2025 har varit allt annat än lugnt för Landskrona BoIS. Det har hänt saker hela tiden – både på planen och utanför. Under året har klubben hunnit byta tränare, sportchefen lämnar i december och arenan ska byggas om. Som om inte det vore nog drabbades en av lagets viktigaste spelare av en tung korsbandsskada. Det har helt enkelt varit ett rörigt år.
När säsongen till slut var över hamnade BoIS på en niondeplats i ligan. Placeringen säger en del, men långt ifrån allt. Bakom siffrorna finns ett år fullt av förändringar, diskussioner, motgångar – men också hårt jobb och tro på framtiden. Det här är berättelsen om BoIS 2025.
Max Mölders sista vår i svartvitt
Under våren 2025 stod det klart att Max Mölder gjort sitt i Landskrona BoIS. Han sa upp sitt avtal för att ta chansen som huvudtränare i polska Piast Gliwice, men stannade kvar i klubben fram till matchen mot Falkenbergs FF. Därmed fick han avsluta en lång sejour som startade redan den 1 januari 2019.
Resultatmässigt var våren ganska typisk för Mölders BoIS. Laget inledde serien med kryss mot Brage och Östersund, följt av segrar mot Utsikten, Sundsvall, Sandviken och Umeå. Efter åtta omgångar var BoIS obesegrat. Därefter vände det med tre raka matcher utan seger – kryss hemma mot Örgryte och Helsingborg och till slut två tunga förluster mot Varberg och Falkenberg.
Mölders BoIS byggde mycket på bollinnehav. Oftast utgick man från en 4–3–3, men när man ville ställa om snabbare kunde laget snarare likna ett 4–2–3–1.
3–3-matchen hemma mot Helsingborg blev något av ett koncentrat av hans idéer. BoIS dominerade bollinnehavet, skapade klart mest chanser och hade tydlig kontroll långa stunder – men hamnade ändå i ett hopplöst underläge. Två sena mål på tilläggstid räddade poäng och förvandlade kvällen till en av de mest galna matcherna under Mölders sista år i klubben.
Det är nog just den matchen många BoIS:are kommer att bära med sig när de tänker tillbaka på Max Mölders sista vår i svartvitt.
Robin Asterhed tar över
När Max Mölder lämnade öppnades ett tomrum på tränarbänken – men inte särskilt länge. Bara veckor tidigare hade Robin Asterhed fått sparken från IFK Värnamo, där han delat huvudansvaret med Ferran Sibila. Efter en tung start i allsvenskan valde Värnamo att göra en förändring, och plötsligt stod en meriterad tränare utan jobb. Då slog BoIS till.
Landskrona BoIS hälsade Robin Asterhed varmt välkommen som ny huvudtränare för A-laget, med ett avtal som gäller till och med 2027. Han gjorde sin första arbetsdag redan veckan efter och började direkt med att lära känna klubb, organisation och trupp. Från och med den 27 maj, inför matchen mot IK Oddevold, var det Asterhed som ledde laget från sidan.
I Robin fick BoIS en tränare med tydlig bakgrund och starkt CV. Han har vunnit Superettan med IFK Värnamo, varit chefsscout i Malmö FF och dessutom jobbat utomlands som assisterande tränare i norska Lilleström SK.
Spelsättet under Robin Asterhed
När Robin Asterhed tog över förändrades inte grunden i hur BoIS spelade. Precis som tidigare byggde laget på mycket bollinnehav och tålamod. Hemma användes oftast en 4–3–3-formation där laget försökte styra tempot med kortpassningsspel, där speluppbyggnaden startade lågt och successivt flyttades fram i banan.
Målvakten var alltid delaktig i speluppbyggnaden och användes som en extra passnings punkt längst bak. Mittbackarna stod brett, tog första passningen och försökte spela sig förbi första pressen. Ytterbackarna gick ofta högt och brett för att öppna planen och skapa ytor för resten av laget. Vänsterbacken var inte alltid den som pushade utan oftast Rahmani i den rollen kunde kliva och agera inverterad ytterback och erbjuda ännu ett spelalternativ centralt i banan. Högerbacken i många fall Kevin Jensen var den som stod för dem offensiva löpningarna.
På mittfältet fanns en defensiv mittfältare som låg närmast backlinjen och skyddade ytan framför den, samtidigt som två mer löpstarka mittfältare tog sig längre fram i banan, både centralt och ut i halvyta. Längst fram bestod frontlinjen av två yttrar som höll bredd , utmanade sin back och sökte inläggsytor, men hade i uppgift att kliva in i banan när man såg ytterbackens överlapp. Man hade samt en central forward som både skulle hota i djupled och vara spelbar felvänd för att länka spelet.
