Det är tisdag, vi åker mot den brittiska sydkusten med hoppet om att vända en katastrofal formsvacka. Hjärtat är fyllt av hopp, trots hjärnans varningssignaler. Vi spelar 90min som man bara vill glömma illa kvickt - torsk med 3-0 och vi lyckas inte ens producera ett skott på mål. Skamligt.
Vi får se hur spelarna går med tomma blickar mot bortasupportrarna, hur de sneglar till Rosenior som kliver längst fram och säger "I´m sorry" innan han går tillbaka ner i spelartunneln. Kvar står Enzo Fernandez, stirrandes supportarna, stirrandes på en flagga som lyder "BlueCo out". Botten is nådd, det går inte längre att se något ljus, vi befinner oss numera på havets botten, en plats där solens strålar inte kan nå oss.
Samma mörker präglar hela den svenska supporterskaran. Sverige besmyckas av efterlängtad sol, men djupt ner på havets botten ser man de utspridda Chelsea-supportarna. De får ingen sol.
Men trots det bär dem sina dresser och färger med stolthet för kärleken till klubben, den lämnar oss aldrig. Vi är en splittrad familj som finner enhetlighet i våra känslor och vårt mörker. Tillsammans bildar vi nya ljusa stunder.
» Klicka här för att lyssna
