Ipswich – Cardiff 2-0 (0-0)
1-0 Självmål (62)
2-0 Jason Scotland (74)
Publik: 22 599
Bollinnehav: 45%-55%
Avslut (totalt): 14-6
Avslut (på mål): 7-3

Kort rapport:
Inför matchen infann sig en spänning av lite extra speciell karaktär. Ispwich hade mycket att leva upp till efter föregående omgångs förlust (ytterliggare en förlust skulle grusa en hel del förhoppningar på de kommande matcherna) och dessutom satt undertecknad och ett femtontal fans på Wirströms Pub i Gamla Stan för att bevittna det hela.

Laget var till stora delar det väntade och Darren O´Dea fanns tillgänglig och därmed med från start på vänsterbacken. Överraskande då att Tom Eastman fick debutera från start på högerbacken.

Matchinledningen var klart Cardiffs, som öppnade med hög press och tvingade Ipswichspelarna att lyfta långa bollar som gjorde att Cardiff enkelt kunde etablera spel på Ipswich planhalva. Dock renderade detta övertag enbart i någon chans av bättre karaktär och försvarsspelet ser ju klart bättre ut än föregående säsong sett ur Ispwichperspektiv.

I mitten av halvleken lyfter Ipswich upp spelet och börjar ta över taktpinnen. Framförallt yttrarna Carlos Edwards och Andros Townsend har lekstuga och sätter Cardiffs försvar på tuffa prov. Relativt snart i denna period så blir Connor Wickham neddragen i straffområdet, men domaren väljer (felaktigt kan jag tycka) att fria.

Ipswich erövrar mer och mer mark ju längre halvleken lider, men lyckas inte förvalta de målchanser som uppstår utan förbannelsen kvarstår, då Ipswich fortfarande inte gjort mål under någon tävlingsmatchs första 45 minuter denna säsong.

Den andra halvleken startar Ipswich i full fart, med att skapa ett par jättelägen som dock inte resulterar. De pressar Cardiff till misstag, men en viss oroskänsla infinner sig när sådan press inte resulterar. Därför kommer ett snyggt självmål innickat av en Cardifförsvarare som en gåva från himmelen.

Efter det målet så håller Ipswich fortfarande i taktpinnen och Connor Wickham oroar ständigt motståndarförsvaret medan anfallskollegan Jason Scotland är rätt osynlig. Typiskt då att han är den som, på en måltjuvs vis, smäller in 2-0 när chansen dyker upp i straffområdet.

Efter det så kontrollerar Ipswich matchen fullständigt om än att Cardiff står för bollinnehavet och tre välförtjänta poäng bärgas. Totalupplevelsen är att Ipswich är betydligt mycket stabilare defensivt i år och med lite tur så kanske vi kan vara med däruppe och slåss om de roligare positionerna. En av grunderna för detta kan mycket väl vara att nyckelspelarna (de i centrallinjen) får vara skadefria och bibehåller den goda form som vi hittills fått se.