I defensiven jobbade hela laget i ett 4–1–4–1-liknande försvarsspel där första pressen kom från forward och yttrar, mittfältet tog över i nästa skede och backlinjen stod relativt högt för att hålla laget kompakt.
När Landskrona spelade på bortaplan valde man oftast en 4-2-3-1-formation framförallt när man mötte lag som har konstgräs som sitt underlag . Den gav lite mer balans och trygghet än 4-3-3, som användes hemma. Backlinjen stod lägre och tog färre risker, särskilt i uppspelen. Fokus låg först på att försvara ytan framför eget mål och hålla laget kompakt.
De två defensiva mittfältarna var viktiga och rörde sig mycket i sidled för att vinna bollen och bryta motståndarnas spel. De blev också en trygg punkt när laget behövde lugna ner tempot eller spela sig ur press. Framför dem låg en offensiv mittfältare som låg bakom mycket av kreativiteten, både i omställningar och när laget försökte hålla bollen på motståndarplanhalvan.
Yttrarna hade en tydlig uppgift: hjälpa till defensivt men snabbt ställa om när chanser kom. Den enda anfallaren längst fram fick ofta jobba ensam, men var viktig för att hålla i bollen, vinna dueller och skapa tid för laget att flytta upp.
Spelet handlade inte om att dominera boll, utan om att vara smarta, täta och farliga när chanserna dök upp och det gav resultat i flera tuffa bortamatcher.
Under Asterhed hade BoIS generellt ett tydligt grepp om matchbilden. Man höll i bollen merparten av tiden – nästan 58 % bollinnehav mot motståndarnas 42 % – och drev därför ofta spelet.
Samtidigt skapade motståndarna något vassare chanser sett till kvalitet: xG 1,24 för BoIS mot 1,67 emot . BoIS kom alltså till ungefär lika många avslut ( 11,5 skott/match mot 12,5 emot ), men motståndarnas lägen var i snitt lite bättre.
I uppbyggnads spelet syntes en tydlig spelidé: BoIS slog i snitt 529 passningar per match , klart fler än motståndarnas 382 . Det visar på ett passnings orienterat lag som gärna bygger upp anfallen metodiskt, men där effektiviteten i både boxen framåt och defensivt kunde varit bättre.
Landskrona BoIS 2025 – mitten gänget som spelade som ett topplag med boll och ett bottenlag utan den
Landskrona BoIS 2025 slutar nia i Superettan på 41 poäng, med en tabellrad som knappt går att göra mer neutral: 11 segrar, 8 kryss, 11 förluster, 39–47 i mål. På pappret är det ett klassiskt mittenlag, men statistiken bakom siffrorna visar något mer intressant. BoIS var laget som ville spela med boll hade hög passnings säkerhet, mycket dribblingar – men som ofta fick betala priset i dueller, i egen box och under höstens formsvacka.
Spelidén: 61 procent boll och tålamod i uppbyggnaden
Anfallsspelet: hotfullt, kreativt – men för få fullträffar
Hemma är 2–1 det vanligaste slutresultatet.
Borta är 1–2 vanligast – BoIS gör mål, men förlorar ändå.
Försvaret: 47 insläppta och ligans sämsta sista åtta
- 16–30 min: bara 3 gjorda mål, men hela 10 insläppta.
- 31–45 min: 6 gjorda, 8 insläppta.
Hemma/Borta
Matchtyper: målrik dramatik och tunna marginaler
Psykologin: första målet, ledningar och upphämtningar
Fysik, dueller och disciplin
Profilerna: spelarna som bar idén
Edi Sylisufaj – flest skott, flest skott på mål, flest dribblingar. Offensiv frontfigur.
Adam Egnell & Markus Björkqvist – bidrar med både avslut och kreativa aktioner; viktiga länkar mellan mittfält och anfall.
Max Nilsson – passningskung med runt 91 procent rätt; motorn som håller i rytmen.
Rassa Rahmani & Melker Jonsson – backar som driver uppspel med många precisa långbollar och höga passningsprocent.
Gustaf Bruzelius & Christian Stark – symboler för den fysiska samt "fula" sidan av BoIS, med många kort och tufft spel.
Publiken – topp 6 på läktaren
Det är inga fullsatta läktare, men det är stabilt med folk varje hemmamatch. Man kan säga att BoIS har en trogen publik som dyker upp även under en ”vanlig” säsong utan toppstrid.
När vi spolar tillbaka till januari 2025 minns vi hur positiva vi var efter att ha pratat med sportchefen. BoIS gick in i säsongen med en tydlig plan för hur truppen skulle se ut. Minst 30 procent egna akademispelare, en trupp på runt 24 spelare där ungefär hälften är födda 2003 eller senare, majoriteten med försäljningspotential men ändå tillräckligt med rutin för att hålla ihop det. Rekrytering från division 2, Ettan, U19-allsvenskan, Superettan och Allsvenskan. Kanske någon spetsvärvning utifrån. På pappret såg det både genomtänkt och realistiskt ut för en klubb som BoIS.
