Metamorfosen
 
Inte för att det sprakade nämnvärt just ikväll.
 
Men det tål verkligen att upprepas: det är ett nytt Atlético de Madrid vi ser den här säsongen. Mer flytande, flexibelt och mångfacetterat. Mer bekväma med taktpinnen, mindre beroende av omställningsspelet. Mer skönspelande, mindre grisande.
 
Mer Joao Felix, mindre Diego Costa.
 
Är det ljudet av ligaguld jag hör?
 
 
Återvändsgränden
 
Barça, däremot, står oförändrade.
 
Plågsamt oförändrade. Drygt tre månader har gått sedan förnedringen i Lissabon, men på det stora hela taget är känslan densamma: FC Barcelona, både som klubb och lagbygge, är i spillror. Och inte förrän den nya ledningen är på plats, och Leo Messi släpps fri, kan resan mot en ny storhetstid börja.
 
 
Lagbygget
 
Ett lagbygge i spillror, som sagt.
 
Jag menar, ärligt talat: fanns det någonting positivt för Barcelona att ta med sig från kvällens insats? Någon aspekt av spelet, samarbetet eller taktiken som fungerade ens någorlunda okej?
 
Låt mig tänka. Försvarsspelet? Hönsgård. Inte minst vid målet, som kom till efter juniormisstag av Piqué och (överraskande nog) Ter Stegen. Mittfältsspelet? Obefintligt, med undantag för det enstaka De Jong-genombrottet. Offensiven? Ett stort, fett, trubbigt ingenting. Som vanligt, höll jag på att säga.
 
 
Tränaren
 
Vilket, slutligen, leder oss till punkt fyra.
 
Ronald Koeman. Och innan jag går fullständigt loss med sågen: nej, att vara tränare för FC Barcelona 2020 kan inte vara någon picknick. Tvärtom, med tanke på det kaos som råder i och kring klubben. Det begriper jag. 
 
Men ändå. Elva poäng på åtta matcher? En seger på de senaste sex försöken? Superstjärnor som ser mer och mer uppgivna ut för varje match som går? Ingen Riqui Puig så långt ögat når? Inga cruyffianska ideal överhuvudtaget?
 
Någon jävla måtta får det ändå vara.
 
 
Matchfakta:
Atlético de Madrid – FC Barcelona: 1-0
(Carrasco 48´)

Bollinnehav: 48-52
Skott på mål: 2-4
Förseelser: 12-15
Hörnor:  8-8
Gula kort: 4-0