En hyllning till svensk fotboll
I en tid på året då många fotbollsentusiaster blickar ut över fotbollseuropa där de stora drakarna lyfter och inleder fotbollssäsongen 2025/26 var långsidan fullproppad på den lokala idrottsplatsen intill Danderyds Gymnasium. Det är förvisso inte “Viggans” ordinarie hemmaplan men gräsplanen, inramad av löparbanor, tillsammans med lite för små bås för de storväxta fotbollsspelarna är för mig fotboll på riktigt. Det kändes som att alla, oavsett lagtillhörighet, utstrålade glädje.
Jag tror att till och med den assisterande domaren framför IFK-klacken kunde förstå charmen i att supportrarna gång på gång påpekade hans position i förhållande till försvarslinjen. När kaffet var slut i paus hördes missnöjet tydligt från samma klack i form av burop. Matchspeakern meddelade senare att kaffet skulle fyllas på 10 minuter senare till supportrarnas stora glädje som var lika snabba att fira nyheten som buropen strax före. Det fortsatte sedan att dugga tätt med ramsor med glimten i ögat som “13 guld har Peking, hur många guld har ni?”, “Vi ska in på plan, in på plan” och “Sveriges största vader”.
Dessutom uppstod någon slags kärleksfull konflikt mellan Viggbyholms lagkapten Marcus Aggebo och bortaklacken. De turades om att håna varandra, supportrarna i form av ramsor som “Den som inte sjunger älskar Agge”, “Inget cupenguld för Aggebo” och “En gris, en ko, en Aggebo”. Den sistnämnda ramsan drog han själv igång på uppmaning av klacken efter matchen.
Hur man än vrider och vänder hur Svenska Cupen är utformad är jag fast besluten att dessa matcher inte bara är en fantastisk möjlighet för mindre föreningar att inspirera unga fotbollsspelare utan också en påminnelse om det fina, genuina och unika med svensk fotboll.
Skadorna
För att återgå till det som skedde på planen hade nog många IFK:are två mål med kvällen: att ta sig vidare till gruppspelet och att ta sig ifrån matchen utan skadade spelare. Det återstår att se hur allvarliga skadorna var men tre av de fyra utbytta spelarna råkade ut för någon slags smäll i ett tidigare skede.
Lagkapten Christoffer “Totte” Nyman spelade vidare efter tacklingen i slutet av första halvlek innan han klev av i minut 58. Sigurgeirsson byttes även han av efter en situation där han blev liggande. Martin Falk har dock i efterhand signalerat till NT att både Totte och Sigurgeirsson ville spela vidare men byttes ut som säkerhetsåtgärd. Å andra sidan skadade sig Ismet Lushaku i något som verkar vara mer allvarligt. Han är dock avstängd i nästa match mot Öster så det återstår att se om skadan är långvarigare än så.
Fasta situationer
IFK är i allsvenska mått mätt ett svagt lag på fasta situationer. Skillnaderna med att spela fotboll på heltid och därmed ha tid att träna regelbundet på det, jämfört med ett division 2-lag blev rätt tydliga. Även om Viggbyholm lyckades skaka fram ett par bra lägen på hörnor lyckades de inte späcka IFK-försvarets nolla. IFK gjorde däremot två mål genom Nyman och Eriksson, båda assisterade av Ismet Lushaku. Frågan är hur matchen skulle utspelat sig utan Snokas viktiga hörnmål.
Ovana ansikten – islänningen stack ut
En fördel med dessa tävlingsmatcher mot lag i lägre divisioner är att det finns utrymme att slänga in ett antal oprövade namn. Även om han begränsade sig till en handfull gavs flera relativt okända spelare chansen. Dessa spelare betygsattes, tillsammans med alla andra IFK-spelare här .
Någon som börjar få mer och mer speltid är Jónatan Gudni Arnarsson. Han spelade idag 90 minuter och slår man ihop dagens insats med de tidigare inhoppen börjar man kunna måla en bild över honom som fotbollsspelare. Det är en spelare med spets i sin snabbhet och genombrottsförmåga. Han värvades från isländska andraligan och har således en bra bit kvar innan han är en färdig fotbollsspelare men sett till de egenskaper han visat upp är det en spelare att hålla ögonen på framöver. Ser man till IFK:s ansträngda ekonomiska läge är profiler likt Arnarsson med spetsiga fysiska egenskaper attraktiva på den globala marknaden.
Familjen Andersson
Vissa anser kanske att denna koppling har gjorts både en och två gånger för många gånger men med en bror på vardera sidan planen och pappa “Bosse” i publiken måste det nämnas. IFK-målvakten David höll nollan mot sin moderklubb där hans bror Simon alltså spelar. Simon fick nöja sig med ett inhopp då han dragits med skadebekymmer, något min kollega Anders Pettersson nämnde redan inför mötet.
Kvällen avslutades som sig bör med klassisk syskonkärlek då lillebror David fick klacken att sjunga “du är sämst i familjen” åt storebror Simon.
