Portsmouth
2025-05-05 14:49
Säsongen över efter 1-1 mot Hull
Det blev i slutändan en bekväm 16:e-plats för Pompey efter att man avslutat med fem raka matcher utan förlust. En poäng visade sig räcka för Hull som också spelar i andradivisionen nästa säsong.
David Gunnarsson Lorentzen
Säsongen är över och Portsmouth slutade på en hälsosam 16:e-plats. Vi kunde betrakta nedflyttningsstriden på avstånd de sista två omgångarna och det var ju förbaskat skönt med tanke på hur mycket laget haft att kämpa med större delen av säsongen. Det är först nu när allt är klart som de flesta spelarna är tillbaka och både Conor Shaughnessy och Callum Lang startade mot Hull. John Mousinho ville ha en extra titt på Ben Killip för att se om han kan vara ett bra alternativ som reservmålvakt den kommande säsongen. Det var en elva som visade att man tog matchen på allvar samtidigt som det fanns plats för klubbkaptenen Marlon Pack på mittfältet.
Matchen fick en annan karaktär än de flesta av matcherna som Pompey tagit poäng i. Hull hade läst på och lät Pompey ha boll för att kontra snabbt. Inledningen gick till bortalaget som inte oväntat tog ledningen genom Matt Crooks på en hörna som skarvades perfekt vidare vid första stolpen. Perfekt utfört och i detta skede var Hull klara.
Det stod klart ganska tidigt att Luton inte skulle plocka några poäng borta mot West Bromwich vilket innebar att det enda av spänning i botten utspelade sig på Fratton Park. Pompey åt sig in i matchen som följd av att Matt Ritchie ersatte Harvey Blair på grund av skada i mitten av första halvlek. I början av den andra hoppade Ritchie över Packs passning och Christian Saydee, också han inhoppare, tog emot och dunkade in ett hårt skott vid första stolpen från snäv vinkel. Hans första mål sedan dubbeln mot Middlesbrough i augusti, och det var tydligt att det betydde mycket för honom.
Hull valde nu att gå ner på 5-4-1 och försvara poängen och Pompey var ganska nöjt med att spela runt bollen. Det var gästerna som skapade nästa chans och Killip fick briljera med en handbollsliknande räddning på en nick från nära håll. Det var det sista av intresse som hände och Hull kunde klara sig kvar tack vare bättre målskillnad än Luton. Samtliga tre lag som gick upp höll sig kvar med Pompey som det bästa av dem.
Efter matchen gick Abu Kamara ett varv på planen för att applådera sina forna fans och möttes av stående ovationer innan han anslöt till sitt nuvarande lag för att tacka maskeradkavalkaden på Milton End. Spelarnas respektive och barn kom ut på planen och Pack satte sin kaptensbindel som ett pannband på yngste barnets huvud. Mousinho fistpumpade Fratton End.
***
Jag kan inte med ord uttrycka hur bra Mousinho har presterat i sitt första jobb. Det är inte bara det att han fört ett lag som nosat på närheten av uppflyttning till serieseger och sedan nytt kontrakt i andradivisionen. Det är även hur han har hanterat fotbollens alla kurvbollar. Han kom till klubben med en tydlig vision om hur fotboll ska spelas. Det var bollinnehav, kortpassningsspel med passningsskickliga målvakter och mittbackar, hög och intensiv press och varierat anfallsspel. Det såg så bra ut i början av förra säsongen med femton obesegrade matcher när beskedet kom att Regan Pooles korsband hade gått av. Hur skulle laget kunna spela som Mousinho ville med Sean Raggett?
Det har varit stora skadeproblem på en position vid flera tillfällen. Ibland mittbackarna, ibland högerbackarna, ibland vänsterbackarna och ibland innermittfältarna. Återkommande mening på Jack Wards podcast var “Pompey found a way”.
Spola fram till årets säsong och en tidig mittbackskris. Shaughnessy inledde bra för att gå sönder och missa några månader. Poole kom tillbaka och styrde upp mycket, men Pack fick vikariera och gjorde det på det hela väldigt bra, om än med tydliga misstag som kostade poäng. Vi tänkte att vi skulle verkligen behövt ha Raggett.
Mousinho finner en väg. Det är vad han gör. En enklare spelstil med mer långa bollar och än mer fokus på den höga pressen. Endast Leeds pressade lika effektivt som Pompey. Genom hårt arbete kunde man maskera bristen på kvalitet i vad som återstod av spelartruppen. Nyckeln var förstås att skyttekungen Colby Bishop kunde göra en förvånansvärt tidig comeback efter hjärtoperationen. Han vann den interna skytteligan, men det är främst hans sätt att leda pressen som gör nytta.
Det är sällan det varit så tydligt att Pompey varit ett lag som denna säsong. En för alla, alla för en. Och man har inte varit för stolta för att ändra på något. Vi är inte helt bortskämda med det. Paul Cook hade sin possessionsfotboll utan någon plan b. Kenneth Ken Jackett kunde vara pragmatisk på ett enda sätt. Bröderna Cowley kunde inte sätta sin identitet på laget och hade till slut bara kontakten med supportrarna kvar, men det var en nödvändig grund de hade lagt. När Mousinho tog över hade klubben och supportrarna hittat tillbaka till varandra igen.
