Trots att AIK bara haft ledningen i knappa fem minuter under Allsvenskans två första omgångar står man med full pott. Två kämpainsatser har omvandlat ett krisstämplat Gnaget till en kraft att räkna med.

Samtidigt finns det tveksamheter för hur länge det kan hålla. AIK har en mental kraft som få andra lag i serien kan mäta sig med, men i det speltekniska saknas det mycket. Det har i långa stunder sett trögt, långsamt och fantasilöst ut och i spelet framför mål har det ibland sett runt utav undermåligt ut. 

Men trots att vi verkat inkapabla att göra mål och saknat förmågan att driva upp tempo står vi här med sex poäng och fem gjorda mål. Det går såklart att skylla på tur och tillfälligheter. I ett annat universum hade vi stått här med 1 poäng efter en trög 0-0-match mot GAIS och en pinsam förlust hemma mot Peking. 

Men så är inte fallet, vilket tyder på att vi gör någonting väldigt rätt. Det finns flera individer som förtjänar hyllningar men en stor dos beröm och beundran ska gå till huvudtränaren. 

Sett till hans prestation hittills vågar jag påstå att Mikkjal ThomASSEn är en av AIK:s bästa tränare i modern tid. Han fick en stukad, spretig och uppgiven spelartrupp att klättra från en allsvensk bottenstrid till en allsvensk toppstrid 2024. I år bossar han över en trupp med många skador, en startelva till hälften uppbyggd av nyförvärv och med upp mot tio olika nationaliteter. 

Måste han vinna någonting för att på riktig vara med i den diskussionen? Jo kanske. Han har en bit kvar innan han kommer sättas på samma piedestal som Rikard Nordling och Stuart Baxter. Men sett till var AIK befann sig för ett år sedan och var vi befinner oss nu så går det inte argumentera emot att hans gärning varit en full pott så här långt. En seger mot Malmö och han närmar sig den piedestalen lite till. 

Dags för JG
Opinionen kring John Guidetti har gått upp och ner ända sedan han kom till klubben. Men nu är kurvan påväg uppåt och mycket talar för att han startar mot Malmö. Johns inhopp mot IFK Norrköping var avgörande i vändningen och han ser fräschare ut än på länge. Jag ser framemot att se honom stångas med Pontus Jansson i MFF-försvaret. 

Andronikos Kakoullis har blandat och gett så här långt. Han är väldigt bra i presspelet och har en förmåga att låsa fast bollen offensivt. Dock kommer han för sällan till målchanser och han saknar den kliniska förmågan när han väl hamnar där. Jag ser framför mig att han kommer starta tillsammans med JG, antingen som ett renodlat anfallspar eller ute till vänster med John i mitten.

Gnagets Schwarz/Thern 
Mikkjal har testat flera olika uppställningar på träningarna så någon oväntad förändring lär det bli. Jag skulle gissa att vi återgår till en mer defensiv uppställning med Isherwood, Sotte och Benkovic som mittbackstrio och med Thychosen och Uronen som wingbacks. Ett alternativ hade kunna vara att sätta Victor Andersson ute till vänster. Uronen känns mer som en naturlig vänsterback i en fyrbackslinje och när han skjuts upp i banan skapar han väldigt lite offensivt. Men mot Malmö kommer defensiven prioriteras så mina pengar ligger på att finnen får fortsätta. 

Det kändes för en stund som att Johan Hove var påväg ut ur startelvan, men hans sena avgörande mot Peking har nog stärkt hans kurs. Han kommer nog återigen få chansen från start på bekostnad av Bersant Celina och Dino Besirovic. Om inte Andreas Redkin så oturligt dragit korsbandet senast hade nog norrman fått förbereda sig på bänken.  

Jag må vara för ung för att kunna uttala mig ordentligt, men Anton Salétros och Àron Csongvai påminner lite om när landslaget hade Stefan Schwarz och Jonas Thern på mittfältet. En vänster och en högerfot. Både är bra på frisparkar. En av de är lagkapten. Fler jämförelser går att göra. 

Det var länge sedan AIK hade två så stabila pjäser på mittfältet. För ett år sedan var AIK:s mittfält vidöppet och vilket lag som helst kunde driva igenom utan att störas. Det går inte att påstå att så är fallet nu. Om Anton och Áron håller sig hela (eller inte blir sålda) kommer vi ha en stabil grund att stå på hela säsongen.