IK Brage gick in i 2025 som födelsedagsbarnet i svensk fotboll. Klubben fyllde 100 år, och laget bjöd på en säsong som svängde från hopp till frustration nästan varje vecka.
Brage slutade i mitten av tabellen, men vägen dit var allt annat än lugn. En skyttekung som gjorde mål nästan hela tiden, en tung period med förluster, tränarbyte – och till slut en stark avslutning som gav lite framtidstro.
Frågan är bara: var 2025 året då Brage tog sats mot något större – eller ett vägskäl där klubben riskerar att fastna i Superettans anonymitet?
IK Brage avslutade Superettan säsongen som en stabil mittenklubb på åttonde plats, omgivna av ett jämnt kluster av lag kring 40-poängsstrecket. Säsongskurvan visar ett lag som pendlat i tabellen men hittat en trygg nivå mot slutet, utan att på allvar blanda sig i vare sig toppstrid eller bottenkamp.
Men bakom tabellen finns en egen historia, med en tung period på fem raka förluster under hösten där klubben tvingades agera. Den 11 oktober meddelade IK Brage att man avslutar samarbetet med tränarduon Janne Mian och William Bergendahl och arbetsbefriar dem med omedelbar verkan, efter knappt två säsonger vid rodret.
Bakom klubbens torra pressmeddelande fanns en helt annan ton. Janne Mian var allt annat än diplomatisk när han efteråt beskrev beslutet. Han pekade uppåt i hierarkin, mot dem som byggt truppen, mot dem som satt värvningsstrategin – och konstaterade krasst att det alltid är tränaren som får ta smällen när resultaten rasar.
Ingen tar på sig ansvaret för felrekryteringar, ingen ställer sig upp och säger “det här är på mig”. I stället väljer man den enklaste utvägen: man sparkar tränaren och hoppas på den där kortsiktiga chockeffekten som statistiken så ofta visar, men som sällan löser de djupare problemen i en klubb.
Samtidigt var det en 60-åring som pratade, mitt i en sorts karriärmässig baksmälla. Med svart humor konstaterade Mian att han skulle “kröka en vecka i fosterställning” innan han ens funderade på nästa steg. Lägenheten i Borlänge var redan urplockad, flyttlasset på väg mot Stockholm, och kvar i luften hängde frågan: var han syndabock, eller medskyldig till haveriet? För Brage var mitt i en säsong som på pappret såg stabil ut – men där hösten berättade en helt annan historia.
För vad var det egentligen som gick så fel? Hur kunde ett lag som länge seglade i mitten plötsligt tappa fotfästet fullständigt, hamna i en svit med fem raka förluster och till slut tvinga fram ett tränarbyte? Låt oss skruva tillbaka bandet och titta närmare på de veckorna då allt började rinna IK Brage ur händerna.
Delar man säsongen i två block under tränarduon – de första 21 omgångarna och de fem raka förlusterna – så är det samma lag, men två helt olika verkligheter.
I början är Brage ett spelande lag som får betalt. Poängkurvan pekar uppåt, målskillnaden är svagt på plus och känslan är: “vi släpper in en del, men vi gör minst lika mycket framåt”. Under förlustsviten kraschar det.
Poängen slutar komma helt, målskillnaden vänder tvärt nedåt. Offensiven tappar lite skärpa – man gör fortfarande mål, men inte lika ofta två eller fler – medan defensiven går från skakig till haveri.
Bakom det finns tre saker som verkligen sticker ut.
Först: de individuella misstagen exploderar. Tidigare handlar det ofta om något enstaka riktigt farligt fel per match, ibland färre än motståndaren. Under sviten dyker de upp hela tiden – felpass centralt, tappade bollar i uppspel, dåliga beslut nära eget straffområde. Motståndarna behöver inte ens skapa allt själva, de blir bjudna på lägen.
Sen tappar Brage greppet om straffområdet. Tidigare är det ganska jämnt i boxen – båda lagen får sina chanser nära mål. I de fem förlusterna flyttar matcherna in framför deras målvakt Frodig på allvar.
Motståndarna är inne i Brages straffområde oftare än Brage är i deras, och avsluten kommer närmare mål. Oddevold borta och Kalmar hemma är rena skolboksexempel: Brage kan ha mycket boll, men det är fel lag som äger ytan där målen faktiskt görs.
Allt detta hänger ihop med spelidén. Brage bygger bakifrån med korta uppspel, målvakten som extra passningspunkt, mittbackar som breddar och en sexa som droppar ner. Högerbacken kliver högre och överbelastar ihop med både en fallande ensamme anfallare och sin offensiva mittfältare nr 10 och högeryttern för att sedan snabbt kunna vända spelet till en breddande vänster ytter och en ytterback som kommer i fart på överlapp.
