Att efter ett par spelade omgångar prata i termer som “ödesmatch” kan tyckas väl drastiskt. Samtidigt var det på många sätt en definierande match för att inte förlora tron på det stundtals naiva och riskfyllda men i synnerhet briljanta spel Fulham vill spela. En stor del Fulham-supportrar hade dessutom vädrat sitt missnöje med att en spelare som Bettinelli reducerats till tredjemålvakt efter att ha spelat en stor roll i avancemanget bara några månader tidigare.

Vi som följt Fulham de senaste säsongerna har lärt oss att Jokanovic sällan genomför några större förändringar i laguttagningarna. När laguppställningen sedermera offentliggjordes och Bettinelli helt plötsligt stod som förstemålvakt var det många som höjde på ögonbrynen. Dessutom var Denis Odoi tillbaka i startelvan efter att ha avtjänat en två matcher lång avstängning efter sitt röda kort i Play Off-finalen. När domaren blåste igång matchen mot Burnley hade Slavisa Jokanovic redan hunnit använda 18 olika spelare. En förlust här och röster om en bristande kontinuitet och tydlighet hade riskerat att höjas. Istället kan det ses som en styrka och en vägvisare för hur truppen kan komma att användas under säsongen. Snarare än ett tecken på otydlighet var det nog en indikation på hur Jokanovic kommer att disponera och rotera laget.

Fulham anno -18  är oförutsägbart förutsägbara. Ett tämligen paradoxalt påstående som dock hittar stöd i de inledande omgångarna . Vi vet hur det kommer att se ut - men vi har sannerligen ingen aning om slutprodukten. Ett ofta briljant passningsspel varvas med lika oimponerande individuella misstag. Fulham har en, extremt, tydlig spelidé som väldigt förenklat bygger på ett konstruktivt, och stundtals naivt, passningsspel genom samtliga lagdelar. Efter den första Premier League-omgången hade endast Liverpool slagit fler passningar, och det med en enda passning. De första matcherna har lärt oss att Fulham kan och kommer göra mycket mål men att det även bör finnas en påtaglig ödmjukhet inför de mindre smickrande defensiva prestationerna.

Helgens match mot Burnley var på många sätt en tvådelad upplevelse. Det var en tilltalande, briljant och effektiv fotboll som verkligen visar att vi är att räkna med, för i sanningens namn kommer många dinosaurier att falla på Craven Cottage. Jean-Michael Seri och Tom Cairney gjorde som de önskade samtidigt som Mitrovic fortsatte där han avslutade förra året. Men, samtidigt var matchen en exemplarisk illustration på varför vi måste ta våra egna oförmågor på allvar. Fulham hade, med bra utdelning, kunnat göra 2-3 mål ytterligare – den skillnaden var det mellan lagen. Det var ett överlägset Fulham som trots detta släpper in två mål – på lika många skott. Två defensiva haverier och helt plötsligt är Premier League-säsongens första trepoängare i riskzon. Jokanovic har ett avgörande arbete att genomföra. Fulham behöver hitta en balans mellan den briljanta passningsfotboll som tagit oss hit och den streetsmarthet som krävs i Premier League. Ett gatusmart Fulham som lär sig kombinera lagets kollektiva och individuella skicklighet blir att räkna med, på riktigt. Ett älskvärt och naivt Fulham som negligerar riskerna kommer att stoltsera med alltför många hedersamma förluster. Får vi ordning på detta kommer motståndarna jaga boll i bedrövelse – med start lördag mot Brighton & Hove Albion.