Chelsea
2025-05-09 15:03
En chans för något stort - trots allt
Man kan prata hur mycket man vill om att det är en tredje klassens Europa-turnering som är under vår värdighet. Chelsea är, återigen, i europafinal – och det kommer alltid vara stort.
Andreas Linder
Det var väl väntat.
Faktum är att jag, efter att ha varit på plats i Stockholm och sett oss slå Djurgården och upplevt euforin som kommer av att stå som Chelseasupporter på en bortaläktare(trots den, förutom i halvtid, dåliga stämningen), inte ens såg matchen igår. Det var redan klart. Poänglöst. Färdigt. Att se en match på tv från studentrummet går inte att jämföra med att vara där på plats, och nu är det vår och man kan spendera sina kvällar ute i solen.
Mentalt var jag redan i Wroclav – och nu är det bekräftat.
På ett sätt är det en speciell final, för vi har egentligen aldrig tidigare varit i final i en sådan enkel tävling, en tävling det är lätt att se som under vår värdighet, där motståndet är så pass förhållandevis svagt. Dessutom har jag och nog många med mig närmast räknat in ett finalavancemang ända sedan turneringen började i augusti.
Kaxigt? Kanske.
Logiskt? Definitivt.
Därför vore det lätt att inte bry sig överdrivet mycket. En vinst skulle inte vara en bragd, egentligen bara förväntat, och på pappret är inte en seger mot Betis ett kvitto på särskilt mycket.
Min far, som mot bättre vetande råkar vara Arsenalfan, pratar ofta om poänglösheten han upplever med ligacupen; en turnering där de stora lagen kan vila spelare, som ingen egentligen bryr sig särskilt mycket om(enligt min far...), där finalen inte ens är på våren. Och för sju, åtta år sedan höll jag med honom.
Men med tiden har jag ändrat mig. Jag har kommit att inse att en final ändå ÄR något, oavsett vilken turnering den är i, en möjlighet att vinna något och plocka hem en pokal och känslan av att vara bäst. Och det kan alltid vara starten på något.
För kanske är det precis vad vi behöver, efter snart tre år av supportermässig berg-och dalbana och tvivel och i stunder hård kritik mot ledningen – en start på något, något som kan påminna oss hur det är att vinna, som kan ena truppen och ge oss hopp för framtiden.
Därför kommer jag – förhoppningsvis på plats i Wroclav – bry mig lika mycket när Chelsea möter Betis som vore det vilken annan final som helst. Hoppas du gör det samma.
Faktum är att jag, efter att ha varit på plats i Stockholm och sett oss slå Djurgården och upplevt euforin som kommer av att stå som Chelseasupporter på en bortaläktare(trots den, förutom i halvtid, dåliga stämningen), inte ens såg matchen igår. Det var redan klart. Poänglöst. Färdigt. Att se en match på tv från studentrummet går inte att jämföra med att vara där på plats, och nu är det vår och man kan spendera sina kvällar ute i solen.
Mentalt var jag redan i Wroclav – och nu är det bekräftat.
På ett sätt är det en speciell final, för vi har egentligen aldrig tidigare varit i final i en sådan enkel tävling, en tävling det är lätt att se som under vår värdighet, där motståndet är så pass förhållandevis svagt. Dessutom har jag och nog många med mig närmast räknat in ett finalavancemang ända sedan turneringen började i augusti.
Kaxigt? Kanske.
Logiskt? Definitivt.
Därför vore det lätt att inte bry sig överdrivet mycket. En vinst skulle inte vara en bragd, egentligen bara förväntat, och på pappret är inte en seger mot Betis ett kvitto på särskilt mycket.
Min far, som mot bättre vetande råkar vara Arsenalfan, pratar ofta om poänglösheten han upplever med ligacupen; en turnering där de stora lagen kan vila spelare, som ingen egentligen bryr sig särskilt mycket om(enligt min far...), där finalen inte ens är på våren. Och för sju, åtta år sedan höll jag med honom.
Men med tiden har jag ändrat mig. Jag har kommit att inse att en final ändå ÄR något, oavsett vilken turnering den är i, en möjlighet att vinna något och plocka hem en pokal och känslan av att vara bäst. Och det kan alltid vara starten på något.
För kanske är det precis vad vi behöver, efter snart tre år av supportermässig berg-och dalbana och tvivel och i stunder hård kritik mot ledningen – en start på något, något som kan påminna oss hur det är att vinna, som kan ena truppen och ge oss hopp för framtiden.
Därför kommer jag – förhoppningsvis på plats i Wroclav – bry mig lika mycket när Chelsea möter Betis som vore det vilken annan final som helst. Hoppas du gör det samma.