Det har varit en lång rad tuffa beslut för den unge tränaren att fatta. Populäre Will Norris petades och Nicolas Schmid kunde visa hur bra målvakt han är. En av årets bästa värvningar. Ryley Towler och Tom McIntyre fick ofta stå till sidan för antingen Pack eller Connor Ogilvie. Ogilvie fick möjligheten att anpassa sig till en nivå som såg ut att vara för hög för honom, men Mr 7 av 10 visade sig till slut hålla utmärkt. Pack, bäst i laget förra säsongen, fick tidigt finna sig i att tappa sin mittfältsposition. Kusini Yengi, med 13 mål förra säsongen, har lämnats utanför truppen när oerfarna spelare fått gå före. Stoltheten svaldes när det visade sig att Sammy Silvera inte presterade under sitt lån och lånet hävdes således så snart fönstret öppnades i januari. Och så vidare.
Josh Murphy är årets spelare. Det är inget snack om saken. Över 20 poäng och i topp i assistligan, och tydligen är han en av Europas mest framgångsrika dribblare på det. Han hade säkert varit lika bra som sin tvillingbror Jacob om han inte hade haft sina skadeproblem. Bakom Murphy är det många som kan lyftas. Ritchie med sitt ledarskap, Lang med sin intensitet (och målfirande!), Poole med sin comeback, André Dozzell som spelade upp sig efter en intetsägande inledning och Freddie Potts som dominerade många matcher (grattis West Ham). Att Isaac Hayden fått nöta mycket bänk är ett bevis på hur bra Dozzell och Potts har varit.
En annan Hayden är Hayden Matthews. Den unge australiensaren hittade snabbt fötterna och stod för flera starka insatser när det återigen krisade på mittbacksfronten under vårvintern. När alla byten var gjorda vid ledning 2-1 mot QPR gick foten sönder, men han kämpade vidare högre upp i planen medan Pack klev ner i mittförsvaret. Det visade sig röra sig om inte bara en ledbandsskada utan även en fraktur.
Slutligen måste Rob Atkinson nämnas. Efter två års skadehelvete i Bristol City kom han snabbt igång innan han gick sönder igen. Karaktären att prestera på topp mot Derby, där han kom tillbaka från ett självmål för att rädda en poäng på tilläggstid, var enorm. Han hade vaknat med magproblem och en infektion i bröstet, men spelade likväl hela matchen. När hans vader krampade bad han om att få gå upp i anfallet på slutet, och det var tack vare det han gjorde sitt andra mål. Och så spelade han igen mot Norwich några dagar senare, och mot Watford. Som inlånad hade han kunnat tänka på sig själv och se till att vara redo för nästa säsong med Bristol City, men han valde att sätta Pompey först. På de 14 matcher han spelade i ligan vann laget 25 poäng.
Matchen fick en annan karaktär än de flesta av matcherna som Pompey tagit poäng i. Hull hade läst på och lät Pompey ha boll för att kontra snabbt. Inledningen gick till bortalaget som inte oväntat tog ledningen genom Matt Crooks på en hörna som skarvades perfekt vidare vid första stolpen. Perfekt utfört och i detta skede var Hull klara.
Det stod klart ganska tidigt att Luton inte skulle plocka några poäng borta mot West Bromwich vilket innebar att det enda av spänning i botten utspelade sig på Fratton Park. Pompey åt sig in i matchen som följd av att Matt Ritchie ersatte Harvey Blair på grund av skada i mitten av första halvlek. I början av den andra hoppade Ritchie över Packs passning och Christian Saydee, också han inhoppare, tog emot och dunkade in ett hårt skott vid första stolpen från snäv vinkel. Hans första mål sedan dubbeln mot Middlesbrough i augusti, och det var tydligt att det betydde mycket för honom.
Hull valde nu att gå ner på 5-4-1 och försvara poängen och Pompey var ganska nöjt med att spela runt bollen. Det var gästerna som skapade nästa chans och Killip fick briljera med en handbollsliknande räddning på en nick från nära håll. Det var det sista av intresse som hände och Hull kunde klara sig kvar tack vare bättre målskillnad än Luton. Samtliga tre lag som gick upp höll sig kvar med Pompey som det bästa av dem.
Efter matchen gick Abu Kamara ett varv på planen för att applådera sina forna fans och möttes av stående ovationer innan han anslöt till sitt nuvarande lag för att tacka maskeradkavalkaden på Milton End. Spelarnas respektive och barn kom ut på planen och Pack satte sin kaptensbindel som ett pannband på yngste barnets huvud. Mousinho fistpumpade Fratton End.
