För vad skulle han annars göra? Det här derbyt som kändes så avslaget, märkligt och tomt behövde något eller någon som livade upp tillställningen och fick den att kännas på riktigt igen. Mancini vet hur man får saker och ting intressanta. Det gör Roma också. För det ska sägas att deras ljusblå lillebror från landsbygden inte bidrog mycket till den varan, varken på eller utanför planen. Håglöst, idéfattigt, urkramat. Spåren av en finalförlust och en hädisk säsong på läktarna, planen och i styrelserummen är lätta att urskilja även för det otränade ögat. Några få dödsryck i form av djupledsbollar på Noslin var inte mer än just dödsryck tack vare dennes oförmåga att skapa farligheter. Det straffar sig ofta åt andra hållet. Två gånger om med bud på mer.
En faraos sista dans hade med bättre justerat sikte kunnat sluta i en scen hämtad ur Hollywood, men istället blev det “bara” en mycket värdig avslutning för en äkta fanbärare som kommer vara djupt saknad i huvudstaden. Grazie, Elsha .
Paulo Dybalas otroliga små vrickningar och kroppsförändringar, kombinerat med bollberöringar lena som sammet gör åtminstone mig påmind om varför man en gång i tiden föll för den här sporten. Att ha honom i speldugligt skick är en ynnest och då går det väldigt fort att glömma bort alla gånger han är trasig. Är det kanske värt ett år till ändå?
Utöver Elsha och La joya bjöd derbyt på två röda kort, sulor i knähöjd, anhopningar av spelare med skallarna stångandes mot varandra likt tjurar, hönsgård kring de tekniska områdena och avblåsning efter avblåsning. Det var ändå tryggt på något sätt. C’è il derby! När Rovella såg rött (i dubbel bemärkelse) brast jag ut i garv. Han flaxade och flängde likt en örn som förtvivlat försöker flyga, men som glömt bort hur man gör. Det var poetiskt. Jag tar Wesleys röda alla dagar i veckan om det betyder att jag får se Rovella i den sinnesstämningen igen. Så tack för den här säsongen Wesley, visst var det värt det? Stanna kvar är du snäll.
En annan känsla är det kring ukrainaren på topp. Dovbyk kanske gjorde sina sista minuter på Olimpico, och som Svanemar sa så kändes dem väldigt symptomatiska för hans tid i klubben. Den där vänsterfoten som strumprullade iväg ett skott i stolpen, och den efterföljande chansen som långsamt rullade in i famnen på Furlanetto. Ma dai… Han är nog inte jättesugen att spela andrafiol bakom Malen, och jag är inte jättesugen att se honom göra det heller. Så tack för den här tiden, Artem. Nu går vi vidare, va?
På tal om nu går vi vidare, va? Nu går vi vidare, va? Näe, jag ska inte jinxa. Eller? Men när en viss ramsa om ett svartvitt lag började mullra på Olimpico, och mobilen vibrerade till med texten MANDRAGORA MÅL började det helt plötsligt kännas på riktigt. Den där raketen i klykan uppe i Turin är bland det vackrare jag skådat i år, av flera anledningar. Juventino, che umilazione… Nu är det banne mig i Romas händer. En match till att avverka, på Bentegodi i Verona där “festa della B” kanske fortfarande hänger i luften. 3 poäng till tack, jag ber er. Det är dags att höra CL-hymnen i Rom igen.
Men innan dess ska jag fira derbyvinst. Jag tänker nynna på Seven Nation Army med alternativ text, söka upp highlights på El Shaarawy, men framför allt tänker jag undvika allt som har med tennis att göra.
