Det finns många sätt att beskriva tvillingderbynas repetitiva sätt att vara. Man kan beskriva det som filmen Groundhog Day, där Bill Murrays karaktär tvingas genomleva varje dag om och om igen. Man kan också beskriva det som historien om Sisyfos, den grekiska kungen som rullar en sten uppför ett berg men alltid tappar den precis innan han nått toppen. Eller så kan man beskriva det som  Kalle Ankas julafton som varje jul kablas ut med samma gamla innehål som får oss Karl Bertil Jonsson-fans att sucka.
 
Men inför det här derbyt fanns det än ingrediens som skiljde sig från tidigare år. AIK var favoriter. De obesegrade serieledarna med ett välfungerande framgångsrecept, mot en sargad trupp med tankarna mer på Europaspelets glans än den allsvenska vardagen. Det kändes upplagt för en svartgul seger.
 
Och det var de svartgula som tog tag i matchen. AIK inledde med samma intensitet och frenesi som vi vant oss med. Men den här gången uteblev målen och i takt med att halvleken gick lyckades Djurgården äta sig in mer och mer i matchen. 
 
Den normalt så stabila backlinjen såg ovanligt svajig ut. Ett sent återbud på succéförvärvet Benkovic banade plats för Benjamin Tiedemann Hansens första allsvenska minuter för året. Han såg inte ut att vara i form och dansken han med ett par riktiga indianpassningar innan han blev utbytt. 
 
Men det blev backkollegan Sotte som hamnade i centrum. Efter en situation där bollen rensats undan, rev 34-åringen ner Tobias Gulliksen i straffområdet. Sotte hade absolut förtjänat ett gult kort, men Glenn Nyberg tyckte att straff var rimligare. Herregud!
 
Den feldömda elvameterssparken förvaltades av Marcus Danielson som därmed gjorde Djurgårdens (och sitt) första allsvenska mål mot AIK på två år. Minnena från den hemska vårdagen 2023 började komma upp i huvudet. 
 
Den andra halvleken inleddes med en fantastisk räddning från Nordfeldt (inte hans första för i år), vars retur nästan resulterade i 2-0. Halvleken fortsatte sedan utan några märkbara målchanser åt något håll. Efter 79 minuter hade AIK fortfarande inte avlossat ett enda skott på mål.
 
Men de sista tio minuterna har blivit som Gnagets dunderhonung. Och den här gången fick vi hjälp. Blårändernas Miro Tenho drog på sig sitt andra gula kort och i den stunden kändes en kvittering nästan ofrånkomlig. 
 
Fram till dess hade AIK gjort fem mål efter minut 80. Mot DIF kom nummer sex. Två minuter efter utvisningen låste John Guidetti (hur viktig är han inte för det här laget?) fast bollen i straffområdet och serverade Anton Salétros. Lagkapten drog till med högerfoten och satte kvitteringen i nättaket.
 
Där och då kändes det som en tidsfråga innan ett ledningsmål skulle trilla in av bara farten. Och i den 90:e minuten fick JG chansen att återigen bli derbyhjälte. Men skottet, som han kanske borde tagit på volley, täcktes av försvarande djurgårdare. 
 
Nu väntar ett gäng tuffa matcher för AIK. På Söndag bjuds det på en oväntad seriefinal mot Mjällby. Efter det väntar Häcken borta där vi sällan får resulat, följt av ett derby mot Hammarby och sedan Malmö borta där vi aldrig får resultat.

De närmaste veckorna kommer bli prövande för AIK. Om vi är i serietopp efter det så kanske det är dags att börja drömma om guld.