Portsmouth
2025-05-28 16:57
Redaktionen tackar för sig
Efter 22 år är det dags att föra stafettpinnen vidare till någon annan.
David Gunnarsson Lorentzen
Jag har skrivit på den här texten ganska länge och lagt till, tagit bort, klippt, kastat om. Jag har ansvarat för denna sida i 22 år, halva mitt liv, och nu är det dags att dra ett streck. Det strecket har jag dragit ut med ett antal veckor nu som om jag inte riktigt vill släppa taget. Vill jag få något sagt? Uppenbarligen. Vad ska jag sätta för titel? Något om plattfiskar? Nej, det var en rolig idé i några dagar, och samma sak gäller tanken om att parafrasera något fiskigt från Liftarens guide till galaxen. Men det där strecket, det vill jag dra på riktigt nu, om än med intetsägande titel och ingress.
Så hur sammanfattar man 22 års verksamhet på Svenska Fans? Jag vände mig till ChatGPT, för det får man göra om man bara är transparent med det (har jag hört), och frågade om vad den där David har gjort på den här plattformen.
David har genom åren levererat insiktsfulla och engagerade analyser av Portsmouths prestationer, särskilt under klubbens utmanande perioder i andradivisionen. Hans artiklar skildrar lagets kamp för att undvika nedflyttning, hantering av skador och taktiska förändringar, samt betydelsefulla matcher som har påverkat klubbens öde. Han har också belyst individuella prestationer, som Colby Bishops hattrick mot Norwich, och viktiga segrar som säkrade kontraktet, exempelvis 1–0-vinsten mot Watford.
[H]ans långvariga bidrag till SvenskaFans har sträckt sig över ett stort antal år. Under den tiden har han bevakat klubbens prestationer i både Premier League och Championship, och även när laget har genomgått perioder av nedflyttning och uppflyttning. Hans artiklar har varit en viktig källa för den svenska supporterbasen som följer Portsmouth FC på nära håll.
Den supporterbasen är inte speciellt stor och man kan säga att Venn-diagrammet som representerar svenska Pompey-supportrar och medlemmar i den här redaktionen genom åren i varsin cirkel har ett väldigt stort överlapp. När vi fick igång den här sidan kände jag till en Pompey-supporter. Det var Figge, som hade hittat till min personliga site pompeysweden.net. Figge är en av de få som inte varit med i redaktionen. Loran, Henrik, Stephen, Christopher, Dennis, Peter, Isak, Erik, Anton, Mange och Robert. Jag tror det är alla.
Pompey introducerades på Svenska Fans sommaren 2003 när klubben hade säkrat uppflyttningen till Premier League. Jag frågade centralredaktionen om det fanns plats för oss också, och snart satt jag där och pulade med Photoshop som jag hade lärt mig lite om under en kurs på högskolan och satte ihop en design som Tuppen Brad gav en femma på en tiogradig skala. Jag saknar Brad, och jag ångrar att jag lät den snyggaste designen hamna på hyllan. För vågad, tänkte jag då. För feg, tänker jag att jag var.
Samma sak gäller nog mina texter, särskilt i början. Kritiken kan nog räknas på ena handens fingrar (till mitt försvar ska det sägas att jag aldrig aspirerat på att bli journalist, och jag kan intyga att som akademiker har jag fått ta emot ett antal slevar kritik). Men samtidigt kanske det inte har varit för att röra upp känslor som vi har haft den här redaktionen. Vi ska skildra det vi ser och hur vi tänker kring den här klubben. Vi ska ge varandra hopp om bättre tider och dela glädje.
Och det har vi gjort. Det är jag själv som varit konstanten, men många har som nämnts bidragit genom åren. Parallellt har vi haft kontakt med den nordiska supporterklubben Venner av Portsmouth. Det går inte att nämna nordiska Pompey-fans utan att komma in på Joakim Ellingsen. Där kan vi snacka om engagemang! Just att få träffa andra nordiska Pompey-fans har varit bland det roligaste med att följa den här klubben genom åren.
Här på Svenska Fans skulle jag vilja säga att det stoltaste ögonblicket var när Saints-Ove hade skrivit en frustrerad matchrapport om 1-1-mötet på Fratton Park 2011 och jag replikerade med det sakligaste jag någonsin skrivit. Som att slå i huvudet i ett hårt hörn utan att röra en min, notera smärtan och känna sig stärkt över utebliven synlig reaktion. Vi ska mötas igen i the Championship och jag hoppas att det finns någon från vårt håll som kommer att skildra det.
