associeras med en tekniktillvänd, multimiljards-borg.

Vårt moderna tidevarv med alla kanaler, sociala-medier och statistik har ju gjort det här med formationer till något av en egen sport, och när Thomas Partey minuterna senare grafikeras upp som högerback var det fler än jag som satte sitt Earl Grey i halsen. Sen kom väl insikten om att, jaha, detta är så klart den nya Zinchenko-evolutionen som nu klättrat över på högersidan, och mycket riktigt var det en inverterad roll som på papperet, grafiken, såg rolig ut men ganska snart när matchen väl börjat visade sig vara en trebackslinje med en extra, från kanten inkrypandes, mittfältare i Partey som resulterade i nåt så overkligt som en 3-2-4-1.

Slående var även kontrasten tränartyperna emellan, där den lockfladdrande, exotiske Steve Cooper fick stöta på den inte lika fåfänge Mikel Artetas mer nedtonade, brittiska gympalärar-stil.
Men om man väntade sig en gestaltning av de båda tränarnas personlighet på lagen utanför plan, ja, då blev man besviken.
Arsenal tog tag i bollen, och sen släppte man den egentligen inte från sig. Det finns säkert de som kommer hitta exempel på större siffror, kanske har jag sett det själv, men det bollinnehav Arsenal rullade upp kändes mitt i det monotona plötsligt lite otroligt. Efter nån kvart var bollinnehavet 87/13, efter 23 minuter var passningssiffrorna 180-13.
180-13.
Och, skott i matchen visade 1-1. För det här bolltrillandet var inget Nottingham kan ha mått dåligt av, inför matchen flaggade jag för problemen vi skulle ha utan en utpräglad nia att forcera med och vikten av att hela tiden förflytta bollen snabbt. Så blev det inte, det var inte långsamt, men det var ineffektivt och hela tiden tryggt. Tryggt, och bekvämt, och i det känner man inte att man behöver vrida upp tempot för sakens skull. En sån fälla som utgör syre för ett lag som kommer till ett topplags hemmaborg med en nästan helt och hållet defensiv plan.

De båda skotten i matchen borde också ha lett till en bortaledning, för efter ganska slappt försvarsspel nickades en boll genom två lagdelar och Brennan Johnson befann sig plötsligt helt fri i position att dra bollen vid sidan av, chippa över, eller skjuta på, Ramsdale i hemmamålet. Nånstans fastnade han nog mellan de tre tankarna, och avslutet utanför mål som det till slut blev var uselt.
Därefter fortsatte mönsterbyggandet, Nottinghams mur murades tegelsten för tegelsten säkrare, tjockare och högre medan våra fjärilsliknande virtuoser dansade runt konstruktionen med nån vag tanke på den där oanvända släggan man glömt där hemma nånstans i förrådet.
Det var kanske naturligt att den grynande transen skulle brytas av en brasilianare, de där lekfulla mönsterbrytarna som följer gatans lag istället för Newtons. Martinellis aktion där han hämtar bollen, sätter fart längs kanten, bryter in och helikoptersnurrar-klackar bollen in till Nketiah lär rankas som en av säsongens assister när den sammanfattas.

Likaså är Nketiahs näsa för mål återigen värd att lyfta. Han är kvick, han gör mål och avslutar väl - gott så. Han är ingen stor visionär som länkar eller ser mentala bilder av möjliga kombinationer några sekunder i förväg.

Målet kom i rätt ögonblick, efter det där etablerade trycket som gjorde det extra tungt för bortalaget men tidigt nog för att ingen ängslan över uteblivandet av målchanser mitt i målkramandet skulle infinna sig, och det var bara tillbaka till sina positioner när avsparken väl slagits.
Försöken var få, förflyttningarna fler, men viktigast och mest roligt för vår match var förmodligen presstempot och fysiken vi visade upp. Declan Rices första match var strålande, sömfri och en påminnelse om hur vi ofta värvar nuförtiden under Edu.
Oavsett så fortsatte letandet och tråcklandet, och till slut kommer det där ögonblicket då någon bara tar tag i det. Som så många gånger för fick vi därför se en joggande, nöjd Bukayo Saka förbereda sig för en väl avvägd målgest efter att lika avvägt ha skruvat in den i bortre krysset med sin vänsterfot.

2-0 var inte överraskande efter att 0-1 inte blev, och i halvtid kändes detta som en snabbspolning mot slutresultatet. Det hade förmodligen inte gått att göra en bättre halvlek, kontrollen kändes total.