Under våren fungerar detta väl – man spelar förbi första pressen, hittar överbelastningen på kanterna och kan trycka fast motståndaren där innan man, vid rätt läge, snabbt byter kant. På våren funkar det: man spelar förbi första pressen, hittar kanterna och kan trycka fast motståndaren där och kommer till en sjö av bra instick inspel och bra inlägg för det offensivt inlöpande spelarna i boxen att kunna hota målet med.
När hösten kommer har motståndarna läst manualen. Oddevold, Örebro, Utsikten och Kalmar styr bollen mot Brages kant där det har flyttat upp folk och hinner inte hem i omställningen man kliver samt hårdare i pressen och väntar in just de korta, känsliga passningarna som alltid funnits i spelidén. 4–0 mot Oddevold är egentligen bara första beviset på att de vet exakt var de ska vrida åt skruven.
Duell- och mentalt blir effekten ännu värre. Brage är redan ett lag som hellre positionerar sig och bryter passningar än vinner närkamper. Man är ofta svagare i både mark- och luftdueller. När man dessutom hamnar tidigt i underläge – 0–1 efter nio minuter mot Oddevold, 0–3 mot Örebro innan man ens hunnit in i matchen, 0–1 efter några få minuter mot Kalmar – tvingas laget jaga.
Ytterbackarna går ännu högre, åttan sticker, tian droppar för att få boll, forwarden möter. Avstånden mellan lagdelarna växer, hålen framför och bakom backlinjen blir större, och motståndarna får precis de omställnings- och genomspelslägen.
Det ironiska är att Brage offensivt fortfarande är “samma lag”: man rullar boll, hittar kanterna, kommer till inlägg. Men man fyller boxen sämre, hotar mindre i djupet och får inte lika många riktigt rena chanser. Samtidigt betalar man plötsligt fullt pris bakåt för varje risk: fler bjudningar, fler avslut nära mål, fler tidiga baklängesmål.
Ser man till den förväntade poäng tabellen baserat på XG skapad under matcherna är faktiskt Brage ett lag som över presterar med ca 8 poäng och borde landat på 33 poäng som skulle inneburit en 11 plats. Så raset handlar inte om någon mystisk formdipp.
Det är Brages modiga men sårbara spelidé som till slut slår tillbaka när misstagen ökar, straffområdet tappas och de tidiga underlägena gör laget allt mer uppressat och obalanserat.
Inför de sista fyra omgångarna klev Jonas Björkgren och Lennart ”Kral” Andersson in och tog över herrlaget, med stark Brage-koppling och färska framgångar från P19 med serieseger och avancemang till P19 Superettan. Duon kom in med ny energi, tydlighet och tro på gruppen för att vända trenden och sätta en värdig punkt för säsongen.
Duon fick ingen drömstart – deras första match slutade med en 0–1-förlust borta mot Östersund, vilket innebar klubbens sjätte raka nederlag och läget såg nästintill hopplöst mörkt ut.
Tittar man på siffrorna efter tränarbytet syns också hur duon ville att Brage skulle spela. Själva spelformationen förändrades egentligen inte fyrbackslinjen är kvar och små justeringar mellan 4–2–3–1, 4–1–4–1 och 4–4–2 MEN det märktes att en ny röst lyfte laget och gav något extra i truppen.
Närkamper ,brytningar och rensningar ökade markant särskilt borta mot Varberg där man i princip sopade rent framför eget mål 27 brytningar, 25 rensningar men noll avslut mot sig efter egna misstag i en ren krigsmatch.
Det säger ganska mycket om moralen: man började vinna fler närkamper igen, man tog duellerna, städade bort de grova misstagen och offrade sig defensivt, men utan att ge upp sitt eget spel, för Brage låg fortfarande på runt 400–500 passningar per match med bra träffprocent och hade tålamod att spela sig ur press och bygga egna anfall.
Kollar man på Brage som helhet över 30 matcher ser man tydligt hur skev matchbilden ofta varit – och hur laget ändå tagit sig i kragen efter paus .
Det här var seriens kanske svagaste förstahalvlekslag: i 70 procent av matcherna var det motståndaren som gjorde första målet, bara i 4 av 30 matcher ledde Brage i paus medan man låg under i hela 14.
I snitt spenderade man bara 15 procent av tiden i ledning, men 39 procent i underläge, och ändå lyckades man kvittera tillbaka i två tredjedelar av alla lägen – en kvitterings grad på 67 procent mot ligasnittet på 44.
Offensivt säger det mycket om både moral och struktur: Brage gör bara 17 av sina 51 mål i första halvlek (33 procent), men exploderar efter paus med 34 mål (67 procent) och är som allra farligast i slutet där 15 mål görs mellan minut 76–90.