Om historiken har med allt och alla metadata stämmer var detta sidans första text, passande nog en text om klubbens historik: https://www.svenskafans.com/England/portsmouth/54089. Och sedan har vi denna, som var vår välkomsttext: https://www.svenskafans.com/england/portsmouth/54328. Historiken fick skildras vidare genom våra texter. Vi har kunnat skriva om titlar och nedflyttningar, ägare som vi fortfarande inte vet ifall de varit verkliga personer, skojare, skurkar och poängavdrag. På senare år har vi även kunnat rapportera om glädjen i samband med uppflyttning. Att få skriva om alla dessa händelser har på flera sätt förhöjt supporterskapet.
Vår aktivitet på den här sidan var i början hög. Vi var väldigt entusiastiska och publicerade en text om dagen mer eller mindre. Sedan fokuserades det mer på rapporter inför och efter matcherna under ganska många år innan vi tappade ångan i samband med pandemin. De senaste åren har vi snittat drygt en text varannan vecka.
Och vi köpte vår klubb. Inför sista matchen 2012-2013 stod det klart att Pompey Supporters Trust tillsammans med några rika supportrar med hjälp av en skiljedomstol lyckades bända klubben tillbaka ur Balram Chainrais händer. Många köpte en andel på ca tusen pund och själv köpte jag två delandelar genom Tom Dearie, som numera mest kvittrar om Celtic.
Sedan sålde vi vår klubb och kanske en liten del av vår själ. Över 80% av de som röstade röstade för att sälja till Tornante Group och därmed kunde Fratton Park räddas, vilket förstås också är en viktig del av klubbens själ. En del av mig hade gärna sett en medlemsägd förening pendla mellan League 1 och 2, så lite kluven är jag, men samtidigt är jag glad över att Tornante driver klubben så hållbart som det går.
Någon annan kvalar. Otroligt vilken lyx det är att följa de olika kvalen så här års. Charlton till the Championship, och där rök sex poäng enligt doomsfolket som alltid utgår från att det går som det alltid gör, förutom när det inte gör det, men sådana datapunkter kan man förstås bortse från i dessa tider. Det var länge sedan Pompey slog Charlton hemma, men nu får man en ny chans.
Av alla spelare som jag sett kvala sticker Southends Gus Scott-Morriss ut. Lagets bäste målskytt är en högerback, en position som Pompey har det väl ställt på. Och högerback är även Joel Ward, som fick höja FA-cuppokalen i sin sista match med Crystal Palace. Ward flyttar knappast hem, trots att han tveklöst hade varit förstaval på positionen. Nu svävar jag iväg, märker jag, och det är lätt att göra när vi har gått igenom så många säsonger av jakt på uppflyttning varvat med ångestfylld nedflyttningsstrid. För första gången på länge känner jag att jag bara kan luta mig tillbaka och betrakta engelsk fotboll.
Just det, det var det där med att inte riktigt hinna med. Det är klart att det är lättare att varva ett sådant här intresse med högskolestudier än att jonglera in det i en tillvaro med heltidsjobb, familj, hus, barn och, inte att förglömma, katter. Samtidigt är fotbollen mer tillgänglig idag än för 22 år sedan. Förvisso kunde vi se Pompey på Canal+ på den tiden och jag minns när jag var med i Svenska Fans Expertpanel och såg mer fotboll än jag mådde bra av.
Efter nedflyttningen från Premier League blev det allt mer sporadiska besök i rutan. När klubben hade det som tuffast kunde vi följa hemmamatcherna genom en kamera vänd mot Joe Michalczuk och Ian Wilding sådär ofördelaktigt snett underifrån. Jag har också minnen av att ha följt matcher genom någon chattservice där en supporter placerat en mick mot radion. Väl inne i chatten möttes jag av ett “Oi!” som jag inte hade en aning om hur man besvarar, varpå engelsmännen chattmuttrade om ohyfsade besökare, precis som att hela världen vet exakt hur ett “oi” besvaras (för den som undrar har jag tagit reda på detta och fått svaret att ett “oi” tillbaka räcker).
