2025 kommer att gå till historien som en av de mest händelserika året i Sandvikens IF:s moderna historia. På bara några intensiva veckor under sommaren har klubben både sagt farväl till två av sina största talanger genom tiderna – och samtidigt byggt vidare på framtiden med en rad spännande nyförvärv. Rekordförsäljningarna av Olle Samuelsson till BK Häcken och Oscar Sjöstrand till SC Cambuur har inte bara satt Sandviken på den europeiska fotbollskartan, utan också bekräftat klubbens roll som en miljö där unga spelare kan ta nästa steg i karriären.
När vi nu summerar året gör vi det med ett Sandvikens IF som, trots stor spelaromsättning och en tuffare andra säsong i elitfotbollen, återigen visat karaktär. Kontraktet är säkrat, publiken har bjudits på både dramatik och stora segrar – och samtidigt går en epok mot sitt slut när klubbikonen och huvudtränaren Eldar Abdulic tackar för sig. 2025 blev därmed inte bara en fråga om in och ut, utan en symbol för både förändring, utveckling och den ständiga drömmen om att ta nästa steg.
När man ser på hur Abdulic ville att Sandviken skulle spela 2025 blir det tydligt att laget uppträdde olika hemma och borta – mellan Jernvallens konstgräs och bortaplan, ibland på naturgräs, ändrade han medvetet formation och sätt att ställa upp laget beroende på förutsättningarna.
Hemma – styra matchen på konstgräs
På hemmaplan byggde laget nästan alltid på en fyrbackslinje, oftast i 4–4–2 eller 4–3–3. Valet mellan dem handlade framför allt om hur många spelare Abdulic ville ha centralt i planen: 4–3–3 när han ville ha tre mittfältare som kunde styra bolltempot, 4–4–2 när han ville ha två tydliga forwards och lite rakare väg in i boxen. Tanken var oavsett system att styra spelet med bollen, hålla en relativt hög backlinje och flytta upp stora delar av laget i anfallsfas. Ytterbackarna hade offensiva roller, klev högt och gav bredd, samtidigt som innermittfältarna droppade ned som spelbara alternativ i uppspelsfasen.
I 4–4–2 låg laget med två centrala mittfältare och två yttrar som kunde fylla på inåt, vilket gav tydliga löpvägar för båda forwards i djupled. I 4–3–3 blev det vanligare att en offensiv mittfältare tog sig in i ytan bakom centralforwarden, så att laget i anfall kunde likna en femmanna-front med två ytterforwards, en central forward och två djupledslöpande mittfältare.
I försvarsspelet hemma prioriterades tidig och kollektiv press. Första presslinjen startade högt, ofta redan mot motståndarens uppspel från backlinjen, med stöd av en aggressiv mittfältstrio eller mittfältsfyran som klev upp i rygg på motståndarnas centrala spelare. Målet var att vinna bollen högt, hålla kvar laget i offensiva positioner och skapa tryckvågor snarare än enstaka attacker.
På kontringar efter bollvinst centralt fanns tydliga mönster: snabb spelvändning ut på kant, löpningar i djupled från centralforward och motsatt ytter, samt sen ankomst från en av innermittfältarna mot straffområdets gräns. Konstgräset gjorde att laget vågade spela sig ur trånga ytor längs marken, med korta trianglar mellan innerback, innermittfältare och ytterback, i stället för att tidigt lyfta långt.
Borta – anpassning, lägre risk och fler försvarsspelare
Borta, särskilt på naturgräs, justerades både formationer och risknivå. Här valde Abdulic oftare system med tre mittbackar eller tydligare defensiv balans, som 3–5–2, 5–4–1 eller mer försiktiga varianter av 4–4–2 och 4–2–3–1. Det gav ett extra skydd centralt och gjorde det enklare att försvara straffområdet när laget stod lägre.
Wingbacks eller yttrar fick större defensivt ansvar och backlinjen hade lägre utgångsposition. I stället för att kliva högt med många spelare i pressen drogs laget ofta samman i ett kompakt block där första prioritet var att stänga ytan framför egen backlinje. Första presslinjen startade längre ned i planen, och laget accepterade längre perioder utan boll.
I uppbyggnaden borta användes längre uppspel i större utsträckning. Centralforwarden fungerade som uppspelspunkt, med mittfältare och ytterforwards redo att attackera på andrabollar. Omställningsspelet blev viktigare än etablerat spel: vinna boll, snabbt hitta framåtriktad passning på djupledslöpning eller felvänd motståndarförsvarare, sedan fylla på med så många spelare som matchbilden tillät.
