Tjugo minuter av katalanskt slarv, andalusisk intensitet och holländskt målsumpande.
 
Sedan fick Barça nog. Och tio minuter senare var ställningen tre mål mot noll, och matchen stängd, låst och larmad.
 
Och vilka mål sedan: En uruguayansk cykelspark, en chilensk volleyplacering, ett franskt solonummer och en argentinsk drömfrispark. I den ordningen. Ett slags fotbollens royal straight flush.
 
Sämre kvällar har man haft. Det må så vara att Luuk De Jong hade hål i skorna, och att resultatet inte speglade matchbilden särskilt väl – men frågar ni mig var det ett likförbannat ett småtrevligt Barcelona som kom till spel ikväll.
 
Hear me out. Att katalanerna har massvis kvar att jobba på tror jag de flesta är överens om (hur svårt ska det egentligen vara att sätta ett ordentligt, kollektivt presspel!?), men så länge det finns en ambition att spela en riskfylld, offensiv kortpassningsfotboll har åtminstone jag svårt att vara missnöjd.
 
Och ikväll fanns just detta. Många gånger blev det fel, och troligtvis har Ernesto Valverde mycket lite med saken att göra – men klart är att Barcelona, med Frenkie De Jong och Arthur i startelvan, har tagit både ett och två kliv i riktning mot en mer Barça-esque fotboll.
 
Ett besked så gott som något, tycker jag.
 
 
Matchens Barçalirare:
 
Luis Suárez
 
Att man någonsin tvivlade.
 
 
Frenkie de Jong
 
Fick chansen pivote-rollen, och tog den med besked. Holländarens bästa match i Barçatröjan, enligt undertecknad.
 
 
Arturo Vidal
 
Som väntat fick chilenaren chansen från start, och omedelbart visade han varför. Ovärderlig i närkamps- och djupledsspelet, som alltid.  
 
 
Gerard Piqué
 
*Insert valfri åldras-som-ett-vin-kommentar*
 
 
Matchfakta:
 
FC Barcelona – Sevilla FC 4-0
(Luis Suárez 27´, Arturo Vidal 32´, Ousmane Dembélé 35´, Lionel Messi 78´)
 
Bollinnehav: 60-40
Skott på mål: 8-4
Förseelser: 10-13
Hörnor:  7-10
Gula kort: 5-3
Röda kort: 2-0