De fyra säsongerna i League 2 fick det bli en och annan fulstream men hyfsat generöst med höjdpunkter dagen efter matchen, åtminstone de sista två säsongerna i toppen av serien. Idag är det lite främmande att tänka tillbaka på tiden framför The News direktrapportering om bottenmatcherna i fjärdedivisionen. Få före detta Premier League-klubbar har fallit så långt ner, men Luton är ett exempel på en klubb som sjunkit ännu lägre än Pompey.
Efter uppflyttningen till League 1 kunde vi börja abonnera på iFollow som strömmade matcherna, dock utan kommentering och aktuell ställning, och ibland med publikljud som kom lite före eller efter bilden. När Brett Pitman gjorde 1-0 mot Rochdale i premiären kom notifieringen på Flashscore först, sedan bilden en halvminut efter, och sedan jublet, ytterligare någon halvminut senare. Kanske var åren i League 1 de bästa ifråga om att följa laget, särskilt från den dagen då radiokommenteringen från Andy Moon och Guy Whittingham synkades med sändningen. Den sista säsongen i League 1 blev förstås särskilt minnesvärd med en serieseger som säkrades med två omgångar kvar. Det var inte många matcher jag missade och på iFollow gick det också att lära känna spelarna och ledarna ännu bättre.
Det var extra fint att det var Marlon Pack som i egenskap av kapten blev utsedd till förra säsongens bäste spelare och ledde klubben tillbaka till andradivisionen. Det går inte att säga något ont ord om denne Pompey-grabb, och samma sak gäller Matt Ritchie, som kom hem förra sommaren, tog över kaptensbindeln när Pack stod utanför startelvan och bidrog med sitt ledarskap när kontraktet säkrades med två omgångar kvar.
För mig är det en cirkel som sluts. Pompey låg i andradivisionen när jag började följa dem och hade precis lämnat den när vi startade upp den här sidan. Derbyn mot Southampton väntade då, och derbyn mot Southampton väntar nu. Men det är derbyn som inte kommer att skildras av mig. Även om jag levt med i med- och motgångar denna säsong är inte mitt engagemang tillräckligt starkt för att fortsätta skriva. Och jag har också känslan av att jag låter som Mats Olsson på Expressen som jag uppfattade honom när jag var ung.
Jag hoppas någon plockar upp den här stafettpinnen, för jag vill gärna fortsätta läsa om Pompey på svenska. Nu när jag med denna text drar mig tillbaka hoppas jag att det finns någon som kommer att kontakta centralredaktionen och meddela intresse om att ta över. Jag kan lova att det är väldigt givande.
Så hur sammanfattar man 22 års verksamhet på Svenska Fans? Jag vände mig till ChatGPT, för det får man göra om man bara är transparent med det (har jag hört), och frågade om vad den där David har gjort på den här plattformen.
David har genom åren levererat insiktsfulla och engagerade analyser av Portsmouths prestationer, särskilt under klubbens utmanande perioder i andradivisionen. Hans artiklar skildrar lagets kamp för att undvika nedflyttning, hantering av skador och taktiska förändringar, samt betydelsefulla matcher som har påverkat klubbens öde. Han har också belyst individuella prestationer, som Colby Bishops hattrick mot Norwich, och viktiga segrar som säkrade kontraktet, exempelvis 1–0-vinsten mot Watford.
[H]ans långvariga bidrag till SvenskaFans har sträckt sig över ett stort antal år. Under den tiden har han bevakat klubbens prestationer i både Premier League och Championship, och även när laget har genomgått perioder av nedflyttning och uppflyttning. Hans artiklar har varit en viktig källa för den svenska supporterbasen som följer Portsmouth FC på nära håll.
Den supporterbasen är inte speciellt stor och man kan säga att Venn-diagrammet som representerar svenska Pompey-supportrar och medlemmar i den här redaktionen genom åren i varsin cirkel har ett väldigt stort överlapp. När vi fick igång den här sidan kände jag till en Pompey-supporter. Det var Figge, som hade hittat till min personliga site pompeysweden.net. Figge är en av de få som inte varit med i redaktionen. Loran, Henrik, Stephen, Christopher, Dennis, Peter, Isak, Erik, Anton, Mange och Robert. Jag tror det är alla.
