Östersunds FK:s säsong 2025 börjar egentligen med en smäll i oktober: huvudtränaren Kiarash Livani får sparken . Resultaten är usla, laget fast i botten, publiken uppgiven och konkurshotet hänger tungt över klubben. Det känns som att hela ÖFK-projektet håller på att rinna ut i gruset – både sportsligt och ekonomiskt.
In kliver då 62-årige Tor-Arne Fredheim från Odensala, med ett gammalt SM-guld i bagaget och noll tid för snack. Plötsligt ser ÖFK inte längre uppgivna ut. Laget tightar till sig, slutar förlora, börjar kriga för varje poäng och lyckas till slut hålla sig kvar i Superettan.
Samtidigt nån vecka efter att säsongen är avklarat är det dags för medlemsmöte, på Gamla Teatern. Ordförande Daniel Molander tar mikrofonen och säger orden ingen trodde skulle komma så snabbt: Östersunds FK är skuldfritt.
Från sparkad tränare och nattsvart läge – till överlevnad på både planen och i bokslutet. Där börjar vår årskrönika om ÖFK 2025.
I december 2024 kliver han in på Jämtkraft Arena: Kiarash Livani , 30 år, yngst av alla huvudtränare i Superettan. Från Sandviken, där han varit högerhand åt Eldar Abdulic och varit med och skrällt sig upp i serien, till att nu för första gången få vara huvudman på elitnivå. Han hade kunnat stanna kvar i tryggheten, men Livani ville testa sina egna vingar – på riktigt.
Samtidigt stormar det runt klubben. ÖFK jagar 11 miljoner för att ens få spela i serien, ryktena om konkurshot snurrar, och resten av Fotbolls-Sverige suckar åt “Östersund-cirkusen” igen. Men Kiarash rycker på axlarna åt snacket. Han pratar om process, om att vara underdog, om att motbevisa alla som redan räknat ut klubben.
När premiären kommer och ÖFK vinner med 1–0 borta mot Trelleborg känns det nästan som början på en ny saga. Ingen vet då att den här resan ska bli betydligt brutalare än så.
I Östersund är planen tydlig: ett modigt ÖFK i 4–3–3/4–4–2, hög backlinje, mycket boll, kortpassningsspel från målvakt och upp. På våren ser det periodvis briljant ut. ÖFK snurrar boll, trycker ner lag.
Hemmapremiären mot Landskrona blir ren berg- och dalbana: 2–0 blir 2–2 och till slut 3–3 i 98:e . Därefter blandas stabila insatser som 2–1 mot Örgryte och 0–2 borta mot Brage med tunga smällar – 0–1 hemma mot Varberg, 1–3 mot Oddevold, 1–0-förlust i Västerås trots massivt bollinnehav. Det är som om ÖFK hela tiden går på slak lina.
Ändå finns topparna där. 3–1 hemma mot Örebro, 3–0 mot Umeå, 2–1 mot Utsikten – matcher där Livanis idéer klickar, där presspelet sitter men om ni läser vilka motståndarna är så är det tydligt att detta funkar mot lag som sliter i botten nästan hela året lag utan bra sämja o lag som har det tufft så fort man stöter på ett lag som nosar på den övre halvan så krisar spelet en aning och man blir straffade för sina misstag gång på gång.
Tittar man på siffrorna över hans 26 ligamatcher får man en tydlig bild:
ÖFK ser ut som ett lag som vill dominera – men siffrorna visar ett lag som hela tiden balanserar på kanten. Högt bollinnehav, många pass, hyfsade xG-siffror – men när allt ska avgöras är det motståndarna som får de fetaste chanserna och gör målen.
Men ju längre sommaren går, desto tyngre blir rasen.
6–0 i baken mot Örgryte på Gamla Ullevi.
4–0 mot Falkenberg.
1–3 hemma mot Sundsvall.
Och till slut: 1–6 mot Västerås på Jämtkraft Arena . Ett fullskaligt haveri, trots att xG-siffrorna säger något annat och trots att laget faktiskt skapar chanser.
När dammet lagt sig ligger ÖFK fortfarande över kvalstrecket – men bara precis. Fyra omgångar återstår. Då kommer beskedet: klubben sparkar Kiarash Livani.
Från yngst och mest spännande tränare i serien till arbetslös på tio månader. Livani själv säger att han är ”lite förvånad” över beslutet. Resten av Fotbolls-Sverige är det inte. ÖFK har inte råd att chansa mer. Här slutar hans kapitel – och banar väg för nästa.
