Det finns en regnbåge även i smärtan

Det skulle bli en kväll att minnas, det blev en kväll vi helst glömmer. Idrotten är brutal ibland. I synnerehet när man står på fel sida i en final. Förväntningar byggs upp, man tänker på matchen hela dagen, spelar upp små imaginära sekvenser i sitt huvud. Hur någon spelare skjuter det avgörande målet innan hela ens lag kliver upp på podiet och höjer bucklan. Sedan är det dags, man tar plats i tv-soffan, darrigt nervös, men glatt förväntansdfull. Som barnet på julafton, ni vet. Han eller hon vaknar tidigt, serveras en skinkmacka till frukost och är fylld av drömmar om alla blivande paket. Fantiserar om en blänkande Playstation eller någon maffig Smartphone. Sedan blir det inte som han eller hon tänkt sig. Tomten kommer utan säck med ett bistert konstaterande: "Tyvärr julen är inställd. Kanske återkommer jag ett annat år". Allt barnen byggt upp, sjunker som Atlantis. Så känner jag i nederlagets stund. Ikväll liksom många gånger tidigare.

Förluster är hemska, så är det bara. Dessutom blir förlusten extra tung efter en final.. Samtidigt som ens egna favoriter står med hängande huvuden, tårfyllda ögon och med uppgivet kroppsspråk firar motståndarna triumfen - någon meter därifrån. Det sätter en skoningslös emfas på känslorna. Jag själv hade till exempel redan vid frukostbordet bilden klar i huvudet. Buffon skulle ta emot pokalen ur Platinis valkiga nävar. Jubla inför fotbollsvärlden, jubla MED OSS Juvefans och Azzurri-vänner. Nu fick jag istället se honom metrarna ifrån med tom blick. Den synen och känslan är så jävulskt tung att bära. Det gör ont, nu och ett tag framöver. Men det går över och man lär sig av känslan. Mitt fotbollshjärta kommer uppleva fler finaler, jag får trösta mig så.

När jag översköljs av förlustens bittra eftersmak är det nära till hands att bli bitter. Gå in på Juventus forum, exempelvis, och totalsåga Chiellinis agerande vid 0-1, eller klanka ned på Barzaglis och Bonuccis markeringstabbar. Kanske skulle jag kunna förbanna Prandelli för att han bytte in Motta i ett tidigt skede. Men då är jag en simpel kappvändare. Igår var alla kungar i mina ögon. En förlust kan inte ändra på det, hur bitter den än framstår. Jag biter mig i läppen åt oturen som grinade Italien i ansiktet. Fabregas skottinlägg som turligt träffar Silvas panna. Sådant händer ju inte? Sedan Chiellinis och Mottas skador. Den sistnämndes snöpliga sorti dödade ju matchen! I viss mån otur alltså. Men det är inte hela sanningen. Främst föll Italien för att Spanien spelade en helt fantastisk fotboll. Även om Silvas, nyss nämnda, 1-0 var turligt så föranleddes målet av ett fantstiskt anfall. Detta liksom 2-0, Xavis milimeterpassning och Albas löpning, är ren fotbollskonst. Man får försöka att vara storsint trots förlustens sveda. Annars är man en liten människa.

Italien föll därför att Spanien är ett fantastiskt lag. Man krympte ytorna, neutraliserade Pirlo fullständigt och hindrade firma Balotelli/Cassano att skapa chanser. Italien försökte men vid minsta misstag så tog spaniorerna tillfället i akt. Visst, det går att ha synpunkter på ett och annat. Chiellini borde varit mer aggressiv mot Fabregas, mittfältarna De Rossi och Marchisio spelade som sämst när det gällde som mest. Men som jag ser det var det små misstag av Azzuri och stora prestationer från Iniestas gäng som fällde avgörandet. Jag lyfter på hatten åt Spanien, de svarade för en enormt stark insats. Kanske den bästa någonsin i en mästerskapsfinal. Med facit i hand kommer vi, som gillar Italien, att vara stolta över Azzurris EM. Trots allt. Prandelli har gett Italien ett landslag att tro på. Han har inlett en revolution som vi bara ser konturerna av ännu.

 

Till sist: Som Ulf Lundell en gång sjöng. Det finns en regnbåge  i smärtan. Men det krävs tårar för att framkalla den. Det gör ont och man måste tillåta sig att känna smärtan. Men det går över och man kommer ut starkare på andra sidan!