Första halvlek
Den första halvleken kan sammanfattas som taktiskt dominant från Chelseas sida, men med tydliga brister i den offensiva slutprodukten. Chelsea kontrollerade bollinnehavet relativt bekvämt genom hela halvleken, mycket på grund av ett svagt och passivt presspel från Charlton som föll lågt och sällan satte riktig press på bollhållaren.
I speluppbyggnaden gick det att se tydliga drag som påminde om Rosenior-influenser, med en klar betoning på att spela igenom centrala ytor. Moisés Caicedo och Andrey Santos utgjorde tillsammans ett stabilt mittfältspivot som dikterade tempot och gav laget kontroll. Chelsea använde många korta passningar för att dra isär Charltons låga block, där pivoten ofta droppade utanför blocket samtidigt som de breda mittbackarna splittrades för att skapa bättre passningsvinklar. Det fanns flera fina kombinationer mellan Santos och Caicedo som möjliggjorde spel framåt, men Charltons djupa försvar gjorde att dessa situationer uppstod mer sällan än man normalt kommer kunna förvänta sig.
Chelsea ställde upp i en 4-2-3-1 på pappret, men med boll övergick strukturen tydligt till en 3-2-4-1. Jorell Hato inverterade från vänsterbacksposition in i den offensiva vänstra halvyta på mittfältet, där han ofta blev ett extra spelalternativ mellan linjerna. Det var också från just en sådan position som Hato, strax före halvtid, tog emot och drog till med en fantastisk halvvolley som gav Chelsea ledningen.
Trots den strukturella kontrollen saknades kvalitet i sista tredjedelen. Framför allt hade Alejandro Garnacho svårt att sätta avtryck offensivt och bidrog väldigt lite i avgörande moment.
En annan intressant taktisk detalj var rollen för Acheampong, som med boll agerade högermittback men stundtals tog offensiva löpningar och överlappade Gittens på högerkanten. Det väcker frågan om detta kan vara en potentiell framtida roll även för Reece James, där han ges möjlighet att bidra offensivt utan att överbelastas av längre, upprepade löpningar.
Andra halvlek
I den andra halvleken fick Chelsea betydligt bättre utdelning på sitt spel. Efter ett väl avvägt inlägg på frispark från Buonanotte kunde Tosin enkelt nicka in 0–2, ett mål som förändrade matchbilden. Charlton tvingades därefter kliva högre i sitt presspel och visa mer mod, vilket i sin tur öppnade upp ytor längre upp i planen.
Det var i detta skede som man verkligen fick se mer av Liam Roseniors spelidé. När Charlton pressade högre uppstod flera mycket välkoordinerade spelmönster centralt, där de offensiva fickspelarna rörde sig aktivt mot varandra, korsade löpvägar och kombinerade i snäva ytor bakom Charltons första presslinje. Dessa rörelsemönster skapade förutsättningar för snabba och vertikala anfall som satte motståndarnas struktur under tydlig press.
Matchbilden förbättrades ytterligare när kvaliteten på planen höjdes genom bytena. Enzo Fernández och Estêvão bidrog omedelbart med tempo, teknik och beslutsamhet i mellanrummen, och kombinerade fint i flera sekvenser. Det var också genom ett sådant samspel som Estêvão i slutskedet vann en straff, som Enzo Fernández säkert förvaltade.
Chelsea fick även utdelning genom mål från både Marc Guiu och Pedro Neto. Trots att man släppte in ett onödigt mål på hörna kunde matchen summeras som en bekväm 1–5-seger.
En av de största positiva lärdomarna från halvleken – och matchen i stort – var dock arbetet utan boll. Varje gång Chelsea tappade boll var reaktionen omedelbar: aggressiv återerövring, effektiv motpress och en tydlig vilja att fördröja och återta kontrollen snabbt. Den kollektiva disciplinen i omställningsspelet var genomgående stark och vittnar om tydliga principer i Roseniors struktur.
Samtidigt fanns en tydlig kontrast på läktarna. Trots den övertygande segern hördes ramsor riktade mot Clearlake och Behdad Eghbali i slutet av matchen – ett tecken på att supportrarnas missnöje med klubbens styrning kvarstår, även när resultaten går Chelseas väg. Sammantaget var det ändå en lovande och spännande start för laget under Liam Rosenior.
Slutsats
Matchen gav en lovande första inblick i Chelseas riktning under Liam Rosenior. Trots bristande skärpa i första halvlek fanns tydliga strukturella principer i spelet, som fick fullt genomslag när Charlton tvingades kliva högre efter paus. Då kom både tempot, kombinationerna centralt och den individuella kvaliteten till sin rätt.
Särskilt positivt var lagets kollektiva arbete utan boll och den konsekventa motpressen vid bolltapp. Resultatet ska sättas i relation till motståndet, men prestationen pekar ändå på en tydlig idé och stor potential. Samtidigt kvarstår missnöjet kring klubbledningen – något som resultaten på planen ännu inte fullt ut kan väga upp.