När Tor-Arne Fredheim kliver in i ÖFK är läget skört: tolva i tabellen, två poäng ner till kval, 1–6 mot VSK och 0–4 mot Falkenberg i ryggen. Uppdraget är brutalt enkelt formulerat: behåll platsen i Superettan till nästan vilket pris som helst.
Han börjar med att skruva på grunderna. Mot Brage hemma ställer han upp ett klassiskt 4–4–2, två tajta fyror utan boll och tydlig idé: lägre utgångsposition, snabbare attacker mot anfallarna och yttrarna. Resultatet: Vinst med 1–0, men under ytan ännu mer intressant.
xG: 2,18–1,56 till ÖFK
Skott: 13–18, men 9 ÖFK-skott i boxen mot Brages 8
Bollinnehav: 43–57
Det är alltså inte tiki-taka fotboll det är bara effektivare utnyttjande. ÖFK skapar färre anfall, men fler riktiga målchanser.
Borta mot Oddevold vrider han om till 3–4–3 i försvar, med wingbackar som faller lågt. På pappret är 0–0 trist, men siffrorna visar något annat man bokstavligen krigade till sig poängen:
xG: 0,77–0,19 till ÖFK
Skott: 10–10 – men 7 ÖFK-skott i straffområdet, Oddevold bara 1
Bollinnehav: 25–75 (!), passningar 232–670
Här ser man Fredheims prioritering: släppa boll, vinna boxen. ÖFK ligger lågt, tätt centralt, släpper massor av ofarliga passningar men nästan inga riktiga chanser.
Mot Trelleborg hemma kommer den riktiga nyckelmatchen – den som i praktiken säkrar kontraktet. Fredheim väljer 4–2–3–1, lite mer balans: dubbla bollvinnande mittfältare framför backlinjen, en som agerar kreativ tia och ensam anfallare fri i halvyta som är redo att sticka i djupet.
Resultat: Vinst med 2–0
xG: 1,49–1,01
Skott: 14–12
Skott i boxen: 12–6 till ÖFK
Bollinnehav: 45–55
Här lyckas han kombinera sin pragmatism med ett tydligare eget spel – fler passningar framåt, fler genombrott och en tydlig hotbild i djupled.
Ser man på de tre första matcherna under Fredheim , alltså perioden där kontraktet faktiskt räddas, blir bilden tydlig:
ÖFK har alltså mindre boll – men vinner straffområdena, både offensivt och defensivt. Det är där kontrakt räddas.
Sista matchen, 0–5 borta mot Sandviken. Kontraktet är redan säkrat, laget är kanske mentalt urkopplat.
Så vad gör Fredheim, rent analytiskt?
Tajtar till centrallinjen – färre chanser emot i farliga ytor.
Accepterar lägre bollinnehav , MEN ser till att ÖFK:s avslut tas inifrån boxen.
Matchplaner som var anpassade efter motstånd: 4–4–2 mot Brages raka spel, 3–4–3/5–4–1-liknande block mot Oddevold, 4–2–3–1 för att kunna styra Trelleborg hemma.
Fredheim räddar kvar ÖFK genom att acceptera lagets begränsningar. Mindre boll, mer struktur, stenhård defensiv prioritet och precis tillräckligt med kvalitet i rätt matcher. Det är kanske inte vackert – men det är effektivt nog för att Superettan-fotbollen ska leva vidare i Jämtland.
ÖFK:s 2025 går att läsa nästan lika bra i siffror som i tabellen. Totalt landar man på 36 poäng, 9–9–12 och målskillnaden 33–51 – klart under ligans snitt både framåt (1,10 gjorda mål/match mot seriens 1,43) och bakåt (1,70 insläppta mot 1,43).
Det är ett lag som väldigt sällan kör över någon, men ganska ofta själva blir rejält träffade: 9 av 12 förluster kommer med tvåmålsmarginal eller större. Samtidigt är fem av nio segrar med minst två mål, så när ÖFK väl har dagen är det sällan någon tvekan.
Hemmaprofilen är glasklar: Jämtkraft är livlina. 25 av 36 poäng tas hemma (1,67 p/match), 26 av 33 mål görs där och laget gör mål i 87 procent av hemmamatcherna.
Bortaprotokollet är betydligt mörkare – bara 11 poäng, 7 gjorda mål på 15 matcher och en avslutande svit på elva raka utan seger och fyra raka utan mål. 79 procent av alla mål framåt kommer i Östersund, medan 53 procent av insläppta kommer på bortaplan. Superettan 2025 är ett år där ÖFK i praktiken är ett rent hemmalag.