Pompey introducerades på Svenska Fans sommaren 2003 när klubben hade säkrat uppflyttningen till Premier League. Jag frågade centralredaktionen om det fanns plats för oss också, och snart satt jag där och pulade med Photoshop som jag hade lärt mig lite om under en kurs på högskolan och satte ihop en design som Tuppen Brad gav en femma på en tiogradig skala. Jag saknar Brad, och jag ångrar att jag lät den snyggaste designen hamna på hyllan. För vågad, tänkte jag då. För feg, tänker jag att jag var.
Samma sak gäller nog mina texter, särskilt i början. Kritiken kan nog räknas på ena handens fingrar (till mitt försvar ska det sägas att jag aldrig aspirerat på att bli journalist, och jag kan intyga att som akademiker har jag fått ta emot ett antal slevar kritik). Men samtidigt kanske det inte har varit för att röra upp känslor som vi har haft den här redaktionen. Vi ska skildra det vi ser och hur vi tänker kring den här klubben. Vi ska ge varandra hopp om bättre tider och dela glädje.
Och det har vi gjort. Det är jag själv som varit konstanten, men många har som nämnts bidragit genom åren. Parallellt har vi haft kontakt med den nordiska supporterklubben Venner av Portsmouth. Det går inte att nämna nordiska Pompey-fans utan att komma in på Joakim Ellingsen. Där kan vi snacka om engagemang! Just att få träffa andra nordiska Pompey-fans har varit bland det roligaste med att följa den här klubben genom åren.
Här på Svenska Fans skulle jag vilja säga att det stoltaste ögonblicket var när Saints-Ove hade skrivit en frustrerad matchrapport om 1-1-mötet på Fratton Park 2011 och jag replikerade med det sakligaste jag någonsin skrivit. Som att slå i huvudet i ett hårt hörn utan att röra en min, notera smärtan och känna sig stärkt över utebliven synlig reaktion. Vi ska mötas igen i the Championship och jag hoppas att det finns någon från vårt håll som kommer att skildra det.
Om historiken har med allt och alla metadata stämmer var detta sidans första text, passande nog en text om klubbens historik: https://www.svenskafans.com/England/portsmouth/54089. Och sedan har vi denna, som var vår välkomsttext: https://www.svenskafans.com/england/portsmouth/54328. Historiken fick skildras vidare genom våra texter. Vi har kunnat skriva om titlar och nedflyttningar, ägare som vi fortfarande inte vet ifall de varit verkliga personer, skojare, skurkar och poängavdrag. På senare år har vi även kunnat rapportera om glädjen i samband med uppflyttning. Att få skriva om alla dessa händelser har på flera sätt förhöjt supporterskapet.
Vår aktivitet på den här sidan var i början hög. Vi var väldigt entusiastiska och publicerade en text om dagen mer eller mindre. Sedan fokuserades det mer på rapporter inför och efter matcherna under ganska många år innan vi tappade ångan i samband med pandemin. De senaste åren har vi snittat drygt en text varannan vecka.
Och vi köpte vår klubb. Inför sista matchen 2012-2013 stod det klart att Pompey Supporters Trust tillsammans med några rika supportrar med hjälp av en skiljedomstol lyckades bända klubben tillbaka ur Balram Chainrais händer. Många köpte en andel på ca tusen pund och själv köpte jag två delandelar genom Tom Dearie, som numera mest kvittrar om Celtic.
Sedan sålde vi vår klubb och kanske en liten del av vår själ. Över 80% av de som röstade röstade för att sälja till Tornante Group och därmed kunde Fratton Park räddas, vilket förstås också är en viktig del av klubbens själ. En del av mig hade gärna sett en medlemsägd förening pendla mellan League 1 och 2, så lite kluven är jag, men samtidigt är jag glad över att Tornante driver klubben så hållbart som det går.
Någon annan kvalar. Otroligt vilken lyx det är att följa de olika kvalen så här års. Charlton till the Championship, och där rök sex poäng enligt doomsfolket som alltid utgår från att det går som det alltid gör, förutom när det inte gör det, men sådana datapunkter kan man förstås bortse från i dessa tider. Det var länge sedan Pompey slog Charlton hemma, men nu får man en ny chans.
