Första halvlek
Det var en relativt stabil första halvlek från Chelsea. Calum McFarlane valde att sätta upp laget i en tydlig 3-2-5-struktur med boll, i en formation som påminner om den som tidigare använts under Enzo Maresca. Malo Gusto tryckte upp i den högra fickan och blev en extra spelare mellan linjerna, medan Marc Cucurella stannade kvar lägre och bildade en trebackslinje tillsammans med mittbackarna.
Centralt stod Romeo Lavia och Enzo Fernandez för flera fina individuella prestationer. Duon kontrollerade tempot, vann tillbaka boll och såg till att Chelsea kunde etablera ett stabilt grepp om matchbilden. Framåt visade Joao Pedro prov på ett starkt targetspel, särskilt i situationer där Robert Sanchez valde den längre uppspelsvägen.
Just den typen av uppspel var också en tydlig del av matchplanen. Chelsea lockade ofta Leeds att kliva upp i en högre press för att sedan spela förbi den med längre bollar – ett grepp som både skapade ytor och samtidigt maskerade vissa begränsningar i Sanchez distributionsspel.
Men den kanske största skillnaden låg i spelarnas inställning. Intensiteten, viljan och energin i laget var på en annan nivå, vilket gav ett helt annat intryck än tidigare prestationer. Det är uppenbart att spelarna hade slutat spela för Liam Rosenior.
Alla spelare nådde dock inte upp till samma nivå. Alejandro Garnacho hade en fortsatt tung halvlek, med flera misslyckade tekniska aktioner i situationer där man förväntar sig högre kvalitet. Det bromsade flera lovande anfall och gjorde att Chelsea inte fullt ut kunde utnyttja sitt övertag.
Andra halvlek
Den andra halvleken blev betydligt mer nervös för Chelsea. Leeds kom ut starkare efter paus och skapade tidigt en farlig chans genom Stach, men Robert Sanchez stod för en viktig räddning som höll laget kvar i ledning.
Därefter tappade Chelsea en del av kontrollen från första halvlek. De egna målchanserna blev färre, samtidigt som Leeds växte in i matchen och skapade ett visst tryck. Trots det lyckades de aldrig få hål på ett hårt arbetande Chelsea-försvar.
Till slut visade sig Enzo Fernandez nickmål från första halvlek bli avgörande. Chelsea höll undan och säkrade en plats i finalen, mycket tack vare Sanchez, som stod för flera viktiga ingripanden under matchens andra halva.
Defensivt var det en tydlig skillnad jämfört med tidigare insatser. Hela laget arbetade hårt, visade disciplin och höll intensiteten uppe hela vägen till slutsignalen. Det var långt ifrån en perfekt prestation, men tillräckligt för att ta sig vidare.
Nu väntar en final där allt kan hända, även om Chelsea är tydliga underdogs. Med potentiella återkomster från spelare som Reece James och Levi Colwill finns möjligheten att avsluta en annars kaotisk säsong på bästa möjliga sätt.