Lednings- och mentalitetsstatistiken berättar också en del om karaktären. ÖFK gör första målet i 40 procent av matcherna och försvarar sin ledning i 60 procent av fallen – fullt godkänt i bottenstriden. Men när motståndaren slår till först blir det tungt: bara i 29 procent av dessa matcher hittar ÖFK en kvittering, och poängsnittet när man hamnar i underläge är 0,47.
Man ligger i snitt i ledning bara 18,5 minuter per match och i underläge 30 minuter. Lägg till att laget går mållöst från planen i 40 procent av matcherna, så blir 2025 års ÖFK ett lag där marginalerna hela tiden är tunna, och där varje lyckad hemma match väger ovanligt tungt i bokslutet.
Man ser att ÖFK gör mål ganska jämnt fördelat över hela matcher – 3–6 mål per tidssegment – men nästan hela tiden släpper in fler mål än de gör.
Särskilt svagt är det direkt efter paus (46–60), där de släpper in 11 mål men bara gör 6, och totalt visar siffrorna att de både gör och släpper in sitt första mål runt minut 49–50, vilket tyder på ett lag som ofta hamnar i problem efter halvtid och sällan riktigt får kontroll på matchbilden.
Publikmässigt blev 2025 ännu ett bevis på att ÖFK fortfarande betyder mycket för stan – trots sportslig berg-och-dalbana. Med ett hemmasnitt på 2 005 åskådare hamnar man nia i Superettans publiktabell, mitt i klungan bakom de stora drakarna. Det är inga massiva siffror, men sett till lagets tabellplacering, flera tunga förluster är det ändå ett kvitto på en trogen kärna.
Samtidigt speglar publiksiffrorna också lagets identitet 2025, man är starkast hemma, både känslomässigt och sportsligt. 69 procent av alla poäng och 79 procent av alla mål kom på Jämtkraft – arenan var fortfarande platsen där ÖFK levde, överlevde och till slut säkrade kontraktet.
Vad sticker ut positivt för ÖFK 2025?
Tittar man brett på datan ser ÖFK mer ut som ett mittenlag med boll än ett klassiskt bottenlag. De har i snitt 51,6 % bollinnehav , 356 lyckade passningar per match (82,5 %) och tar 12,1 avslut per match , totalt 236 skott – 9:e mest i serien . Det backas upp av 143 offensiva hörnor (delad 8:e plats) och 9 mål på fasta situationer samt 5 mål efter hörna (delad 3:e plats i ligan) . Offensivt tryck, särskilt via fasta och inlägg, är alltså en tydlig styrka.
Individuellt finns det en tydlig offensiv kärna:
Simon Marklund landar på 6 mål + 5 assist , flest mål + assist i truppen, flest avslut (41) och flest skott på mål (17).
Jamie Hopcutt gör 6 mål på 19 matcher och är bästa straffskytt (2/2).
Jabir Abdihakim Ali kommer in sent men står ändå på 7 mål totalt under säsongen , varav 5 i ÖFK, plus 2,0 skott per match.
Nebiyou Perry sticker ut som ren “playmaker/dribbler”: 2,6 avslut/match , 5,6 lyckade dribblingar per match (82 %) och 3 assist. Honom tappade man dock i somras till danska Kolding.
Bakifrån finns en passningsstark stomme:
Albin Sporrong snittar 38,7 lyckade pass/match (86 %) .
Ali Suljić levererar 37,2 pass/match (85 %) samt 4,7 lyckade långbollar/match och 3 assist.
Enemark följer tätt efter med 34,7 pass/match (84 %).
ÖFK är dessutom inte något “ful-lag”:
49 gula och 1 rött på 30 matcher (8:e flest gula – mittenskikt),
Fair Play-poäng 59, snitt 1,97 , samma nivå som topplag som Kalmar och Helsingborg.
Lägger man ihop allt: mycket boll, hyfsat passningsspel, många avslut, bra hörn- och fasta-produktion, en tydlig offensiv stomme och helt okej disciplin.
Svagheterna?
Problemet är att allt detta inte översätts till trygghet bakåt eller effektivitet framåt. Laget gör 1,1 mål per match (33 totalt) men släpper in 1,7 per match (51 totalt). Balansen är skev: du måste skapa väldigt mycket bara för att ha chans att ta poäng.
