Värnamo
2025-04-23 15:43
Brommapojkarna-Värnamo: 3-2 (1-0)
Värnamo fortsätter sin tunga resa i Allsvenskan – sju raka tävlingsförluster och bottenplacering i tabellen. Förlusten mot Brommapojkarna i omgång fyra blev ännu ett bevis på ett lag i djup formsvacka. Matchen på Grimsta slutade 3–2 till hemmalaget, och snarare än en detaljerad analys av matchminut för matchminut, riktas här fokus mot de större frågorna – om spelet, spelarna, tränarduon och den oroande psykologin som nu präglar IFK Värnamos säsongsinledning.
Erik Larsson
Värnamos mardröm fortsätter, det blev nämligen en ny förlust i omgång fyra. Motståndare för dagen var Brommapojkarna och mötet slutade 3-2. Förlusten innebär att Värnamo har förlorat sju raka tävlingsmatcher, då är svenska cupen-matcherna också inräknade. Syftet med artikeln är inte att beskriva matchen på Grimsta i detalj, utan att presentera övergripande reflektioner som gjorts efter mötet.
Jag finner det dock relevant att översiktligt beskriva händelseförloppet mot BP. Värnamo gjorde en usel första halvlek där man var utspelade av stockholmarna. IFK skapade knappt några chanser samtidigt som BP rullade sig igenom Värnamos defensiva linjer och skapade flera möjligheter. Målvakten Keto, som gjorde sin debut i Allsvenskan, fick stå för en del kvalificerade räddningar. I den andra halvleken så kommer förvisso 2-0 tidigt, men därefter bjuds Värnamo in i matchen efter att BP blivit passivt. Det leder i sin tur till två mål och när tio minuter återstod så hade Värnamo segervittring. Det var dock BP som skulle få skratta sist efter att Barslund styrt in i ett inlägg.
Det är hårt att klandra en enskild spelare för förlusten, men en reflektion som görs är att Alsalkhadi har svårigheter i rollen som central anfallare, särskilt när Värnamo är tillbakapressat. Det jag avser är bla att han har svårt att hålla i bollen felvänd. Han är inte heller särskilt bra på huvudet vilket gör att diverse inläggsförsök blir lönlösa. Sibila och Asterheds försök att spela med en falsk nia föll inte väl ut denna gång heller.
Det hänger i sin tur ihop med nästa reflektion, och det är att Värnamo sällan tar sig in i motståndarnas box och skapa chanser i ”målzonen”. Målen som görs är avslut utanför straffområdet, ett är från Adjei och det andra är från Thern. Som tidigare skrivet så är inläggen och inspelen ineffektiva. Att ta sig in i motståndarnas box med snabba passningar längs marken var inte heller lyckosamt, spelarna är inte tillräckligt skickliga och synkade. Det slarviga misstaget som görs i slutet av matchen, när Alsalkhadi och Kalu kommer ensamma mot en BP-spelare, och Kalu springer offside, är något som definierar säsongsinledningen.
Det är som bekant i boxarna som matcherna vinns, och det är därför oroväckande att IFK har sina problem just där. I det offensiva straffområdet kommer man inte in, och i det defensiva så läcker det. BP hade flera möjligheter inuti målzonen och kunde mycket väl gjort fler mål. Jag anser att IFK är svaga i luftrummet, det var en sekvens där Hovland vann tre inlägg/inspel i följd. Målen som släpps in är också tämligen billiga. På det första reagerar Grozdanics långsamt när Timossi Andersson tar en löpning in i straffområdet och Rapp är passiv i duellspelet. På det andra målet så är det Rapp som missat att han har Alladoh bakom sig och liknande sker på det tredje målet, Lohikangas är inte tillräckligt alert och beslutsam vilket gör att Barslund kan avgöra tillställningen.
Man kan fundera kring den psykologiska aspekten, för Värnamos självförtroende lär ju vara i botten. Thern beskrev att under den första halvleken så spelade många spelare med ”handbromsen i” och man tänkte mycket men utan att agera. Det leder i sin tur till att spelarna blir passiva och handlingsförlamade. Hur man hanterar den psykiska kampen är något som lär få stora konsekvenser. Om rädslan att misslyckas tar över så riskerar det att se ut som i första halvlek mot BP, och då kommer insatserna bli sämre och sämre samtidigt som förlusterna staplas på varandra.