Skillnaden mot hemmaspelet blev tydlig: där Jernvallen-versionen av laget ville dominera med positionsspel, höga ytterbackar och hög press, handlade bortavarianten mer om att skydda ytor, välja sina lägen och leva med att matchbilden ibland styrdes av motståndare och underlag. När balansen träffades rätt gav det tajta bortasegrar och starka försvarsprestationer – när laget föll för långt ned eller inte orkade ställa om tillsammans blev kontrasten mot det modigare hemmaspelet extra skarp.
Sandviken 2025 landar på 41 poäng, målskillnad –11 och en tiondeplats. På pappret ett klassiskt mittenlag – men siffrorna under ytan visar något annat. Framför allt är skillnaden mellan hemma och borta brutal.
På Jernvallen tar laget 1,53 poäng per match, gör 23 mål och släpper in 19. På bortaplan sjunker det till 1,20 poäng, bara 13 mål framåt och hela 28 bakåt. 64 procent av alla gjorda mål kommer hemma, 60 procent av alla insläppta kommer borta – i praktiken två olika versioner av samma lag.
Matchbilden är ofta svängig. Sandviken gör 1,20 mål per match men släpper in 1,57; totalt 2,77 mål per match, något över ligasnittet. 60 procent av matcherna går över 2,5 mål och en majoritet av både vinster och förluster avgörs med uddamålet.
Laget leder bara 22 procent av matchtiden, ligger under i 35 procent och befinner sig i “dött läge” resten. Det är en säsong spelad på marginalerna – sällan total kontroll, sällan total kollaps, men ständigt på gränsen.
Offensiven
Med boll ser Sandviken mer ut som ett övre-halvan-lag än ett lag runt tiondeplatsen. 55,6 procent bollinnehav, i snitt 410 passningar per match och 84,3 procents passningssäkerhet är siffror för ett lag som vill styra, inte bara reagera. Till det kommer 19,7 lyckade dribblingar per match – en extrem siffra i ligan. Det finns både förmåga att hålla bollen och kapacitet att ta sig förbi motståndare en-mot-en.
Ändå stannar man på 36 mål, delad tolfte plats i Superettan, och 1,20 mål per match jämfört med ligans 1,43. Med 13,1 avslut per match är volymen okej, men Sandviken får inte ut tillräckligt av alla uppspel, kombinationer och dribblingar.
Skillnaden mellan Jernvallen och bortaplan förstärker intrycket: hemma gör laget 1,53 mål per match 23 st i antal, borta bara 0,87 vilket landar på blyga 13 totalt.. Offensiven fungerar betydligt bättre när man kan spela på eget konstgräs, ha högare utgångspositioner och längre anfall; på bortaplan fastnar laget oftare i mellantinget mellan kontroll och direkthet.
Defensiven
Bakåt är bilden mer bekymmersam. 47 insläppta mål, 1,57 per match, är klart sämre än ligasnittet. Bara 5 hållna nollor (17 procent) och 37 procent förluster med noll gjorda mål visar ett lag som både släpper in för mycket och ibland helt kör fast framåt.
Ser man på hur målen faller blir mönstret tydligt. I första halvlek släpper Sandviken in 26 mål och gör 14. Särskilt segmentet 31–45 sticker ut: 6 mål framåt men hela 11 bakåt. Andra halvlek är något bättre – 22 mål framåt, 21 bakåt – men skadan är ofta redan skedd. Ett lag som vill pressa högt och vara aktivt utan boll måste kunna hantera övergångarna mot paus bättre än så.
Defensiva siffror som 38,5 brytningar och 81,3 återerövrade bollar per match visar ett kollektiv som jobbar hårt. I duellspelet är mönstret liknande: mycket aktivitet, men inte alltid kvalitet. Nästan 80 tacklingar per match, men under 40 procent vunna, och knappt hälften vunna luftdueller. Laget tar strid, men förlorar för många nyckelsituationer runt egen box,särskilt på bortaplan där 28 insläppta mål på 15 matcher är tungt.
Sandviken är ett lag som lever extremt mycket på första målet. I 14 av 30 matcher gör man första målet och tar då i snitt 2,50 poäng. När motståndarna gör första målet – också 14 gånger – rasar snittet till 0,29 poäng. Med andelen behållna ledningar på 55 procent håller man ledningen ungefär som ligasnittet, men laget hamnar i ledning för sällan och hamnar efter för ofta.
Av de 14 tillfällen då Sandvikens motståndare har tagit ledningen har Sandviken bara lyckats kvittera tre gånger, vilket motsvarar en kvitteringsfrekvens på 19 procent jämfört med snittet för ligan på 44% detta visar hur svårt laget har att vända matcher när man väl ligger under.
Effektiviteten är ett återkommande tema. 43 procent av matcherna slutar med att Sandviken inte gör mål alls, samtidigt som bara 17 procent slutar med hållna nollor. Det gör att marginalerna hela tiden blir små.