När vi pratade med Billy igen i sommarfönstret hade mycket redan hunnit hända. Stora delar av tränarstaben som varit med och byggt truppen hade försvunnit strax innan fönstret öppnade. Trots det höll man fast vid några tydliga punkter: minska truppen, behålla de ledande spelarna, lösa målvaktsfrågan kort- och långsiktigt och få in unga spelare som ska bära laget 2026 och framåt. Där kom bland annat Marcus Pettersson in permanent till 2027 och mittfältaren Gent Elezaj från Hammarby med kontrakt till 2028. Fortfarande en röd tråd: bygga värde, bygga framåt.
Samtidigt var planen en sak, verkligheten en annan. Klubben hade internt satt högre mål än en niondeplats. Efter kvalplats och tredjeplats 2024 var det här ett steg bakåt, det är ingen idé att låtsas något annat. Året var stökigt: spelare avstängda på grund av kriminalitet, skador på flera nyckelpositioner och ett BoIS som aldrig riktigt fick lugn och kontinuitet.
Offensivt var Edi Sylisufaj den självklara spetsen. Han hade mål i sig, tog initiativ, utmanade och bar mycket av hotet framåt. Så när korsbandsskadan kom i september rasade en stor del av anfallsspelet. Efter hans skada lyckades BoIS bara göra åtta mål på de sista åtta matcherna. Det märktes tydligt att ingen riktigt kunde fylla den rollen. Samtidigt ska Constantino Capotondi nämnas. Han blixtrade till stundtals, visade teknik och spelförståelse, men ofta saknades den där riktiga spetsen framför honom för att det skulle ge mer utdelning i poäng och mål.
Bakåt var målvaktsfrågan en egen liten historia i år. Pettersson hade en tung vår med flera misstag, osäkerheter och situationer där han faktiskt kostade laget poäng. Det kändes skakigt ett tag. Men efter sommaren gjorde han rak motsatt resa. Han tog en rejäl revansch, blev tryggare, bättre i besluten och var en av de spelare som höjde sig mest under hösten. Där snackar vi en helt annan målvakt än den vi såg i början. Nu är dessutom Amr Kaddoura tillbaka efter sin knäskada. Det bäddar för en riktig kamp om målvaktsplatsen 2026, vilket i sig är positivt för BoIS.
Skadorna fanns på flera håll, men en som är värd att lyfta extra är Kevin Jensen. I somras fick han plötsligt en ny roll som högerback. Vi var själva på plats ett antal gånger under året och såg resan ganska tydligt: från offensiv ytter som hade svårt att ta en ordinarie plats, till startande högerback som faktiskt skötte sig riktigt bra. Det är bara att ge beröm både till Kevin som tog rollen, och till tränaren Robin Asterhed som såg möjligheten och löste en pressad situation med den justeringen.
Lägg till att Cameroon Street, som många hoppades skulle bli en fullträff inför 2025 och som året innan bombade in mål i ettan för FC Stockholm Internazionsle men som inte alls fick den effekten man trodde i Superettan.
Adam Egnell, som började säsongen jättebra, fick också stora skadeproblem. När två av lagets viktigaste offensiva spelare dras med skador samtidigt som Edi försvinner med korsbandsskada, ja då säger det sig själv att det blir tunt framåt.
Mitt i allt detta kom beskedet att Sportchefen Billy lämnar efter sju år i klubben. Han själv säger att det känns bra att lämna när klubben mår bättre än på länge, även om den här säsongen sportsligt inte blev som någon tänkt. Han har inget klart framåt, men kan absolut tänka sig att fortsätta inom fotbollen. För BoIS innebär det ännu en förändring att hantera inför 2026.
Så hur knyter man ihop allt? BoIS gick in i 2025 med en tydlig plan, en långsiktig idé och en trupp byggd för både utveckling och försäljning. Under året kom skador, avstängningar, ledarbyten och ett tufft höstschema som drog ner resultatet till mitten av tabellen. Samtidigt finns det ändå saker att ta med sig: unga spelare med potential, lösningen på målvaktssidan, spelare som som Kevin som hittade en ny roll, och en filosofi som inte kastats i papperskorgen bara för att en säsong blev svagare än väntat.
Årskrönikan 2025 slutar därför någonstans mittemellan. Inte med jubel, men inte heller med total uppgivenhet. Snarare med en ganska ärlig känsla: det här var inte tillräckligt bra, men det finns tillräckligt mycket kvar att bygga på för att 2026 kan bli bättre.
Kan BoIS utmana om de allsvenska platserna 2026? Kommentera eller rösta nedan
