Kärleken till fotboll kan ta sig många olika uttryck. Att lägga alldeles för mycket pengar på resor, matchbiljetter eller abonnemang är ett. Att nynna Jota-sången på tunnelbanan ett annat eller den där hatkärleken till en noga utvald spelare i mitt lag som man inte riktigt accepterar utan dömer varje misstag, varje tappad boll, lite för hårt men som vid vinst ändå blir förlåten. Men någonstans inom mig är det nakna, det mest ”basic” som väcker kärleken till världens största sport – ljudet av förväntan i dobbar mot asfalt.
Thomas Sjöbergs mål mot Brasilien
Mitt fotbollsintresse väcktes tidigt. Faktum är att ett av mina allra första minnen i livet är när Tomas Sjöberg gör mål mot Brasilien under VM -78. Att jag ungefär samtidigt fick en lillasyster har jag däremot inget minne av men jag antar att vi hälsade på mamma på sjukhuset... Fotbollen har alltid följt mig genom livet, olika perioder med olika intensitet. Pappa tog mig på mina första matcher med vårt svenska lag som jag följt varje omgång sedan dess. När jag växte upp var vi inget topplag utan harvade runt i Division 1 Norra mestadels, men det var ändå spännande.
Klistrad framför Tipsextra
Samtidigt satt jag varje lördag klistrad framför Tipsextra där hjärtat bultade extra mycket för Liverpool. Det kändes så äkta, så rått, så mycket fotboll jämfört med vad vi hade här hemma. Korta shorts, stentuffa mittbackar, leriga planer och samtidigt en aura av sportmanship. På det den politiska touchen, scousers mot Thatcher där mitt unga sinne brann för kampen för rättvisa och klasskamp. Utan att egentligen ha någon koll alls på sånt hemma vid köksbordet med min Oboy och limpsmörgås.
Ingen var större än Kenny Dalglish
Min absolut största idol och förebild var och är Kenny Dalglish. Stilig med både elegans och hårdhet. Målen, framspelningar till Ian Rush, slitet, spelförståelsen men kanske mest hans närmast outplånliga kärlek till klubben, staden och dess invånare. Hans agerande efter katastrofen på Hillsborough har följt mig som ett moraliskt rättesnöre genom livet, och vetskapen om vad det kostade honom personligen har bara ökat min respekt för honom. Min fru ler överseende varje gång jag skriker till när de zoomar in honom på läktaren vid våra matcher. Eftersom de gör det vid minst ett par tillfällen vid varje match har hon kanske en poäng i att min entusiasm borde lägga sig något men nej, den håller jag högt. Har ni sett klippet när han fick hoppa in som ersättande tränare för drygt tio år sedan, jag tror att det var efter att vi sparkade Hodgson, och han som runt 65-åring bad Wenger fara och flyga vid sidlinjen? Underbar passion!
Tog hela familjen till Anfield
När jag fyllde 50 för ett par år sedan hade jag sparat ihop pengar och tog hela familjen till Anfield, mitt första besök på en arena jag velat besöka i över 40 år. Det var en magisk upplevelse att få sjunga med i You Never Walk Alone...! Att vi idag är typ bäst i världen, köper spelare för miljarder helt plötsligt gör mig lite tveksam. Det är inte "det" Liverpool jag älskar, vi är arbetarlaget som ska slåss underifrån. Samtidigt vill jag ju att vi vinner ligan så...
Som ny skribent här på den fantastiska Liverpool-sidan vill jag bidra med inlägg om klubbens kultur och historia men samtidigt texter och analyser om dagens matcher, spelare och ledare. Historia i all ära, men vi är ju aldrig bättre än vår senaste match.
Tack för förtroendet!
