Barcelona
2010-11-22 03:13
Krönika: Är Guardiola värdelös som tränare?
Som skribent och journalist bör man vara objektiv. Objektivitet definierar en skribents kvalitéer, enligt min mening. Oavsett om SvenskaFans.com är en sida 'av fans för fans', håller jag denna krönika på en absolut objektiv nivå, dock med några undantag för Zlatan. Jag är endast mänsklig.
Taimaz Baltaev
50 kommentarer
Är Guardiola värdelös som tränare?
Värdelös är en underdrift; enligt Zlatans utsagor i media.
Då måste man, om man har en minsta gnutta av källkritik, fråga sig själv:
- Ska vi acceptera ett svar på den frågan av en fotbollsspelare som definierar sig själv av framgången han har uppnått?
I samma veva: bör vi ställa den frågan till en outbildad och arrogant diva med en pengakåt agent som är (hur vet jag inte) drygare än honom själv?
Missförstå mig rätt. Jag har själv en gång sett upp till Zlatan. Jag var en ung på pojke på elva vårar när han var det senaste stjärnskottet inom svensk fotboll och skrev autografer på Gustav Adolfs torg i Malmö. I mina ögon var han så cool att jag snodde några extra vykort med hans bild och autograf på. Nämn inte det till någon är ni snälla.
Men den här krönikan handlar inte om Zlatan.
Den handlar om el Míster, Pep, Guardiola, Josep eller som vissa brukar kalla honom (smått sarkastiskt) ‘Filosofen’.
Kärt barn har många namn.
Året var 2008. Barça hade inte vunnit La liga española på två säsonger.
Klubben kantades av interna bråk och hade en tränare spelarna hade förlorat respekten för. Det är Frank “jag-har-samma-frisyr-som-för-30-år-sedan” Rijkaard jag talar om förstås. Han fick till slut en känga i änden och var väck från Barça lika fort som han kom.
Men vem skulle bli ny tränare?
‘The special one’ var arbetslös. Mourinho det vill säga.
Styrelsemedlemmarna i F.C. Barcelona vill förstås ha den socialt mediamissanpassade portugisen till klubben.
Jag själv ville ha Mourinho till klubben.
Jag tror nästan att Guardiola också ville ha José till klubben.
Men någon ville ha den dåvarande B-lags tränaren Guardiola som ny A-lagstränare.
- Vem?
Legenden som nyligen var prisutdelare i Malmö: Johan Cruyff.
En färsking vid namn Guardiola blev efter många om och men, ny tränare.
Skepsisen var stor bland oss culés. För alla! (ursäkta min generalisering).
Det var allt eller inget för Josep.
- Framgång med Barça innebar en karriär som tränare i all framtid. Ett misslyckande innebar att han kunde glömma klubbars intresse i framtiden.
Det började dystert, men säsongen avslutades med en trippel.
- "Men vem som helst hade kunnat göra det med spelarna som Barça har, duh!".
Men ack, så fel ni har. Vem som helst gjorde inte det. I synnerhet inte Rijkaard.
Inte heller Zlatans mormor. Något han påstod att hon skulle kunna. Säkerligen en förtjusande kvinna för övrigt.
Givetvis finns det anledningar till varför alla inte kunde göra det. Men vilka?
När Guardiola kom till klubben var han som en matador inför en tjurfäktningsbatalj.
Han hade sina idéer som han klart och tydligt skulle genomföra.
- Storstjärnor skulle bort och oprövade spelare skulle chansen från start. Spelare vars kvalitéer han kände till från tiden som B-lagstränare.
Radikalt och kontroversiellt tyckte många – då.
Nu, två och en halv säsong senare har vi resultatet.
Två av två möjliga ligatitlar. En Champions League-titel och några andra små knapriga titlar också.
Ni känner säkert till dem.
Hur lyckades han?
Han inger spelarna självförtroende. Han ger unga spelare i B-laget och i nivåer under (Juveníl A) chansen att få träna med stjärnorna.
Han beprövar talanger och utvecklar de till VM-vinnare.
