”Fall Weiss”
Det var kodnamnet för Invasionen av Polen 1 september 1939. Världen förändrades över en dag och det följdes av mängder av krigsförklaringar. Det som man hade lovat att inte mer starta efter avslutat ”Great War” 1919, då fredsprocessen avslutades , var ett minne blott. Tyska pansarvagnar och trupper gick över gränsen vid Oder och världen skulle aldrig bli sig själv igen.
I norra London förändrades allt. Ligan blåstes av. Highbury förändras och gjordes om till en Air Raid Precaution som skulle syfta till att vara en sambandscentral för skydd, gasmasker och information. Truppen och organisationen som bestod av närmare 50 personer omvandlades och skrevs in i försvaret till en stor del. 42 av 44 spelare blev exempelvis inskrivna.
Fotbollen då? Nej, den försvann inte. Inte alls. Ligasystemet som alla byggt upp sedan 1886 stoppades, men omvandlades till lokala serier som skulle rulla igång senare under hösten. Klubbarna som hade en mindre bra ekonomi som Arsenal hade när kriget började, slapp betala sina skulder under kriget och vann således på det. Fotbollsmatcher startade. Sex välgörenhetsmatcher ägde rum. Då Highbury var ett s.k ARP, så spelades matcherna på White Hart Lane och efter detta så startade ett krigsligasystem upp. 10 ligor över England skapades och London-lagen som var många, delades upp i fyra av dem. Arsenals liga under hösten 1939 innehöll nästan bara lag från London och så två kustlag -Southend och Norwich. 18 matcher spelades med Arsenal i topp.
Under våren när Tyskland började röra sig över andra länder i Europa, så fortsatte den engelska fotbollen och i april hade Football League South -Group A - spelat färdigt med Arsenal som vinnare. Parallellt hade FA lanserat Wartime Cup, där de lyckades få in -hör och häpna- 137 matcher på nio veckor och med en final utan Arsenal förvisso på Wembley som drog 43,000. Intressant fakta var att matchen var tre dagar efter att miraklet i Dunkerque ägde rum och rätt många soldater i uniform var åskådare på den matchen. Vilken historia. Detta renderade också Winston Churchill att säg de fantastiska raderna om”We Will fight on the beaches…..” , som Gary Oldman så magiskt spelar upp i ”The Darkest Hour”.
Sommaren 1940 efter att Frankrike fallit i Tyskarnas händer vände sig Adolf Hitler med sin krigsmaskin mot England och ”The Battle of Britain” startade. Inledningsvis med bombningar mot kanaler, båtar, flygfält och strategiska platser. Men ju längre sommaren fortsatte, ju närmare kröp bombningarna städerna och snart var London indraget i täta attacker och explosioner. 24 augusti 1940 bombade dock Luftwaffe Londons utkanter med svar från RAF som siktade in sig på Berlin. Några veckor senare startade ”Blitzen”, den fullkomligt fanatiska önskan från tyskarna att skaka Storbritanniens grundvalar genom att natt—efter-natt bomba London. Tonvis av bomber släpptes över detta London som var i lågor konstant.
Fotboll var dock något som förenade det brittiska folket. Det samlade folk till matcher, man spelade på fritid, man anordnade mindre tävlingar. Även kvinnor bildade lag och spelade organiserat. Under åren som skulle komma så använde även krigsfångar i olika länder detta som möjlighet till fritidsintresse. Exempelvis har man sett bilder på lag med namn som ”Aston Villa” i polska fångläger.
Men det spelades också någorlunda organiserat. Arsenals hemvist var White Hart Lane och man spelade matcher i London League South. Med begränsad framgång. Säsongen gav en fjärdeplats, men mer notabelt var Arsenals framgång i den cup som kallades Wartime Cup där man gick till final under 1941 och fick stryk i omspel av ett starkt Preston med legendarerna Tom Finney och Bill Shankley. Runt omkring arenorna i England föll dock bomberna. Staden Coventry var en av de städer som drabbades värst och Highfield Road förstördes av bomber, Sheffields Bramall Lane likaså och i norra London föll i oktober 1940 en stor 500kilos bomb strax utanför Clock End och förstörde en del av Highbury. I april 1941 träffades North Bank och förstördes till stor del. Trots kriget eller kanske på grund av det, så sökte sig folk till matcherna. Exempelvis sågs Arsenals final mot Preston på Wembley av över 60,000 och en landskamp i Skottland mellan England och hemmanationen sågs av över 80,000.
I mitten av maj 1941 upphörde det som historiskt kallas "Blitzen". Under en period av åtta månader så föll över en miljon brandbomber och 50,000 sprängbomber över London. Över en miljon hus var träffade och staden låg i ruiner. Men kriget skulle fortsätta i ytterligare fyra år och det gjorde även fotbollen, vilket jag återkommer till i nästa avsnitt av denna arkivserie.
