Tanken hade varit att jag skulle ha befunnit mig på Eyravallen och sett matchen. Men min flickvän upplyste mig om vår son skulle döpas dagen efter så jag belades med reseförbud och var tvungen att hålla mig inom stadsgränsen hela lördagen. Men skam den som ger sig, jag är stentuff förhandlare och fick till sist lov att åka till mina föräldrar och se matchen. Nej, jag har inte Canal+. Sagt å gjort, det var bara att sätta sig i bilen halv fyra och bege sig iväg.

Matchen började helt enligt mina planer, Nanne hade gjort de ändringar jag velat se honom göra, med viss modifikation. Och allt såg ljust ut när Örebro efter 10 minuter fick en spelare utvisad. Diskussionen gick vilt till i soffan, jag var övertygad om att De Röda nu skulle bärga tre pinnar. Jag var innan matchstart nöjd med en, men nu var det bara seger som gällde. Men min far upplyste mig om att det är banne mig inte lättare att spela i överläge. Och han skulle ju till viss del få rätt. Ett tungt tryck mot Örebro och flera heta målchanser men man upplevde en Deja Vu från 2002 när Kalmar kunde trilla boll väldigt bra men inte få in den. Sen känns det alltid som att varje gång Kalmar spelar match så är motståndarnas målvakt alltid i toppform. Alvbåge gjorde flera svettiga räddningar och höll Örebro kvar i matchen.

Chocken kom i andra halvlek när Örebro helt ologiskt sätter 1-0. Som tur är så har Kalmar tre mycket speciella matchvinnare, alla från Brasilien. Dede har lekstuga med Örebros spelare och vinklar fram en boll mot Santin, han lägger ett inlägg som Fabio kan peta in. Detta är nog bland de vackraste jag sett sen Mobaeck avfyrade en kanon mot Norrköping förra året. Nu började man luta sig tillbaka och jag var faktiskt rätt nöjd med den poängen trots allt. Men som jag sa, har man en matchvinnare så har man. Efter att Dede missat öppet mål och skjutit rakt på Alvbåge gjorde han till slut rätt, han satte den i nätmaskorna.

Jag har nämnt det i tidigare krönika och jag säger det igen, Nanne har verkligen stärkt psyket på samtliga spelare i laget. Att alla spelare kör i 90 minuter och aldrig ger upp tyder på en styrka som kommer bärga de där extra bonuspoängen åt oss i år som så väl behövs, precis som de här två extra vi fick med oss från Örebro. Jag är full av beundran för vår brassetrio som aldrig verkar ge upp. Fabio var nog överallt på planen och jag såg faktiskt Dede nere på egen planhalva en gång. Det är som den här matchen fotboll ska vara, man ska slitas mellan hopp och förtvivlan, men sen ska sagan få ett lyckligt slut till sist. Och sagan slutade lyckigt, i alla fall för oss med rött hjärta.