Han utnyttjar potentialen hos stjärnor och lyfter dem en nivå.
Till och med Eto’o har sagt att Pep är den bästa tränaren han har haft.
Sir Alex Ferguson hyllar honom till skyarna.
Mourinho har inget illa att säga om honom. (Det är oerhört ovanligt ska ni veta)
Folk med vett i skallen uttalar sig inte illa om honom.
No offence Zlatan.
Pep är inte komplett som tränare. Sir Alex är den störste genom tiderna, om man ser till antalet titlar.
Tillsammans med Capello, Wenger, Hiddink och Mourinho lirar de i sin egen liga där resultat, det vill säga antal vunna titlar, talar för sig själv. (Subjektivitet, jag vet).
De kan värva rätt stjärnor. De kan kasta in rätt spelare som kan avgöra matcher på tio minuter.
De kan säga de rätta orden som kan få deras spelare att vända ett 0-3 underläge i halvlek till vinst.
Guardiola har en bit kvar. Han kanske inte besitter dessa egenskapen, än.
Men, säger jag. Guardiola är inte långt ifrån att nå upp till deras nivå.
Han har sina brister och saknar den erfarenhet dessa gentlemän besitter.
Men det kommer. Var så säkra.
En perfekt tränare har två ingredienser han eller hon måste blanda för att få en perfekt kombination. För att bli framgångsrik.
Taktiskt kunnande och psykologi.
Visst är exempelvis Mourinho en bättre taktiker. Även på planen.
Men det är något som Guardiola har som ingen direkt kan definiera.
Kanske är det ödmjukhet?
Kanske är det disciplin.
Åt helvete med objektiviteten nu. (Ursäkta grekiskan).
Han besitter en egenskap ingen annan tränare gör. Enligt min mening. Det är något extra med honom.
Kanske är det så att han har förstått innebörden av ‘més que un club’ och anamat den på sina spelare.
Kanske är han en tränare av världsklass eller bara världens bäste när det kommer till att träna Barça.
Vem vet.
En sak är han definitivt: Professionell.
Något jag inte ens klarade i denna krönika. Målet var att få den objektiv.
Inte ens det lyckades jag med.
Tur att jag har någon att se upp till i alla fall.
Visca!
Värdelös är en underdrift; enligt Zlatans utsagor i media.
Då måste man, om man har en minsta gnutta av källkritik, fråga sig själv:
- Ska vi acceptera ett svar på den frågan av en fotbollsspelare som definierar sig själv av framgången han har uppnått?
I samma veva: bör vi ställa den frågan till en outbildad och arrogant diva med en pengakåt agent som är (hur vet jag inte) drygare än honom själv?
Missförstå mig rätt. Jag har själv en gång sett upp till Zlatan. Jag var en ung på pojke på elva vårar när han var det senaste stjärnskottet inom svensk fotboll och skrev autografer på Gustav Adolfs torg i Malmö. I mina ögon var han så cool att jag snodde några extra vykort med hans bild och autograf på. Nämn inte det till någon är ni snälla.
Men den här krönikan handlar inte om Zlatan.
Den handlar om el Míster, Pep, Guardiola, Josep eller som vissa brukar kalla honom (smått sarkastiskt) ‘Filosofen’.
Kärt barn har många namn.
Året var 2008. Barça hade inte vunnit La liga española på två säsonger.
Klubben kantades av interna bråk och hade en tränare spelarna hade förlorat respekten för. Det är Frank “jag-har-samma-frisyr-som-för-30-år-sedan” Rijkaard jag talar om förstås. Han fick till slut en känga i änden och var väck från Barça lika fort som han kom.
Men vem skulle bli ny tränare?
‘The special one’ var arbetslös. Mourinho det vill säga.
Styrelsemedlemmarna i F.C. Barcelona vill förstås ha den socialt mediamissanpassade portugisen till klubben.
Jag själv ville ha Mourinho till klubben.
Jag tror nästan att Guardiola också ville ha José till klubben.
