För snart fyra månader sedan såg en för dagen blek Paulo Dybala marängerna från Madrid fira ännu en Champions League-titel. För oss fans var det den femte finaltorsken sedan vinsten 96, kanske också den som sved mest. För Paulo Dybala var det nog det bästa som kunde hända.

Tillåt mig utveckla.

Alla idrottsutövare hatar att förlora. De allra bästa hatar det ännu mer. De blir som besatta och gör allt för att slippa stå där i avgrundsdjup tomhet och se när motståndarna firar ytterligare en gång. Det motiverar dem till att fortsätta bli bättre, oavsett hur bra de redan är. Just nu visar Paulo Dybala att han inte är någon vanlig idrottsutövare, att han istället tillhör de bästa. De som aldrig vill förlora igen.

För i ärlighetens namn kan jag inte minnas att en spelare dominerat i Juventus på samma sätt som La Joya gör för tillfället. Jag har upplevt Zidane, Del Piero och Nedved under mina snart 20 år som aktiv supporter, men det här känns som något nytt. Dybalas inledning av säsongens Serie A är obeskrivligt bra. Dubbla hattrick och åtta mål på fyra matcher låter helt sjukt, men inte ens statistiken gör Paulo rättvisa. Målen han gör är inte klassiska ”rätt kille på rätt ställe” á la Inzaghi, de är mycket mer än så. Mot Sassuolo fick vi se ett magiskt direktskott utanför straffområdet, en kvick tåpaj omringad av fyra försvarare och en frispark av högsta klass. Det var som att titta på en FIFA-match mellan Brasilien och Sirius. Sassuolo försökte men så fort Dybala fick bollen räckte det inte till. 

Visst, fotboll är en lagsport. Men just nu är det bara en kille på planen.

Spelarbetyg:
Paulo Dybala - 9,5