För alla oss som satt och hoppades första gången vi såg Harry Potter-rullarna att Voldemort skulle kliva fram mot slutet och visa den uppstudsiga brillsnoken vart skåpet skulle stå någonstans gick återigen bet på det.

För precis som Voldemort hade byggts upp under hela bok- och filmserien så fanns det en positiv atmosfär som omgav Newcastle på grund av det fina fönstret och den relativt stabila premiärsegern. Men precis som när Harry Potter väl gick upp i duell mot Voldemort så möttes man av ett rejält anti-klimax. 

Newcastle egna "dark lord" på mitten, Jonjo Shelvey var frustrerad och uppgiven och helt uttömd på magi, han verkade ha råkat bytt trollspö med Ron Weasley även känd som Jack Colback. Och på tränarbänken stod en förrvirrad Peter Pettigrew, mer råtta än människa oförmögen att ändra på utgången. Men det var ju givet att protagonisten och hela medias gunstling, Graham Potter skulle segra enkelt här. Allan Saint-Maximin tog sig an rollen som Severus Snape, det vill säga den betrodda undersåten man trodde man kunde lita på men istället var han endast där för att förråda mannen som ej bör nämnas. Det hela kändes som ett manus som hade bearbetats av JK Rowling själv. 

Back to reality, mom's spaghetti

Det kanske visade sig att min matchrapport från West Ham matchen präglades av för mycket önsketänk. Jag tolkade det som att Newcastles konstanta attackerande längs vänsterkanten var tecken på en spelidé. Jag tolkade Jeff Hendrick falska ytterroll där han rörde sig in centralt för att stänga till det och även agera understöd i offensiven var instruktioner han fått tilldelat sig. Men kanske var detta endast exempel på naturliga instinkter som spelarna besitter. Kanske var Steve Bruce helt och hållet seriös när han sade att han inte bryr sig om det taktiska snarare än en representation för överdriven ödmjukhet som jag hade hoppats på. 

A support system is for p*ssies, a real man supports himself!

Den här omgången har verkligen visat på värdet i att ha ett grundspel och ett noggrant uttänkt system att förhålla sig till. Newcastle United och Manchester United är varandras motsvarigheter i Premier League. De röda djävularna har ett såpass bra lag att de kommer strida om CL-platser under säsongen men hade de haft en bra tränare som kan lägga ett grundspel så hade man förmodligen kunnat stressat toppduon om ligatiteln eller åtminstone vara mycket närmare till det. Mot Crystal Palace var det tämligen uppenbart att något uttänkt system har de inte, man lever på spelarnas individuella kvalité och naturliga instinkter. När de är i form kan man vinna, när de inte är det blir det poängtapp. Newcastle tycks befinna sig i en identisk sits fast längre ned i tabellträsket. Newcastles lag är såpass bra att man inte kommer behöva bekymra sig nämnvärt om någon nedflyttningsstrid, i synnerhet inte med tanke på hur dåliga två utav nykomlingarna ser ut att vara plus West Hams stora problem. Men med en bättre tränare hade Newcastle i mitt tycke kunnat varit en dark horse och utmanare till EL-platserna. 

Många har skyllt Manchester Uniteds förlust mot Hodgson & Zaha med att de inte hade någon ordentlig försäsong i ryggen. Samtidigt finns ett Wolves coachade av Nuno Santo som inte heller hade mycket till försäsong och som spelade rekordmånga matcher under fjolåret med en tunnare trupp än Manchester United. Wolves klev in i premiären mot Sheffield United utan att spela sitt bästa lag. Man vilade Ruben Neves, sin storstjärna och viktigaste spelare enligt alla och vad blev resultatet utav detta? Wolves stod för en stabil 2-0 seger mot ett välcoachat Sheffield United. Wolves har ett noggrant uttänkt system där alla spelare vet vad de ska göra, de har en trygghet i sitt spel och en trygghet även när det går dåligt. De vet att systemet finns där för att fånga upp dem i motvind. Nu har dessutom Wolves förlorat två av sina främsta stjärnor i Matt Doherty och Diogo Jota men Nuno Santo ser märkbart obekymrad ut kring detta. För vad finns det att bekymra sig över? Wolves kommer ju hitta fullgoda ersättare utan problem för detta är ju också en fördel med att ha ett välutvecklat grundspel och system. Det blir lättare att värva in spelare eftersom du kan prioritera spelare som lirar för lag som spelar likartat där det inte blir mycket till omställning för dem när de kommer till din klubb. Det finns som sagt bara uppsidor med detta. 



En stark kejsare har inget behov av svaga ja-sägare

Detta är ett exempel jag nämnt många gånger och anledningen till detta är för att jag tycker det är en sådan lysande dokumentering för hur man ska tänka som topptränare för att bibehålla sin plats bland fotbollens elit. Alla känner till det, det kom en tid då Sir Alex Ferguson nåddes av slutsatsen att Manchester United måste börja spela annorlunda för att bibehålla sin plats och hävda sig bland fotbollens stormakter. Ett grundspel baserat på högt bollinnehav och kortpassningsspel var vad som behövdes. Kruxet var att Sir Alex inte kände att han hade den nödvändiga kompetensen för att klara av att mäkta med den här omställningen på egen hand och med det existerande tränarteamet. Så man gav sig ut på jakt efter en lämpad kugge med den nödvändiga kunskapen. Och man fann den nödvändiga specialisten i portugisen Carlos Queiroz som först och främst hade införskaffat sig ryktet som en skicklig talangutvecklare. Och enligt en hel del Manchester United-supportrar som upplevt många säsonger så spelade man förmodligen sin mest sevärda fotboll när Sir Alex hade portugisen Queiroz som sin högra hand vid sidlinjen.



Samtidigt har Steve Bruce, Steve Agnew bredvid sig som bara tycks stå och nicka instämmande. Känslan är väl att Agnew främst här där för att han och Bruce är goda vänner och har samma slags sinne för humor vilket Bruce nog tycker kan vara viktigt för moralen. Detta är för övrigt heller inte någonting som enbart faller på Steve Bruce. Newcastles ledning med Ashley och Charnley hade ju kunnat uppgraderat Steve Bruces tränarteam utan hans godkännande om de så hade velat. Lite som när Bayernledningen tog in Hans-Dieter Flick som Niko Kovac nya assisterande i starten på förra fotbollsåret vilket man med facit i hand får säga var ett hyfsat beslut.