Men någon ville ha den dåvarande B-lags tränaren Guardiola som ny A-lagstränare.
- Vem?
Legenden som nyligen var prisutdelare i Malmö: Johan Cruyff.
En färsking vid namn Guardiola blev efter många om och men, ny tränare.
Skepsisen var stor bland oss culés. För alla! (ursäkta min generalisering).
Det var allt eller inget för Josep.
- Framgång med Barça innebar en karriär som tränare i all framtid. Ett misslyckande innebar att han kunde glömma klubbars intresse i framtiden.
Det började dystert, men säsongen avslutades med en trippel.
- "Men vem som helst hade kunnat göra det med spelarna som Barça har, duh!".
Men ack, så fel ni har. Vem som helst gjorde inte det. I synnerhet inte Rijkaard.
Inte heller Zlatans mormor. Något han påstod att hon skulle kunna. Säkerligen en förtjusande kvinna för övrigt.
Givetvis finns det anledningar till varför alla inte kunde göra det. Men vilka?
När Guardiola kom till klubben var han som en matador inför en tjurfäktningsbatalj.
Han hade sina idéer som han klart och tydligt skulle genomföra.
- Storstjärnor skulle bort och oprövade spelare skulle chansen från start. Spelare vars kvalitéer han kände till från tiden som B-lagstränare.
Radikalt och kontroversiellt tyckte många – då.
Nu, två och en halv säsong senare har vi resultatet.
Två av två möjliga ligatitlar. En Champions League-titel och några andra små knapriga titlar också.
Ni känner säkert till dem.
Hur lyckades han?
Han inger spelarna självförtroende. Han ger unga spelare i B-laget och i nivåer under (Juveníl A) chansen att få träna med stjärnorna.
Han beprövar talanger och utvecklar de till VM-vinnare.
Han utnyttjar potentialen hos stjärnor och lyfter dem en nivå.
Till och med Eto’o har sagt att Pep är den bästa tränaren han har haft.
Sir Alex Ferguson hyllar honom till skyarna.
Mourinho har inget illa att säga om honom. (Det är oerhört ovanligt ska ni veta)
Folk med vett i skallen uttalar sig inte illa om honom.
No offence Zlatan.
Pep är inte komplett som tränare. Sir Alex är den störste genom tiderna, om man ser till antalet titlar.
Tillsammans med Capello, Wenger, Hiddink och Mourinho lirar de i sin egen liga där resultat, det vill säga antal vunna titlar, talar för sig själv. (Subjektivitet, jag vet).
De kan värva rätt stjärnor. De kan kasta in rätt spelare som kan avgöra matcher på tio minuter.
De kan säga de rätta orden som kan få deras spelare att vända ett 0-3 underläge i halvlek till vinst.
Guardiola har en bit kvar. Han kanske inte besitter dessa egenskapen, än.
Men, säger jag. Guardiola är inte långt ifrån att nå upp till deras nivå.
Han har sina brister och saknar den erfarenhet dessa gentlemän besitter.
Men det kommer. Var så säkra.
En perfekt tränare har två ingredienser han eller hon måste blanda för att få en perfekt kombination. För att bli framgångsrik.
Taktiskt kunnande och psykologi.
Visst är exempelvis Mourinho en bättre taktiker. Även på planen.
Men det är något som Guardiola har som ingen direkt kan definiera.
Kanske är det ödmjukhet?
Kanske är det disciplin.
Åt helvete med objektiviteten nu. (Ursäkta grekiskan).
Han besitter en egenskap ingen annan tränare gör. Enligt min mening. Det är något extra med honom.
Kanske är det så att han har förstått innebörden av ‘més que un club’ och anamat den på sina spelare.
Kanske är han en tränare av världsklass eller bara världens bäste när det kommer till att träna Barça.
Vem vet.
En sak är han definitivt: Professionell.
Något jag inte ens klarade i denna krönika. Målet var att få den objektiv.
Inte ens det lyckades jag med.
Tur att jag har någon att se upp till i alla fall.
Visca!