***
Jag kan inte med ord uttrycka hur bra Mousinho har presterat i sitt första jobb. Det är inte bara det att han fört ett lag som nosat på närheten av uppflyttning till serieseger och sedan nytt kontrakt i andradivisionen. Det är även hur han har hanterat fotbollens alla kurvbollar. Han kom till klubben med en tydlig vision om hur fotboll ska spelas. Det var bollinnehav, kortpassningsspel med passningsskickliga målvakter och mittbackar, hög och intensiv press och varierat anfallsspel. Det såg så bra ut i början av förra säsongen med femton obesegrade matcher när beskedet kom att Regan Pooles korsband hade gått av. Hur skulle laget kunna spela som Mousinho ville med Sean Raggett?
Det har varit stora skadeproblem på en position vid flera tillfällen. Ibland mittbackarna, ibland högerbackarna, ibland vänsterbackarna och ibland innermittfältarna. Återkommande mening på Jack Wards podcast var “Pompey found a way”.
Spola fram till årets säsong och en tidig mittbackskris. Shaughnessy inledde bra för att gå sönder och missa några månader. Poole kom tillbaka och styrde upp mycket, men Pack fick vikariera och gjorde det på det hela väldigt bra, om än med tydliga misstag som kostade poäng. Vi tänkte att vi skulle verkligen behövt ha Raggett.
Mousinho finner en väg. Det är vad han gör. En enklare spelstil med mer långa bollar och än mer fokus på den höga pressen. Endast Leeds pressade lika effektivt som Pompey. Genom hårt arbete kunde man maskera bristen på kvalitet i vad som återstod av spelartruppen. Nyckeln var förstås att skyttekungen Colby Bishop kunde göra en förvånansvärt tidig comeback efter hjärtoperationen. Han vann den interna skytteligan, men det är främst hans sätt att leda pressen som gör nytta.
Det är sällan det varit så tydligt att Pompey varit ett lag som denna säsong. En för alla, alla för en. Och man har inte varit för stolta för att ändra på något. Vi är inte helt bortskämda med det. Paul Cook hade sin possessionsfotboll utan någon plan b. Kenneth Ken Jackett kunde vara pragmatisk på ett enda sätt. Bröderna Cowley kunde inte sätta sin identitet på laget och hade till slut bara kontakten med supportrarna kvar, men det var en nödvändig grund de hade lagt. När Mousinho tog över hade klubben och supportrarna hittat tillbaka till varandra igen.
Det har varit en lång rad tuffa beslut för den unge tränaren att fatta. Populäre Will Norris petades och Nicolas Schmid kunde visa hur bra målvakt han är. En av årets bästa värvningar. Ryley Towler och Tom McIntyre fick ofta stå till sidan för antingen Pack eller Connor Ogilvie. Ogilvie fick möjligheten att anpassa sig till en nivå som såg ut att vara för hög för honom, men Mr 7 av 10 visade sig till slut hålla utmärkt. Pack, bäst i laget förra säsongen, fick tidigt finna sig i att tappa sin mittfältsposition. Kusini Yengi, med 13 mål förra säsongen, har lämnats utanför truppen när oerfarna spelare fått gå före. Stoltheten svaldes när det visade sig att Sammy Silvera inte presterade under sitt lån och lånet hävdes således så snart fönstret öppnades i januari. Och så vidare.
Josh Murphy är årets spelare. Det är inget snack om saken. Över 20 poäng och i topp i assistligan, och tydligen är han en av Europas mest framgångsrika dribblare på det. Han hade säkert varit lika bra som sin tvillingbror Jacob om han inte hade haft sina skadeproblem. Bakom Murphy är det många som kan lyftas. Ritchie med sitt ledarskap, Lang med sin intensitet (och målfirande!), Poole med sin comeback, André Dozzell som spelade upp sig efter en intetsägande inledning och Freddie Potts som dominerade många matcher (grattis West Ham). Att Isaac Hayden fått nöta mycket bänk är ett bevis på hur bra Dozzell och Potts har varit.
En annan Hayden är Hayden Matthews. Den unge australiensaren hittade snabbt fötterna och stod för flera starka insatser när det återigen krisade på mittbacksfronten under vårvintern. När alla byten var gjorda vid ledning 2-1 mot QPR gick foten sönder, men han kämpade vidare högre upp i planen medan Pack klev ner i mittförsvaret. Det visade sig röra sig om inte bara en ledbandsskada utan även en fraktur.
Slutligen måste Rob Atkinson nämnas. Efter två års skadehelvete i Bristol City kom han snabbt igång innan han gick sönder igen. Karaktären att prestera på topp mot Derby, där han kom tillbaka från ett självmål för att rädda en poäng på tilläggstid, var enorm. Han hade vaknat med magproblem och en infektion i bröstet, men spelade likväl hela matchen. När hans vader krampade bad han om att få gå upp i anfallet på slutet, och det var tack vare det han gjorde sitt andra mål. Och så spelade han igen mot Norwich några dagar senare, och mot Watford. Som inlånad hade han kunnat tänka på sig själv och se till att vara redo för nästa säsong med Bristol City, men han valde att sätta Pompey först. På de 14 matcher han spelade i ligan vann laget 25 poäng.
