Vi såg många positiva tecken i 0-0-matchen mot Ipswich, men flera av dem raserades effektivt vid 1-4-förlusten mot Crystal Palace. Visst kan man argumentera för att Nugents mål vid 1-1 inte borde flaggats bort och att 2-1-målet verkligen var offside, men Portsmouth hade större problem än så. Backlinjen bestod av fyra spelare som spelade för sig själva och Nugent och Kitson fortsatte bränna bra lägen.

Sheffield United å sin sida, kallat för ett skadat djur av Steve Cotterill, hade ingen stor dag hemma mot Scunthorpe. Slutresultatet skrevs till 0-4, men vad jag förstår så hade man spelat klart bättre än de siffrorna och man hade enligt Gary Speed inte domaren på sin sida.

När jag tog fram min startelva kunde jag för tredje matchen i rad konstatera att Portsmouth har bra spelare. Spelare som i de flesta av fallen etablerat sig i Premier League och som normalt sett borde kunna prestera bra fotboll i den här divisionen. Visst skulle jag gärna se spelare som Nyron Nosworthy och Leon Britton i mitt lag, men i övrigt tycker jag Pompeys elva står sig bra.

Det är bara det...

...att Portsmouth uppträder synnerligen håglöst på bortaplan...

...att Portsmouth inte vunnit borta mot the Blades sedan 1955 och...

...att Portsmouth är en förlorarklubb där förlorarmentaliteten nu satt sig i väggarna.

Portsmouth spelar bra och skapar chanser men sätter inte dit dem. Två mål på sex matcher är urkasst, och sättet de kommit till på är inget tecken på kvalitet. Ciftcis skott som fick en kraftig riktningsförändring mot Reading och Kitson som inte kunde missa öppet mål efter att ha blivit framspelad av en motståndarförsvarare. Och så har vi en backlinje och en målvakt som inte agerar som en enhet (matchen mot Ipswich undantagen).

Hade jag hejat på Sheffield United hade jag inte darrat inför imorgon, men tänk om Portsmouth kunde få loss all sin kapacitet. Det kommer man att få så småningom, det är jag säker på, och då kommer det nog börja slå lite gnistor.