Jag sitter just nu i Sevilla med en tinto de verano i handen. Temperaturen ligger runt 25 grader och staden har inte riktigt varvat ner efter gårdagens Copa del Rey-final mellan Atletico Madrid och Real Sociedad. Precis utanför hotellet har Real Sociedad-supportrar haft sin samlingspunkt hela helgen. Det är öl på trottoaren, hesa röster redan vid lunch och en stad som helt tagits över av fotboll. Man märker ganska snabbt att det här är stort för dem.
Ändå var det inte den spanska cupfinalen som upptog tankarna mest. Det var GAIS mot BK Häcken.
Det är något speciellt med att följa GAIS på avstånd. Man sitter där i solen, mitt i spansk fotbollsfeber, men ändå går tankarna hela tiden hemåt. Till Hisingen. Till tabellen. Till den där förlustsviten som bara måste ta slut någon gång. Är det nu det vänder?
Det blev ingen vändning. Matchen slutar 2–1 och sviten fortsätter. Inte riktigt det man hoppades på här nere i värmen.
Jag orkar egentligen inte fastna för mycket i skadorna. Visst, Gustav Lundgren och Kevin Holmén är tunga tapp, men matcher ska spelas ändå. I perioder tar GAIS sig upp i planen på ett bra sätt, men i de avgörande lägena känns det som att något saknas. Vi kommer runt straffområdet men istället för avslut blir det ofta en passning till. En touch för mycket. Ibland behöver det inte vara svårare än att få iväg ett skott och se vad som händer. Alla mål behöver inte vara perfekta, särskilt inte för ett lag som GAIS.
Det finns ändå saker att ta med sig. Frosti börjar mer och mer se ut som spelaren man hoppades på. Först en nick i stolpen med bra tajming och sedan ett avslut som sitter. Förhoppningsvis kan det ge lite lugn framöver.
August Wängberg ser också mer ut som sig själv igen. Han bara kör. Tar jobbet, springer mycket och tvekar inte i närkamperna. En sådan spelare man alltid vill ha i sitt lag, särskilt när det blåser lite motvind.
Oavsett om man sitter på en bar i Andalusien eller hemma i regnet så lyckas GAIS ändå krypa in i huvudet. Den där känslan som liksom ligger kvar lite för länge och som man aldrig riktigt vänjer sig vid, trots att man borde göra det vid det här laget. Det där välbekanta mörkret som alltid verkar ligga lite närmare till hands än tron. Och kanske är det just därför det betyder så mycket när det väl vänder. För det gör det ju. Till slut. Eller?