Av alla spelare som jag sett kvala sticker Southends Gus Scott-Morriss ut. Lagets bäste målskytt är en högerback, en position som Pompey har det väl ställt på. Och högerback är även Joel Ward, som fick höja FA-cuppokalen i sin sista match med Crystal Palace. Ward flyttar knappast hem, trots att han tveklöst hade varit förstaval på positionen. Nu svävar jag iväg, märker jag, och det är lätt att göra när vi har gått igenom så många säsonger av jakt på uppflyttning varvat med ångestfylld nedflyttningsstrid. För första gången på länge känner jag att jag bara kan luta mig tillbaka och betrakta engelsk fotboll.
Just det, det var det där med att inte riktigt hinna med. Det är klart att det är lättare att varva ett sådant här intresse med högskolestudier än att jonglera in det i en tillvaro med heltidsjobb, familj, hus, barn och, inte att förglömma, katter. Samtidigt är fotbollen mer tillgänglig idag än för 22 år sedan. Förvisso kunde vi se Pompey på Canal+ på den tiden och jag minns när jag var med i Svenska Fans Expertpanel och såg mer fotboll än jag mådde bra av.
Efter nedflyttningen från Premier League blev det allt mer sporadiska besök i rutan. När klubben hade det som tuffast kunde vi följa hemmamatcherna genom en kamera vänd mot Joe Michalczuk och Ian Wilding sådär ofördelaktigt snett underifrån. Jag har också minnen av att ha följt matcher genom någon chattservice där en supporter placerat en mick mot radion. Väl inne i chatten möttes jag av ett “Oi!” som jag inte hade en aning om hur man besvarar, varpå engelsmännen chattmuttrade om ohyfsade besökare, precis som att hela världen vet exakt hur ett “oi” besvaras (för den som undrar har jag tagit reda på detta och fått svaret att ett “oi” tillbaka räcker).
De fyra säsongerna i League 2 fick det bli en och annan fulstream men hyfsat generöst med höjdpunkter dagen efter matchen, åtminstone de sista två säsongerna i toppen av serien. Idag är det lite främmande att tänka tillbaka på tiden framför The News direktrapportering om bottenmatcherna i fjärdedivisionen. Få före detta Premier League-klubbar har fallit så långt ner, men Luton är ett exempel på en klubb som sjunkit ännu lägre än Pompey.
Efter uppflyttningen till League 1 kunde vi börja abonnera på iFollow som strömmade matcherna, dock utan kommentering och aktuell ställning, och ibland med publikljud som kom lite före eller efter bilden. När Brett Pitman gjorde 1-0 mot Rochdale i premiären kom notifieringen på Flashscore först, sedan bilden en halvminut efter, och sedan jublet, ytterligare någon halvminut senare. Kanske var åren i League 1 de bästa ifråga om att följa laget, särskilt från den dagen då radiokommenteringen från Andy Moon och Guy Whittingham synkades med sändningen. Den sista säsongen i League 1 blev förstås särskilt minnesvärd med en serieseger som säkrades med två omgångar kvar. Det var inte många matcher jag missade och på iFollow gick det också att lära känna spelarna och ledarna ännu bättre.
Det var extra fint att det var Marlon Pack som i egenskap av kapten blev utsedd till förra säsongens bäste spelare och ledde klubben tillbaka till andradivisionen. Det går inte att säga något ont ord om denne Pompey-grabb, och samma sak gäller Matt Ritchie, som kom hem förra sommaren, tog över kaptensbindeln när Pack stod utanför startelvan och bidrog med sitt ledarskap när kontraktet säkrades med två omgångar kvar.
För mig är det en cirkel som sluts. Pompey låg i andradivisionen när jag började följa dem och hade precis lämnat den när vi startade upp den här sidan. Derbyn mot Southampton väntade då, och derbyn mot Southampton väntar nu. Men det är derbyn som inte kommer att skildras av mig. Även om jag levt med i med- och motgångar denna säsong är inte mitt engagemang tillräckligt starkt för att fortsätta skriva. Och jag har också känslan av att jag låter som Mats Olsson på Expressen som jag uppfattade honom när jag var ung.
Jag hoppas någon plockar upp den här stafettpinnen, för jag vill gärna fortsätta läsa om Pompey på svenska. Nu när jag med denna text drar mig tillbaka hoppas jag att det finns någon som kommer att kontakta centralredaktionen och meddela intresse om att ta över. Jag kan lova att det är väldigt givande.