Det är bilden av ett lag som kliver ut efter halvtidssnack, justerar, höjer intensiteten och nästan alltid hittar ett sätt att ta sig in i matcherna igen – men också av ett lag som alldeles för ofta tvingas jaga, istället för att själva sätta tonen från start.
Brages offensiv 2025 var allt annat än tråkig. Kollar man på graferna ser man ett lag som kommer till mycket avslut, ofta från ganska bra lägen, men som ändå inte alltid får fullt betalt. Det känns sällan som att man bara står och chansbombar, utan att man faktiskt spelar sig fram till lägen – både i öppet spel och på fasta, där hörnor och frisparkar blev ett viktigt vapen när matcherna körde fast.
Tittar man på spelarna är det samma grej: några tydliga nyckelspelare bär en stor del av både mål, assist och avslut. Muhsin som ren målskytt, Trpcevski och Nordh som både skapar och avslutar själva, och runt dem spelare som fyller på med löpningar, skott på mål och sista passen.
Tillsammans gör de Brage farliga framåt när allt stämmer – men inför 2026 skulle laget må bra av att sprida ut målskyttet lite mer, så att man inte blir lika beroende av att just de här gubbarna har dagen.
Brages defensiv 2025 är lite svår att få grepp om. I vissa matcher såg det stabilt och kontrollerat ut, i andra kändes det som att minsta lilla grej blev farlig.
Kollar man på graferna ser man också att Brage ofta hamnade djupt och fick försvara eget straffområde, och att motståndarna kom till rätt många avslut jämfört med hur matcherna ”kändes”.
Målvakten gör sitt jobb och får rädda en hel del, men resten av laget får slita hårt runt honom.
Fasta situationer blir ytterligare en svag punkt. Hörnor och inlägg emot känns farliga lite för ofta, och det är tydligt att man inte alltid får bort första bollen.
Samtidigt är det inte så att Brage är mjuka – tvärtom vinner man rätt mycket dueller, både på marken och i luften, och återtar mycket boll.
Problemet är mer var man tappar bollen och när misstagen kommer, vilket gör att man hamnar under press i onödiga lägen.
Sammanfattat finns det inställning, löpvilja och duellkraft – men organisationen och tryggheten utan boll behöver bli bättre om Brage ska ta nästa steg defensivt 2026.
Man ser ganska snabbt vilka som burit laget 2025. Zetterström, Nordh, Trpcevski och Frodig startar nästan hela tiden, medan killar som Jonsson, Persson och Larsen hoppar in ofta eller går av tidigt.
Kollar man på korten under ser man också att det är samma gubbar som ligger i flest dueller – Lundin, Stensson och Zetterström sticker ut där. Det känns rätt typiskt för Brage i år: några spelare fick göra väldigt mycket av grovjobbet.
Brages 100-årssäsong blev tyvärr inget publiksuccé på Domnarvsvallen. Snittet runt 1 700 åskådare säger ganska mycket: det finns en trogen kärna som alltid är där, men inte alls så många som man hade kunnat hoppas på ett jubileumsår.
När det väl kom folk – i lite bättre matcher – märktes det hur bra tryck det kan bli i Borlänge, men över hela säsongen känns det som att klubben inte riktigt fick med sig stan på firandet. Känslan är att det finns betydligt mer potential på läktarna än vad siffrorna visar 2025.
Till slut känns Brages 100-årssäsong som ett enda långt mellanting. Inte fiasko, inte succé. Ett lag som stundtals ser ut som ett uppflyttningslag, stundtals som ett bottenlag – och som landar mitt emellan. Spelet finns där i perioder, offensiven blixtrar, de nya tränarna får in lite mer ordning, men varken resultaten eller publiken lyfter riktigt så som man hade hoppats när jubelåret drog igång.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det finns rätt mycket att bygga vidare på. En skyttekung som öser in mål, kreativa spelare runt honom, spelare med mod nog att försöka spela sig ur press, och en kärna av spelare som verkligen slitit för klubbmärket. Lägg till att Brage, trots alla ras och svackor, aldrig är nära att rasa ur – det säger ändå något om grundnivån.
Frågan är bara vad som händer nu. Sitter Brage lugnt i båten, behåller truppen, fyller på smart och försöker ta nästa steg – eller börjar telefonerna ringa?
Kommer klubbar högre upp i näringen hugga på Amar Muhsin efter den här säsongen? Vad händer om någon lägger pengar på Nordh eller Trpcevski?
Sportchefen Ola Lundin och klubben har en rätt nervig vinter framför sig, där varje beslut kan vara avgörande hur IK Brage ser ut 2026
Spelar Amar Muhsin i Brage 2026 – eller har han gjort sitt på Domnarvsvallen? Rösta eller kommentera nedan vad du tror.