Tre områden sticker ut:
Defensiva fasta situationer
ÖFK släpper in 15 mål på fasta – näst sämst i serien bara Örebro på 19 är sämre.
De gör visserligen 9 själv, men netto är minus, och det förstärks av att de dessutom är högt i antal hörnor mot sig man ger motståndarna ett snitt på ca 9 hörnor per match.
Resultatet blir att varje frispark/inlägg mot eget mål känns farlig. Framförallt när man orsakar ca 12,6 frisparkar per match
Försvarsspelet i stort
51 insläppta mål placerar dem i det svagare försvaret i ligan.
Samtidigt har de 39,3 brytningar per match, 80,6 återerövrade bollar och 3,2 räddningar per match – de jobbar alltså mycket utan boll, men det leder ändå till för många mål i baken.
Extra talande: 177 “misstag som leder till skott” – det är en hög siffra över 30 matcher. Det pekar på slarv i uppspel, bolltapp i farliga ytor och felbeslut i eget straffområde.
Effektivitet i boxen
33 mål på 236 avslut betyder att det krävs cirka 7,2 avslut per mål.
Spelare som Marklund, Bonnah, Perry och Edqvist skjuter mycket och kommer till lägen, men ingen når upp i ren toppnivå i avslutsprocent.
Laget går mållöst i en stor del av bortamatcherna och gör bara 7 mål på 15 bortafighter trots 11 poäng borta är man offensivt nästan helt beroende av hemmaplan.
Få klubbar väcker så mycket känslor som Östersunds FK. Ute i landet ses de fortfarande som laget som “borde ha försvunnit” – efter alla turer med rättegångar, rekonstruktioner, tjafs om kommunstöd och ständiga rubriker om att ekonomin håller på att spricka. Varje vinter samma fråga: klarar de sig en gång till, eller är det här slutet?
Samtidigt har 2025 inte bara handlat om tabellen. På tränarbänken hinner man med både ett misslyckat framtidsprojekt och en mer rutinerad lösning som kommer in för att städa upp. Spelidén får kliva åt sidan för något mycket enklare: riskminimera, stänga mitten, spela cyniskt. Det är inte vackert, men det ger poäng när det verkligen gäller.
Sommarfönstret visar hur skör situationen är. In kommer målvakterna Max Croon och Rasmus Forsell, backen Philip Rolke, mittfältaren Gideon Granström, ytterbacken Christian Enemark och offensivt Chovanie Amatkarijo – nästan allt på lån eller samarbetsavtal. Den enda offensiva spelaren klubben verkligen knyter till sig är forwardsvärvningen Jabir Abdihakim Ali men även hans kontrakt går ut vid årsskiftet.
Samtidigt försvinner tunga namn: mittbacken Philip Bonde lämnar, Nebiyou Perry drar vidare, målvaktsparet Benediktsson/Stople försvinner, och kontrakten för spelare som Marklund, Sporrong, Hopcutt, Brendon , Johansson och tidigare nämde Jabir Abdihakim Ali löper ut vid säsongens slut. Laget som säkrar kontraktet i ligan är i praktiken en tillfällig konstruktion.
Hösten blir en märklig blandning av panik och kontroll. Man får tre matcher i rad utan insläppt mål, backlinjen ser plötsligt organiserad ut, och rätt resultat i andra matcher (som Örebros vinst mot Utsikten) hjälper till.
Sista omgången i Sandviken visar hur tunn truppen egentligen är: bara tre byten möjliga, flera nyckelspelare saknas, en reservmålvakt som inte ser redo ut på den här nivån och en 0–5-förlust som hade varit katastrof om läget inte redan varit klart.
Utanför planen pågår något minst lika dramatiskt. TV-pengarna från SEF minskar inför nästa säsong, budgeten måste anpassas efter faktiska intäkter, klubben behöver både fler sponsorer och ett sätt att locka yngre publik – i dag är det mycket äldre åskådare på Jämtkraft trots ett snitt runt 2 000. Samtidigt lyckas man göra något ingen trodde för ett år sedan: man betar av skulderna. När året sammanfattas kan ledningen konstatera att föreningen är skuldfri.
Till slut klarar sig Östersund kvar på den där märkliga 36-poängsnivån som nästan alltid räcker i Superettan. Nu återstår bara frågan hur många liv den här klubben egentligen har kvar.
Är 2026 året då ÖFK bygger något hållbart – eller startar samma kamp för överlevnad om igen?
