En kungsblå helg i London
Att få vara på plats, känna doften av lera och gräs, jublande publik och vajande flaggor med Chelseas slogan Nothing Can Stop Us var en dröm som där och då gick i uppfyllelse.
Tanken var att denna så kallade resedagbok skulle komma ut strax efter att resan men tiden gick och min sambo, tillika skribent på Manchester Unitedredaktion, hann till och med före.
Det var min andra Women’s Super League-match på plats, den första på Kingsmeadow med mitt älskade Chelsea på plan, och andra gången vi såg seriefinalsmotståndarna Manchester United på plats i England. Jag vet, jag skäms över att ha sett Red Devils fler gånger än våra kungsblå spelare.
För snart tio år sedan besökte jag Stamford Bridge för första gången, den gången betalade jag för min mamma för att få sällskap på rundvandringen. Efter att ha tillbringat tid på Old Trafford för ett år sedan var det nu dags för oss att äntra vår hemmaborg igen.
En hel del har hänt sedan sist – Stamford Bridge är sig likt – allt från att få lyssna till klubbens historia, anekdoter och annat som i min mening är intressant, men mest fokus låg på att fotografera. Gissar att det är en lycka för många, men med minnet från 2014 och turen på Old Trafford i färskt minne blev tyvärr intrycket av touren på vår fina klassiska arena rätt blek.
Glädjande för mig var ändå att murarna runt om arenan var klädda med damlaget och stor affischering inför kvartsfinal nummer två mot Lyon som spelas på Stamford Bridge torsdagen 30 mars.
Men nu till resans höjdpunkt
En varm söndagsmorgon tog vi tåget ut till Kingsmeadow sydväst om Londons stadskärna. Från tåget gick en kungsblå ”parad” genom ett klassiskt engelskt förortsområde fram till porten till Kingsmedow – Home of the Champions.
Innanför grindarna fick vi vimplar med Chelsea Women – Nothing Can Stop Us för att skapa en inramning till denna toppmatch med ”lapp på luckan” – 3200 på plats var dock inte alls i närheten av de 4800 som arenan tar. Samtidigt som Manchester Uniteds spelarbuss rullade in på parkeringen tog vi oss igenom säkerhetsgrindarna utan någon som helst kontroll av våra väskor – trots alla föreskrifter och regler. Jag hade alltså inget konstigt i väskan, den var bara fem centimeter för stor, men det säger kanske något om publiken som går och kollar på damlaget.
Väl inne på arenan letade vi upp två lediga stolar på hemmaläktaren West Stand, försedda med sånghäften och matchprogram fylldes luften med doften från friterad mat. Köerna till de minimalistiska toaletterna ringlade sig långa – dörrarna öppnades inåt och att få plats mellan väggen och dörren för att stänga båset var omöjligt med ryggsäck på och en pärs utan den.
United var först ut på gräset för att värma upp och jag slås av den stora skillnaden när det kommer till supportrarna i herr- och damfotboll i England. När spelare som Hannah Blundell, Alessia Russo, Maria Thorisdottir och Rachel Williams – alla har de någon gång representerat Chelsea – äntrade planen till applåder och välkomnande av hemmasupportrarna.
Ni vet säkert precis som jag att Chelsea vann matchen med 1-0 efter mål från Sam Kerr och en andra halvlek där laget fokuserade på sin defensiv, så istället tänkte jag skriva om observationer som slog mig där och då och som vi inte kan se på samma sätt när vi sitter framför TV’n.
Från min plats på läktaren var det bara någon meter till kantspelarna Jess Carter och Niamh Charles. Den sistnämnda tar i med hela kroppen när hon springer, inte minst med ansiktet. Hon grimaserar och ökar hastigheten med precis alla ansiktsmuskler. Dagens vänsterback, Jess Carter, ställdes mot Nikita Parris och är betydligt snabbare än vad hon ser ut att vara på TV, hennes löpstil lurar ögat.
I den andra halvleken var det Eve Perisset som sprang på vår kant. Fransyskan tar i allt vad hon kan för att sätta fart framåt.
Jag vet, detta är små detaljer, men för mig som personlig tränare och massör fascineras jag av alla dessa olika löpstilar – och alla verkar ju fungera ganska bra.
Millie Bright som började matchen med kaptensbindeln höll bollkallarna sysselsatta när hon vid varje bollrensning tog i för kung och fosterland så att bollen gång på gång lämnade arenan i en hög båge över läktarna.
En spelare som allt som oftast ”glöms bort” och sällan får de stora rubrikerna är Jessie Fleming, ett yrväder som var överallt på planen – Emma Hayes hyllade kanadensiskan efter denna match, med all rätt.
Ben, det är bara ben, överallt när Kadeisha Buchanan är inblandad. Oavsett om hon står bakom en motståndare har hon så långa ben att de utan problem hamnar framför motståndarens.
Minns ni Wiktors text från i höstas? Där beskrev han en trummis med halsdukar runt handlederna, och våra blickar drogs direkt till honom där han stod bakom målet på North Stand. Kärleken till lagen, sporten och alla spelare, även de som lämnat är i min mening unikt för damligorna i England. Chelseasupportrar och Manchester Unitedfans satt blandade på läktarna i full mundering utan att det var något konstigt med det.
Niamh Charles och Melanie Leupolz.
Efter matchen tog sig spelarna tiden att gå runt planen för att signera flaggor, tröjor, kuddar och tog selfies med supportrarna – stora som små. Det var fint att se hur framtidens stjärnor fick möta och prata med sina stora idoler och jag slogs av hur priviligierade vi som varit med om detta är. Att damfotbollen är på uppgång är vi alla medvetna om, men ju större den blir desto färre kommer nog dessa möten med spelarna efter match att bli. De kommer aldrig ha den tiden att träffa alla åskådare som kommer för att se dem spela.
Drömmen är att damerna ska dra lika många åskådare som herrarna, men till dess får vi njuta av att vi fortsatt har möjligheten att träffa och prata med spelarna efter slutsignalen.
Även en besviken Pontus drog på smilbanden när vi fick en pratstund tillsammans med Magdalena Eriksson.
Är ni intresserade av att läsa om Kingsmeadow och Stamford Bridge ur ett United-perspektiv kan ni läs Pontus tex HÄR.