Slutligen känner jag att behöver skriva några rader om Sibila och Asterhed. Hur långt tålamod har ledningen? På ett sätt så känns det populistiskt att diskutera, eftersom vi fortsatt är i början på säsongen samtidigt som Värnamo har haft bra perioder rent spelmässigt. Att byta tränare är inte heller något som alltid får önskad effekt eftersom det är svårt för ett nytt ansikte att komma in ”mitt i”. Samtidigt så kan man inte heller blunda för att IFK är på noll poäng och man har förlorat de sju senaste tävlingsmatcherna. Det måste finnas en gräns någonstans.
Officiellt har Värnamo ett delat tränarskap, Sibila och Asterhed är alltså en jämställd duo. Trots det finner jag det relevant att nyansera diskussionen. Sibila kom i augusti och Asterhed kom två månader senare, den förstnämnda hade ingen koppling till Värnamo sedan innan medan Asterhed var delaktig när Värnamo vann Superettan (2021). Personligen tror jag att Sibila hänger mer löst än Asterhed när det kommer till kritan.
Det är rimligt att se insatserna under hösten som ett resultat av Sibilas arbete, och inte Asterheds. Asterhed var bara med en månad under hösten. Det som komplicerar saken är att man kan tolka Värnamos höst på olika sätt. Personligen betraktar jag den som ”godkänd” men inte mer än så. När Mravac lämnade så var IFK på negativt kval, och där slutade man efter 30 omgångar. Sibila vann endast två matcher i Allsvenskan, den ena var mot ett uselt Västerås och det andra var mot BP som inte hade något att spela för. I kvalet fick man ett formsvagt Landskrona och man vann med nöd och näppe. Sammantaget så anser jag inte att Sibila visat att han är rätt man för att utveckla IFK, i alla fall inte ännu. Kanske kommer han bevisa det senare under säsongen.
Ordförande Fredrik Lingeskog har sagt, i en intervju med fotbollskanalen.se, att man sitter ”lugnt i båten”. I intervjun gör han en parallell till säsongen 2022, då kom första segern i omgång fem och man klarade ändå kontraktet med marginal. Att döma av den intervjun så låter det inte som om man funderar på att göra några drastiska förändringar.
Förmodligen kommer man att ge Sibila och Asterhed chansen under hela våren. Om Värnamo är över nedflyttningsstrecket eller bara är några enstaka poäng under, samtidigt som man gjort det hyfsat spelmässigt, så lär nog tränarduon få stanna. Det som främst skulle kunna fälla dem är om de får spelarna mot sig.
I tabellen är Värnamo just nu sist med noll poäng, närmast ovanför finns Halmstad och Öster som har tre poäng vardera. Av det som visats upp så är det Halmstad och Öster som är sämst av konkurrenterna och de klubbar som Värnamo har störst möjlighet att placera sig över. Framför dessa klubbar finns Sirius som har fyra poäng, deras enda vinst har kommit mot just Värnamo. Även Sirius har visat prov på en låg lägstanivå och skulle kunna få det jobbigt längre fram på säsongen. Med det i åtanke så svider förlusten mot dem och Cibickis miss på friläget extra hårt, men det är som det är.
Jag finner det dock relevant att översiktligt beskriva händelseförloppet mot BP. Värnamo gjorde en usel första halvlek där man var utspelade av stockholmarna. IFK skapade knappt några chanser samtidigt som BP rullade sig igenom Värnamos defensiva linjer och skapade flera möjligheter. Målvakten Keto, som gjorde sin debut i Allsvenskan, fick stå för en del kvalificerade räddningar. I den andra halvleken så kommer förvisso 2-0 tidigt, men därefter bjuds Värnamo in i matchen efter att BP blivit passivt. Det leder i sin tur till två mål och när tio minuter återstod så hade Värnamo segervittring. Det var dock BP som skulle få skratta sist efter att Barslund styrt in i ett inlägg.
Det är hårt att klandra en enskild spelare för förlusten, men en reflektion som görs är att Alsalkhadi har svårigheter i rollen som central anfallare, särskilt när Värnamo är tillbakapressat. Det jag avser är bla att han har svårt att hålla i bollen felvänd. Han är inte heller särskilt bra på huvudet vilket gör att diverse inläggsförsök blir lönlösa. Sibila och Asterheds försök att spela med en falsk nia föll inte väl ut denna gång heller.
Det hänger i sin tur ihop med nästa reflektion, och det är att Värnamo sällan tar sig in i motståndarnas box och skapa chanser i ”målzonen”. Målen som görs är avslut utanför straffområdet, ett är från Adjei och det andra är från Thern. Som tidigare skrivet så är inläggen och inspelen ineffektiva. Att ta sig in i motståndarnas box med snabba passningar längs marken var inte heller lyckosamt, spelarna är inte tillräckligt skickliga och synkade. Det slarviga misstaget som görs i slutet av matchen, när Alsalkhadi och Kalu kommer ensamma mot en BP-spelare, och Kalu springer offside, är något som definierar säsongsinledningen.