På fasta situationer är Sandviken varken katastrof eller topp. Sju mål framåt på fasta, varav fem på hörna, räcker inte för att kompensera för nio insläppta på fasta bakåt. Man vinner alltså inte den delen av spelet, trots bra leveransspelare och stor närvaro i motståndarnas straffområde.
Däremot finns en tydlig styrka i något som ofta är svårt att mäta: matchcoachning. Tio mål gjorda av inhoppare – flest i hela serien – är ett massivt kvitto på Eldar Abdulic. I ett lag som gör 36 mål totalt betyder det att nästan var tredje Sandviken-mål kommer från bänken. Bytena är inte bara “fräscha ben” utan verkliga matchavgörande drag.
På individnivå är Sandviken brett snarare än spetsigt. Ingen når tvåsiffrigt i antal mål, men flera spelare landar på 4–6 fullträffar och delar på ansvaret. Johan Arvidsson och Moonga Simba toppar interna skytteligan med 6 mål var. Simba är dessutom lagets mest kompletta offensiva produktion: 6 assist, 43 avslut, 23 avslut på mål. Han är både den som driver boll, hotar i djupled och står för sista passningen.
Karl Bohm delar avslutstoppen med 43 skott, står på 4 mål och 3 assist och är ofta den som tar avslutet när laget kommer i sina omställningslägen. Filip Olsson fyller på bakom med 3 mål, 38 avslut, 10 skott på mål och två träffar i ramen – en spelare som ofta befinner sig i rätt ytor men inte alltid får maxutdelning.
Bakifrån bidrar framför allt Emil Engqvist och Christopher Redenstrand, båda med tunga minuter, stark defensiv närvaro och poäng framåt. Runt dem finns en hel offensiv bredd: Liam Vabö, Victor Backman, William Thellsson, Kim Ofordu och Oscar Sjöstrand står alla på 2–3 mål. Flera av dem är dessutom just de spelare som ofta kliver in från bänken och förändrar matchbilden – direkt kopplat till statistiken på inhoppamål.
Tillsammans tecknar de bilden av ett lag där många kan avgöra, men där ingen ensam bär målskyttet. Det gav flexibilitet för Abdulic att justera elvan och vinna matcher via byten, men det är också en av förklaringarna till att Sandviken stannar på 36 mål totalt. För att ta nästa steg upp i tabellen räcker det inte att bara fler spelare bidrar – någon måste också kliva upp som tydlig, återkommande skillnadsspelare i boxen.
Sandvikens IF landar på ett publiksnitt på 1 286 åskådare 2025, vilket placerar klubben på nedre halvan av Superettans publikliga men ändå ger Jernvallen en tydlig kärna av återkommande supportrar.
Som nykomling 2024 kom Sandviken in och slog alla med häpnad – så pass att man gick in i 2025 med en helt annan respekt från motståndarna. Det här året mötte man inte längre ett nyfiket Superettan, utan lag som tydligt förberett sig, backade hem mer och behandlade Sandviken som en uppstickare som kunde störa seriens större namn; i en drömvärld fanns till och med en liten förhoppning om att kunna nosa på kval det var känslan på försäsongen iallafall.
I stället blev våren och sensommaren mer skakig än planerat och det fanns perioder där oron för en bottenstrid var fullt rimlig – innan laget tog tag i sitt eget öde med tre raka segrar på slutet. Den stora spelaromsättningen i somras ruckade på kemin, och det hjälpte nog inte heller att Eldar Abdulic redan då antydde att han skulle lämna; sådana besked mitt i en säsong är alltid känsliga och kan kosta några procent i skärpa och hunger.
Samtidigt var 2025 också året då Sandviken visade att man gått in i en ny ekonomisk verklighet. Försäljningen av Olle Samuelsson till BK Häcken gav cirka 315 000 euro, runt 3,46 miljoner kronor, och affären med Oscar Sjöstrand till nederländska SC Cambuur landade på ungefär 456 000 euro, motsvarande runt 5 miljoner kronor – två rekordförsäljningar som både stärker klubbkassan och bekräftar att Jernvallen numera är en plats där spelare kan ta klivet vidare.
Redan i somras pratade vi med sportchefen Peter Svensson om läget runt truppen och transferfönstret, och då var han självkritisk: i hans ögon hade det, sett över både vintern och sommaren 2025, helt enkelt blivit för många spelare in och ut.
Just den dubbelheten – sportslig turbulens här och nu, men också rekordaffärer som bäddar ekonomiskt för framtiden – är kanske den tydligaste sammanfattningen av Sandvikens 2025.
Vad är du mest nyfiken/orolig över inför Sandvikens IF 2026? Rösta eller kommentera nedanför.
