Jag pratade med min far idag.
Han berättade att han hört en analys om ”trenden” bland storklubbar i att värva yngre, mindre erfarna tränare, snarare än att ta in prövade stornamn, och varför det har blivit så.
Det var ett intressant samtalsämne. Mer än något annat: Den går definitivt att tillämpa på Chelsea de senaste tre åren.
Jag formulerade en tweet om detta för några dagar sedan, men ibland får jag känslan av att vi har ett uttalat mål gällande våra värvningar att röra oss allt längre ner i hierarkin, in i obskyriteten, långt bort från allt som heter klass och erfarenhet och ”vinnaraura”, tills vi blir utskitna längst ner i systemet. Väl där kan vi, medan vi kravlar oss upp på fötter igen, tjuta: ”Hey! Vi gör i alla fall något eget! Något från scratch!”
Det är i alla fall något. Eller?
Det verkar sannerligen vara något för den nuvarande ägarstrukturen i alla fall. Vi har gått från att vara en klubb som tar in säkra kort, tidigare erfarenhet har varit ett krav, du ska ha visat på samtliga sätt att du är en vinnare, till att nu göra…. Ja, motsatsen?
Ibland påminner det om åklagarnas hållning i Thomas Quick-fallet, ni vet, han som plötsligt erkände en massa mord i olika delar av landet? Ju mindre Thomas Quick mindes om fallen, desto mer trodde åklagarna på honom, för de tänkte att han trängt bort minnena på grund av deras hemska natur. I Chelseatermer blir det: Ju mindre erfaren du är, desto mer tror dages rekryteringsteam på dig, för då finns det mer prestige att vinna ifall det går bra.
Och så är det ju: skulle Liam Rosenior göra jättebra ifrån sig vore det extra coolt, för det blir hans första stora succé. Problemet är bara att ganska lite pekar mot att han kommer göra det. Faktum är att för varje ny värvning vi gör pekar allt mindre mot att VI kommer lyckas, för hur kan man förvänta sig att ett helt lag som inte har mer än talang ALLA ska nå sin fulla potential samtidigt? Vad pekar mot att en tränare vars främsta erfarenhet är att göra ganska bra ifrån sig hos ett inte ens topplag i Frankrike ska vara rätt man att göra det? Jag trodde det bästa sättet att utveckla unga spelare var att integrera dem i ett lag som redan är fullt av erfarenhet, för då är det lättare, mer okej, att misslyckas. Jag trodde att den bästa tränaren för att göra det är en som redan visat sina kvaliteter?
Det är givetvis fullt möjligt att Rosenior blir en hit, och jag kommer givetvis bli precis lika glad som alla andra i så fall. Men jag kommer inte låtsas som att det klubben gör just nu är normalt, för det är det inte.
Jag saknar när den bästa egenskapen du kunde ha för att bli värvad av Chelsea var att du var avskydd av motståndarna för att du var en så jävla vinnare. Varför är det inte så längre?
