Demontränaren Bill Nicholson byggde Tottenham på mod. Offensiv fotboll. Att försöka vinna. Att fatta beslut. Mottot betydde något eftersom det syntes i beteendet. Det är där det skaver idag. För Tottenham är inte en klubb utan pengar. Inte utan ambition (nåja, i alla fall så uttalar man ju att man har ambitioner att vinna saker). Och inte utan scouting heller. Tvärtom. Tottenham identifierar ofta rätt spelare.
Bruno Fernandes var nära. Han stod sommaren 2019 efter en match i Sporting och såg ut att ta farväl av fansen. Tottenham hade i veckor rapporterats förhandla med Sporting Lissabon. Men, chockerande nog, så löste Spurs inte affären. I vinterfönstret samma säsong gick portugisen till Manchester United och förändrade deras lag. Listan på liknande händelser är väldigt lång, med några tragiska höjdpunkter:
- Jack Grealish 2018. Spurs bjöd det ökända skambudet 3 miljoner pund plus Josh Onomah. Affären drog ut på tiden. Villa fick nya ägare och dörren stängdes.
- Paulo Dybala 2019. Stories på Instagram visar hur argentinaren och lagkamrater är ledsna över att skiljas. Affären är i princip klar. Men så var det detaljen bildrättigheter (Något Dybala själv löste några år senare för 30 miljoner euro). Spurs tragglade, affären föll igenom.
- João Moutinho 2012. Affären drog ut på tiden på grund av tredjepartsägande. Tillslut missade de deadlinen med bara några minuter.
- Luis Díaz 2022. Tottenham förhandlade och ville göra affär. En affär som drog ut på tiden eftersom Tottenham gärna vill göra affären på ett visst sätt. Liverpool bestämde sig snabbt och betalade vad Porto ville ha.
- David Raya 2023. Tottenham tyckte det var för dyrt och tvekade. Och tog istället in en billigare lösning. Arsenal hittade en monetär lösning och tog in spanjoren som stärkte upp försvaret ordentligt.
Det är inte otur när det händer så många gånger. Det är ett mönster. Livet är fullt av sliding doors-ögonblick. Små beslut som förändrar riktningen. Ett ja eller nej i rätt sekund. Tottenham verkar ha en unik förmåga att stå kvar i dörröppningen tills den slår igen.
Det är lite som att åka till Ica Maxi inför nyår och veta exakt vad man ska köpa. Du ska ha högrev. Du vet det.Men du står där och tvekar. Tänker att priset kanske går ner. Att det kanske finns något bättre. Och till slut är det slut.
Då går du runt och plockar något annat från hyllan som du egentligen inte ens vill ha, bara för att inte komma hem tomhänt. Det är där Tottenham hamnar gång på gång. Inte för att klubben inte vet vad den behöver. Utan för att den tvekar tills spelaren inte längre finns.
Tottenham gick in i januari med en skadelista lång som ett kvitto. Väl i januari åker man på förödande skador på sex, sju nyckelspelare. Den startelva som är skadad håller högre klass än de spelare som är tillgängliga. En klubb med riktning, klarhet och driv hade agerat. Vad gör Tottenham?
Man agerar och köper in… ännu en central mittfältare. Inte för att det är där behovet är störst. Utan för att spelaren råkar finnas tillgänglig. Det är inte att spelaren är dålig. Det är att han inte är rätt spelare för situationen. Det är samma logik igen. Marknad först. Lagbygge sen.
Det betyder inte att allt är fel. Spurs försöker. Man är inne på spelare. Man konkurrerar i den mån det går utifrån den position klubben har i näringskedjan. Men samtidigt kan Bournemouth gå och plocka en 19-årig Rayan som ingen pratat om och han ser direkt ut som något Tottenham hade kunnat behöva.
Det är skillnaden mellan att våga tidigt och att vänta tills allt känns perfekt. Och det är egentligen hela Postecoglous poäng. Hela Bill Nicholson-andan är som bortblåst från klubben. Man identifierar sig som en klubb som säger att våga är att göra saker. Men agerar helt tvärtom.
För problemet är verkligen inte pengar. Problemet har historiskt sett egentligen inte varit scoutingen heller, även om det blivit några rejäla missar senaste 6-7 åren. Problemet är ögonblicket när klubben verkligen måste bestämma sig.
För fotboll handlar sällan om perfekta beslut. Den handlar om beslut i rätt ögonblick. Tottenham missar sällan spelaren. De missar ögonblicket.