Det är som bekant i boxarna som matcherna vinns, och det är därför oroväckande att IFK har sina problem just där. I det offensiva straffområdet kommer man inte in, och i det defensiva så läcker det. BP hade flera möjligheter inuti målzonen och kunde mycket väl gjort fler mål. Jag anser att IFK är svaga i luftrummet, det var en sekvens där Hovland vann tre inlägg/inspel i följd. Målen som släpps in är också tämligen billiga. På det första reagerar Grozdanics långsamt när Timossi Andersson tar en löpning in i straffområdet och Rapp är passiv i duellspelet. På det andra målet så är det Rapp som missat att han har Alladoh bakom sig och liknande sker på det tredje målet, Lohikangas är inte tillräckligt alert och beslutsam vilket gör att Barslund kan avgöra tillställningen.
Man kan fundera kring den psykologiska aspekten, för Värnamos självförtroende lär ju vara i botten. Thern beskrev att under den första halvleken så spelade många spelare med ”handbromsen i” och man tänkte mycket men utan att agera. Det leder i sin tur till att spelarna blir passiva och handlingsförlamade. Hur man hanterar den psykiska kampen är något som lär få stora konsekvenser. Om rädslan att misslyckas tar över så riskerar det att se ut som i första halvlek mot BP, och då kommer insatserna bli sämre och sämre samtidigt som förlusterna staplas på varandra.
Slutligen känner jag att behöver skriva några rader om Sibila och Asterhed. Hur långt tålamod har ledningen? På ett sätt så känns det populistiskt att diskutera, eftersom vi fortsatt är i början på säsongen samtidigt som Värnamo har haft bra perioder rent spelmässigt. Att byta tränare är inte heller något som alltid får önskad effekt eftersom det är svårt för ett nytt ansikte att komma in ”mitt i”. Samtidigt så kan man inte heller blunda för att IFK är på noll poäng och man har förlorat de sju senaste tävlingsmatcherna. Det måste finnas en gräns någonstans.
Officiellt har Värnamo ett delat tränarskap, Sibila och Asterhed är alltså en jämställd duo. Trots det finner jag det relevant att nyansera diskussionen. Sibila kom i augusti och Asterhed kom två månader senare, den förstnämnda hade ingen koppling till Värnamo sedan innan medan Asterhed var delaktig när Värnamo vann Superettan (2021). Personligen tror jag att Sibila hänger mer löst än Asterhed när det kommer till kritan.
Det är rimligt att se insatserna under hösten som ett resultat av Sibilas arbete, och inte Asterheds. Asterhed var bara med en månad under hösten. Det som komplicerar saken är att man kan tolka Värnamos höst på olika sätt. Personligen betraktar jag den som ”godkänd” men inte mer än så. När Mravac lämnade så var IFK på negativt kval, och där slutade man efter 30 omgångar. Sibila vann endast två matcher i Allsvenskan, den ena var mot ett uselt Västerås och det andra var mot BP som inte hade något att spela för. I kvalet fick man ett formsvagt Landskrona och man vann med nöd och näppe. Sammantaget så anser jag inte att Sibila visat att han är rätt man för att utveckla IFK, i alla fall inte ännu. Kanske kommer han bevisa det senare under säsongen.
Ordförande Fredrik Lingeskog har sagt, i en intervju med fotbollskanalen.se, att man sitter ”lugnt i båten”. I intervjun gör han en parallell till säsongen 2022, då kom första segern i omgång fem och man klarade ändå kontraktet med marginal. Att döma av den intervjun så låter det inte som om man funderar på att göra några drastiska förändringar.
Förmodligen kommer man att ge Sibila och Asterhed chansen under hela våren. Om Värnamo är över nedflyttningsstrecket eller bara är några enstaka poäng under, samtidigt som man gjort det hyfsat spelmässigt, så lär nog tränarduon få stanna. Det som främst skulle kunna fälla dem är om de får spelarna mot sig.
I tabellen är Värnamo just nu sist med noll poäng, närmast ovanför finns Halmstad och Öster som har tre poäng vardera. Av det som visats upp så är det Halmstad och Öster som är sämst av konkurrenterna och de klubbar som Värnamo har störst möjlighet att placera sig över. Framför dessa klubbar finns Sirius som har fyra poäng, deras enda vinst har kommit mot just Värnamo. Även Sirius har visat prov på en låg lägstanivå och skulle kunna få det jobbigt längre fram på säsongen. Med det i åtanke så svider förlusten mot dem och Cibickis miss på friläget extra hårt, men det är som det är.