Andra halvlek levde upp till förväntningarna, och vi var plötsligt tillbaka till försäsongens lunk. En satsning från Jurriën Timber, med medföljande varning och vadskada livade upp tillställningen, men med ersättaren Tomiyasu på plan var de soliga rubrikerna självklara och många. Frågorna började lite småmysigt hopa sig, skulle Declan Rice få göra mål - nä, det aviga studsskottet var inte tillräckligt. Skulle Leandro Trossard komma in och göra hans bänkplats ett obekvämt, angenämt huvudbry för Arteta - nä, inte än.
Kai Havertz än så länge något undermåliga startdebut, kommer den suddas ut av ett lyx-mål? Nä.
Arsenals övertygande överlägsenhet kändes så självklar att det enda som faktiskt skulle kunna hända med illusionen var att den briserade.

Det gjorde den också efter matchminut 80, då olycksfågel Johnson ersattes av den Anthony Elanga vi hunnit bli bekant med. Tre minuter senare satte den nyinbytte fart från egen planhalva efter en undannickad hörna, på egen hand blev gjorde han vår högerkant till sin och från ingenstans hittas det perfekta inspelet som på ett eller annat sätt stöts in bakom Ramsdale.
2-1, och plötsligt fanns få regler. 30 sekunder senare höll kvitteringen på att krutas in av bara farten, om Gibbs-White håller huvudet kallt och spelar höger istället för att förlita sig på dramaturgins och lagen om alltings-jävelskaps förmåga att tvinga den bollen upp i bortre krysset, så hade vi förmodligen varit där.
Arteta viftade, gestikulerade och pekade fram positioner på plan, Declan Rice smilade inte längre och hela lagets sätt att ta sig an den nya matchen förtjänar sitt beröm. Det var inga gnälliga lyxfasoner, det var en fotbollsmatch som faktiskt inte tagit slut och nu fick man komma på sig själva.

Chocken rann ut i nervositet, och fram tills matchminut 90 var det en bedarrad storm som just skulle namnges då tilläggsklockan fungerade lika dåligt som Emirates innan matchstart och visade en 7:a.
Vi ville ju ha VAR sade tillräckligt många av oss, och VAR lägger på flera minuter. Även om jag är så konservativ att "ouh, det var nån minut mer än jag tänkt mig" vid en uppvisad 4 ännu känns som vardag.
Sju minuters tilläggstid var nervöst, men faktiskt inte nervdödande. Visst hägrade rubrikerna hägrade framför ögonen, självsäkert Arsenal som slänger bort två poäng, Arsenals fiasko i premiären, och pratet om missräkningen och säsongens långhet från Arteta under matchintervjun, men.
Jag kritiserar ofta, och har genom åren knappt gjort annat, karaktären hos Arsenal men idag gillade jag det jag såg. Alla accepterade verkligheten och visade att omöjligheten i att tappa en sån här match faktiskt skulle vara en omöjlighet.
Det var karaktär jag såg.

Och plötsligt, efter ett par halvfarliga men livsfarliga situationer, blåstes matchen av efter 98 minuter, och den nya, horribla, matchgrafiken uppe i hörnet blinkade till och checkade ut med sitt 2-1 intakt.

Jag vet inte var bollinnehavet landade, jag såg vart bakom Emirates några av våra skott landade, och jag har själv nästan hunnit landa i resultatet.Jag känner att Declan Rice och Jurriën Timber (trots sin varning och skada) gör smått fenomenala ligadebuter, Kai Havertz kommer undan med ett godkänt då han försöker, sliter och visar den där viljan, men jag som inte är övertygad om hans storhet sneglar åt min bevattnade kvarn.
Jag blir glad över att teknikens felfrihet fick sig en törn och hoppas (futilt) att det leder till att även besökare utan Iphones, inte minst äldre supportrar, ska kunna se sitt Arsenal på plats med en pappersbiljett i hand.
Jag ser samma Arsenal som ifjol, med samma självklara flyt. Det finns en (i sina stunder beklaglig) lekfullhet, det kan påminna om ett ungdomslag ibland. Det jag vill se är helt enkelt mer Patrick snarare än Fábio på Vieira-skalan, och vårt hopsamlande av trupperna efter krisen anno matchminut 83 gav mig hopp om det.

2023/2024, vi kommer fortsatt överens.

TV: Arsenal besegrade Nottingham – Elanga med assist i debuten