Fiorentina reser till Turin med en känsla runt laget som fortfarande är svår att definiera. Rent matematiskt är jobbet gjort men stämningen efter det mållösa krysset mot Genoa visade tydligt att väldigt få runt klubben ser detta som något att egentligen vara nöjda med. Visslingarna på Franchi handlade inte bara om en svag match utan om en hel säsong där Fiorentina gått från förväntningar om Europa till en utdragen kamp för att undvika Serie B.

Samtidigt går det inte att bortse från hur mycket som faktiskt förändrats sedan Paolo Vanoli tog över i november. Fiorentina såg då ut som ett lag utan riktning där varje motgång blev större än själva matchen och där osäkerheten nästan syntes i varje beslut spelarna tog ute på planen. Det som Vanoli framför allt lyckats göra är inte att skapa ett väloljat lag utan att skapa ett mer funktionellt lag. Fiorentina är fortfarande långt ifrån särskilt stabila offensivt men de förstör inte längre matcher för sig själva på samma sätt som tidigare under säsongen.

Under Vanoli har Fiorentina blivit svårare att slå men inte nödvändigtvis stabila. Laget försvarar sig bättre kollektivt än under hösten och faller inte ihop lika snabbt i varje motgång men Roma matchen för två omgångar sedan visade också tydligt hur stora problemen fortfarande är när motståndare lyckas pressa upp tempot och tvinga Fiorentina att försvara stora ytor. Det är fortfarande ett lag som kan se ganska organiserat ut ena veckan och väldigt skört ut nästa.

Roma matchen visade också ganska tydligt var Fiorentina fortfarande har sina största problem. När laget tvingas försvara stora ytor och matchtempot blir högre syns begränsningarna snabbt både individuellt och kollektivt. Fiorentina är idag betydligt mer organiserat än under hösten men fortfarande väldigt beroende av att matcherna spelas på deras villkor. När laget får ligga kompakt, försvara lägre och attackera mer direkt ser strukturen ofta ganska stabil ut. När motståndare däremot lyckas dra isär laget och flytta upp spelet centralt blir osäkerheten fortfarande tydlig, särskilt eftersom Fiorentina fortfarande saknar en naturlig bollvinnare på mittfältet som kan bryta rytm, täcka ytor och stoppa omställningar innan backlinjen exponeras. Det gör att laget fortfarande får problem i matcher där tempot blir för högt och där motståndarna lyckas spela sig igenom den första pressen.

Problemet är att utvecklingen nästan helt skett defensivt. Offensivt finns fortfarande väldigt många frågetecken och det har blivit ännu tydligare sedan Moise Keans skadeproblem förvärrades. Utan honom tappar Fiorentina inte bara mål utan också fart, fysik och möjligheten att hota bakom backlinjer. När Kean inte spelar blir mycket av anfallsspelet stillastående eftersom laget saknar spelare som konsekvent kan bryta mönster centralt.

Det har satt ännu större press på spelare som Albert Gudmundsson och Nicolo Fagioli att driva spelet framåt. Gudmundsson har haft svårt att hitta kontinuitet samtidigt som Fagioli ofta blir väldigt ensam i försöken att kontrollera tempot och flytta upp laget genom mitten. När motståndare lyckas stänga centrala ytor fastnar Fiorentina ofta i ett spel där mycket handlar om tidiga inlägg eller individuella lösningar från kanterna.

Därför har spelare som Dodo, Gosens och Parisi blivit så viktiga under Vanoli. Inte bara för sina offensiva kvaliteter utan för att de är några av få spelare som konstant lyckas ge laget energi och framåtrörelse även när spelet låser sig centralt. Särskilt Parisi har fått en ovanlig men viktig roll högre upp i planen där hans löpstyrka, teknik och förmåga att utmana en mot en gett Fiorentina ett annat djup offensivt än laget ofta haft tidigare under säsongen. Han är en av få spelare i dagens Fiorentina som faktiskt kan driva förbi sin gubbe, skapa oreda och öppna upp ytor genom egna aktioner snarare än att bara cirkulera bollen runt motståndarnas block. Samspelet med Dodo har dessutom blivit ett av få tydliga offensiva mönster i Vanolis lag där deras rörelse, överlapp och kombinationer ofta är det som lyckas skapa fart och obalans ute på kanten.

En annan tydlig skillnad jämfört med tidigare under säsongen är att Fiorentina idag accepterar vissa matchbilder på ett helt annat sätt. Under Pioli försökte laget fortfarande kontrollera matcher genom bollinnehav trots att självförtroendet och strukturen saknades för det. Vanoli har istället byggt ett lag som är betydligt mer reaktivt och som ofta ser bekvämare ut när motståndaren har initiativet. Det är ingen slump att flera av vårens bättre prestationer kommit i matcher där Fiorentina fått försvara lågt och spela mer direkt i omställningarna.

Just därför behöver inte mötet med Juventus automatiskt vara så negativt för Fiorentina som tabellen antyder. Juventus kommer sannolikt ha större delen av bollinnehavet och försöka kontrollera tempot men det är inte nödvändigtvis den typ av matchbild som stör Vanolis lag mest. Problemet uppstår snarare om Fiorentina hamnar i underläge tidigt och själva tvingas driva matchen, för där syns fortfarande lagets offensiva begränsningar väldigt tydligt.

För Fiorentina handlar den här matchen därför om mer än bara poäng. Kontraktet är redan säkrat men efter en säsong där klubben gått från europeiska ambitioner till bottenstrid finns fortfarande ett behov av att lämna något annat bakom sig än bara lättnaden över att ha överlevt. Och få matcher ger större möjlighet till det än ett möte med Juventus i Turin.