Jag har länge använt United post Alex Ferguson som en referens för hur ett lag inte ska styras. United fick liksom aldrig någon struktur efter att Sir Alex lämnade, man tog in tränare på tränare och spelare efter spelare – men tränarna fick aldrig tid nog att sätta sin prägel på laget, och spelarna hade svårt att få utväxling i ett lag som hela tiden ändrades. En ny tränare ville ha nya spelare, så Ed Woodward öppnade plånboken, och sedan när en ny tränare igen kom in efter något år ville denne ha nya spelare igen. Så har det fortgått. Ingen struktur, ingen tydlighet. Stora summor pengar spenderade utan tillräckliga resultat. Storspelare som har floppat.
När vi nu sparkar Liam Rosenior, och på nytt är på jakt efter en ny tränare, samtidigt som sannolikheten att vi missar Champions League nästa säsong blir allt större, ser jag många likheter mellan vår nuvarande situation och de rödas.
Vi har också spenderat enorma summor pengar på spelare som inte har levt upp till sin potential. Vi har också sparkat tränare i konstiga lägen – Pochettino precis när han började prestera, samma sak med Maresca. Vi har heller ingen tydlig struktur.
Jag tror att Uniteds problem var att de inte tog höjd för hur svårt det skulle vara att ställa om efter Sir Alex Ferguson. Jag tror att vårt problem är att vi inte har tagit höjd för hur svårt det skulle vara att helt ändra inriktning på klubb-bygget.
För vi har ju bytt inriktning. Jag tjatar om det, men Boehly o Co har velat bygga något större under en längre period. Ett Chelsea som dominerar bollinnehav och spelar snyggt, med processtränare. Ett Chelsea som förädlar talanger. Snarare än det Chelsea vi såg under Ambramovich: där de omedelbara resultaten kom i första hand, och spelar- och tränarvärvningar låg i linje med den strategin.
Det är helt okej att vilja staka ut en ny riktning för klubben, men då måste man vara beredd för att det kommer bli svårt, och ta tid. Ägarskapet borde ha blandat värvningar av relativt oprövade talanger med värvningar av äldre, mer rutinerade spelare, som bevisat sig på den högsta nivån. Man borde ha kommunicerat tydligare till fans, press och spelare att Chelsea genomgår en omställning, och att den kommer ta tid. Man borde ha haft en plan för att hantera risken att ens strategi skulle floppa. Man borde ha gett mer tid till både Pochettino och Maresca.
Calum McFarlane tar över för resten av säsongen. Det är ett logiskt val utifrån förutsättningarna. Gällande möjliga namn för nästa säsong ser jag efter en snabb googling Andoni Iraola, Marco Silva och Cesc Fabregas. Både Silva och Iraola har Premier League-erfarenhet, den senare har gjort ett bra jobb med Bournemouth. Spontant kittlar Fabregas mest för mig av dessa, men jag vet ju att det är till 85 % på grund av den romantiska tanken att en före detta spelare skulle göra ett bra jobb också som coach. Att Fabregas faktiskt SKULLE prestera är jag osäker på.
Jag är faktiskt inte tillräckligt insatt i vilka andra, stortränare, som skulle kunna vara aktuella, men oavsett kan vi fråga oss varför en topptränare ens skulle vilja ta över Chelsea i dag. Vi har ju inte signalerat annat än kaos under de senaste åren.
Jag tycker att vi borde göra så här:
– Värva (eller i alla fall försöka att värva) en toppmålvakt, toppmittback och toppstriker
– Sluta värva unga spelare som inte bevisat sig på den nivå vi vill vara (eller nära den nivån)
– Sätt en tydlig tidsperiod efter vilken den nya tränare som tas in – Iraola eller någon annan – kan utvärderas. Rimligen två år.
Risken med att fortsätta som vi gör nu är att vi gräver oss ännu längre in i galenskapen, blir ännu mer som United. Det läskigaste med den tanken är att United fortfarande inte, 13 år efter att Sir Alex Ferguson lämnade, har tagit sig ur sin negativa spiral.
Där får vi inte hamna.
