It takes 115 years to be this good - Del 5 av 5

"Hände det verkligen? Var det en dröm?"

Arsenal-flaggan som täcker skrivbordet i mitt hotellrum talar emot det. Likaså de 7 t-shirtarna som ligger utspridda över extrasängen.

Det hände verkligen, den underbara drömmen från dagen före var sann.
Jag reser mig upp med ett stort leende på läpparna och stryker med handen omedvetet över min nya Arsenaltatuering som pryder min högra överarm numera. Arsenal i rött och under det kanonen från vårt nya crest i svart och rött. Under kanonen vår gamla devis från vårt gamla klubbmärke: "Victoria Concordia Crescit" omfamnar kanonen underifrån och fulländar bilden på min högerarm. Den kliar fortfarande, men den har läkt fint.

"Arsenal through and through" och "Gooner forever.", var vanliga kommentarer från mina älskade Gooner-bröder och systrar igår kväll.

"Tänk om du byter lag?", frågade ett Chelsea-fan vars målande beskrivningar av sitt eget Chelsea var begränsade till "F**king Wanker (Ranieri)" och "F**king" både det ena och det andra om Gronkjaer och de andra i Chelsea.
Wenger å andra sidan, var enligt denne lätt toxinerade Chelski-supporter världens bästa manager.

Det är bara att hålla med, "Skål".

Inget Zoega på Holiday Inn, men Nestlés pulverkaffe får duga denna morgon.
Efter de vanliga morgonbestyren och en tunnelbanetrip senare stod jag återigen utanför Highbury.
Flaggor överallt, rödvita peruker, hattar och Arsenaltröjor på varenda människa möter mig då jag tar mig fram i folkhavet på Gillespie Road utanför North Bank. En högersväng in på Avenell Road vid East Stand för att sedan försöka tränga sig fram så långt det går mot South Stand där bussarna ska avgå ifrån om bara 10 minuter.

Helt fullpackat med folk vid porten och jag inser att jag kanske skulle ha ställt alarmet en timme tidigare, som det är nu är det stört omöjligt att ta sig fram för att få bra plats att se starten av paraden.

Helikoptrar cirkulerar runt Highbury några 100 m upp mot den blå himlen, Skysports är på plats.

Så kom bussarna då äntligen ut och möttes av ett enormt jubel och flaggor vajade högt utanför Highbury. Tre bussar totalt svängde sakta ut från South Stand och började sin färd mot Islington Town Hall.

Jag hann få upp kameran och försökte filma så gott jag kunde över huvudena på de tusentals fansen som stod framför mig, men tyvärr fick jag inte några riktigt bra bilder vid detta tillfälle och bussarna var snart utom räckhåll för min kamera.

Vart nu? Jag frågade ett äldre par om de visste vart man skulle gå nu. De berättade att de skulle ta tunnelbanan från Finsbury Park till Highbury Islington, där man skulle få ännu en chans att se bussarna.
Sagt och gjort, jag slog följe med detta par och de berättade att de var från Tyskland och var stora Arsenalsupporters.

De berättade att de senaste 10 åren hade sparat alla överblivna pengar från hushållskassan för resor till London och Highbury. Normalt sett åkte de från Tyskland 4 ggr per år för att se Arsenal spela och damen i sällskapet visade stolt upp en tatuering med Fredrik Ljungbergs autograf.
Hon berättade att hon hade fått den då Arsenal hade varit på träningsläger i Tyskland och han hade varit vänlig nog att skriva sin autograf på hennes överarm, sedermera tatuerade hon in den för att alltid ha den kvar.
Snacka om sanslöst tokiga tyska (?) underbara Gooners.

En station senare och vi var på väg upp för trappan mot dagsljuset igen på Highbury Islington då vi hörde folk som skrek att bussarna kom! Panik!

Jag hittade ett perfekt ställe precis intill en husvägg och fick upp kameran i tid för att få underbara närbilder på Wenger med bucklan, Vieira och Henry, Edu, Keown m fl.

Tyvärr hade jag tappat bort mina nyfunna tyska vänner i folksamlingen och började gå med strömmen för att nå slutmålet av paraden, Islington Town Hall.

Efter en promenad på 10-15 minuter kom jag då äntligen ner till Islington för att mötas av ett enormt hav av fans. Gatan var fullkomligt översvämmad av fans. Om jag uppskattar antalet till 100.000 så tror jag ändå att det är en underdrift.
Jag kan inte minnas att jag nånsin sett så mycket folk på ett enda ställe förut och kom då ihåg att jag har bott 3 år i världens folkrikaste stad i Kina, Chongqing, med en befolkning på 33 miljoner invånare.
Obeskrivligt. Underbart.

Tyvärr kom jag inte närmare Islington Town Hall än 2-300 m, det var stört omöjligt att ta sig längre fram och efter någon timme fick jag se mig besegrad av folkhavet och fick inse att segerparaden var över för min del i år.

Jag hittade in till en pub och väl där tog jag upp kameran för att se på mina videoklipp, jag hade ju fått supernärbilder på flera av spelarna och Wenger. Till min stora besvikelse så hade jag inte tryckt in rekord-knappen vid just det tillfället och mina underbara närbilder hade således inte kommit med på film!

Jag tänker inte skriva här exakt vad jag sa vid det här tillfället, men låt oss säga att Londonborna på denna pub lärde sig ett och annat svenskt svärord.
Ett gäng som satt intill mig i puben frågade vad som stod på och när jag förklarade missödet så beklagade de givetvis, men menade på att jag ändå hade minnet kvar, det kunde ingen ta ifrån mig.
Sedan bjöd de på en pint, skålade och bröt ut i sången "Unbeatables".
Festen var återigen igång och jag fick även ett SMS från Thomas och Patrik i redaktionen som sa ungefär samma sak: "Du har minnet kvar, det är något du aldrig kommer att glömma, även om du inte fick ett bra videoklipp på det."

De hade givetvis rätt.

Jag hade på två dagar fått se mitt underbara, kära Arsenal vinna den sista matchen på Highbury och slutföra den mest otroliga säsongen i europeisk fotboll.
Jag hade fått se både Henry och Vieira göra mål på North Bank.
Jag hade fått se laget fira segern i Premier League och lyfta bucklan på Highbury.
Jag hade fått se segerparaden genom norra London tillsammans med tusentals andra Gooners.

Så avslutades mitt Arsenal-äventyr för i år, men innan jag åkte hem till hotellet så tog jag en tur upp till Highbury igen för att säga adjö.

Denna söndagseftermiddag var det inte mycket folk kvar utanför Highbury, ett och annat souvenirstånd stod kvar och höll på att packas ihop. Men för övrigt så var gatorna tomma.

Några killar spelade boll lite längre ner på gatan och man kunde inte annat än att undra om någon av dem skulle bli en ny Cole, eller Parlour om några år.

Jag stod framför Highbury på en övergiven och ödslig Avenell Road. Inte en människa åt något håll.

Det var bara jag och Highbury där. Resten av världen stod stilla.
Plötsligt kom en lätt bris från ingenstans och svepte in över gatan där jag stod.
Highbury självt sträckte ut sin östra vinge för att omfamna mig med en vindpust, som för att tacka för den här gången och välkomna mig åter.
Denna gamla jätte, denna legend kändes i det här ögonblicket vara vid liv.

Hon sa till mig genom omfamningen att hon lever, hon andas, hon älskar oss Gooners, hon är oss evigt tacksamma för att vi finns.

Hon heter Highbury. Hon är evig. Hon är Arsenal.

"Vi ses igen."