Barcelona
2010-11-17 08:58
Gästkrönika: Den bortglömda säsongen?
Dermott Fictel
Iniesta fick säsongen 09/10 förstörd av skador och var en skugga av den odödliga vampyren från 2008/09, Zlatan var hyfsad men trots allt svagare än Etoo säsongen innan, ändå tog Barcelona fler poäng 09/10 än 08/09. Förklaringen? Tja, Xavi var briljant, men det är han ju alltid, Pedro hade en genombrottssäsong, men å andra sidan var Henry riktigt bra 08/09. Nej, enligt mig är istället förklaringen att Lionel Messi gick från att vara bäst i världen till att vara överlägset bäst i världen.
Vanligtvis bryr jag mig inte speciellt mycket om personliga utmärkelser, men inför just detta års Guldbollen-utdelning känner jag lite annorlunda. Jag tror nämligen att det finns en risk för att Messis säsong 09/10 - säsongen då han sannolikt höll en högre genomsnittsnivå än vad någon fotbollsspelare gjort sedan Maradonas dagar - inte kommer att bli mer än en fotnot i historieböckerna.
Statistik från Wikipedia:
Siffrorna berättar dock bara halva sanningen, när det gäller målen är det inte kvantiteten utan kvaliteten som är så absurd. Givetvis var inte alla mål - ett av målen var en straff - något för en bra europaspelares highlight reel, men majoriteten av målen var det. Men det var ju inte bara målen - herregud -, det var även hur han ensam spred skräck i en hel backlinje, hans sätt att vinna tillbaka bollen de gånger han tappade den, hans passningar, hans sätt att få världsklassmotståndare att framstå som nyvaknade reumatiker, hans psykopat-jag-ska-totaldominera-varenda-jävla-match-inställning, hans förmåga att fortsätta att springa med bollen under kontroll när en motståndare drog honom i tröjan och en annan sparkade honom på benen. Det var ALLT det som fick de av oss som såg Barcelonas matcher att inse att vi hade privilegiet att bevittna något unikt. Men i ett avseende så var det inte unikt, för vi fick ju se det i match efter match efter match. Det nästan otänkbara blev vardagsrutin - fler ögonbryn höjdes efter att Messi misslyckades med ett solonummer än när han lyckades.
Säsongen var emellertid inte perfekt. Av förklarliga skäl bedöms en säsong i stor utsträckning efter den sista månaden då allt ska avgöras. Tyvärr för Messis del så var han under den perioden ett halvt steg mindre snabb än vad han var under resten av säsongen. Orsaken till det är givetvis att han var sliten, och orsaken till att han var sliten är givetvis att han tar så många maxlöpningar och att hans närmast autistiska besatthet av att spela fotboll gör att han kräver att få spela varenda sekund av varenda match. Förutom Messis mediokra säsongsavslutning så kastar även det dysfunktionella Argentinska landslagets misslyckande i VM en skugga över säsongen. Men att de skönhetsfläckarna skulle omintetgöra vad Messi åstadkom i övrigt känns väldigt konstigt.
Messi har inlett den här säsongen fantastiskt, enligt Wikipedia har han gjort 19 mål och 7 assist på 16 matcher. Trots det, och trots att han fortfarande ofta är bäst på planen så saknar jag den där orimliga överlägsenheten från förra säsongen, den där känslan av att Barcelona har en bra målchans när Messi kommer ensam mot tre försvarare, känslan av att I-N-G-E-N-T-I-N-G är omöjligt.
När jag tänker efter så bryr jag mig egentligen inte så mycket om Messi får Guldbollen eller vad allmänhetens uppfattning är. Det viktiga är istället att vi som såg alla Barcelonas matcher inte glömmer bort vad Messi uträttade på fotbollsplanerna 09/10, och jag antar att jag har skrivit den här texten mest som en framtida påminnelse till mig själv.
Vanligtvis bryr jag mig inte speciellt mycket om personliga utmärkelser, men inför just detta års Guldbollen-utdelning känner jag lite annorlunda. Jag tror nämligen att det finns en risk för att Messis säsong 09/10 - säsongen då han sannolikt höll en högre genomsnittsnivå än vad någon fotbollsspelare gjort sedan Maradonas dagar - inte kommer att bli mer än en fotnot i historieböckerna.
Statistik från Wikipedia:
- Ligan: 34 mål, 13 assist
- Copa del Rey: 3 mål
- Champions League: 8 mål, 1 assist
- VM för klubblag: 2 mål
- Totalt: 47 mål och 14 assist på 53 matcher
Siffrorna berättar dock bara halva sanningen, när det gäller målen är det inte kvantiteten utan kvaliteten som är så absurd. Givetvis var inte alla mål - ett av målen var en straff - något för en bra europaspelares highlight reel, men majoriteten av målen var det. Men det var ju inte bara målen - herregud -, det var även hur han ensam spred skräck i en hel backlinje, hans sätt att vinna tillbaka bollen de gånger han tappade den, hans passningar, hans sätt att få världsklassmotståndare att framstå som nyvaknade reumatiker, hans psykopat-jag-ska-totaldominera-varenda-jävla-match-inställning, hans förmåga att fortsätta att springa med bollen under kontroll när en motståndare drog honom i tröjan och en annan sparkade honom på benen. Det var ALLT det som fick de av oss som såg Barcelonas matcher att inse att vi hade privilegiet att bevittna något unikt. Men i ett avseende så var det inte unikt, för vi fick ju se det i match efter match efter match. Det nästan otänkbara blev vardagsrutin - fler ögonbryn höjdes efter att Messi misslyckades med ett solonummer än när han lyckades.
Säsongen var emellertid inte perfekt. Av förklarliga skäl bedöms en säsong i stor utsträckning efter den sista månaden då allt ska avgöras. Tyvärr för Messis del så var han under den perioden ett halvt steg mindre snabb än vad han var under resten av säsongen. Orsaken till det är givetvis att han var sliten, och orsaken till att han var sliten är givetvis att han tar så många maxlöpningar och att hans närmast autistiska besatthet av att spela fotboll gör att han kräver att få spela varenda sekund av varenda match. Förutom Messis mediokra säsongsavslutning så kastar även det dysfunktionella Argentinska landslagets misslyckande i VM en skugga över säsongen. Men att de skönhetsfläckarna skulle omintetgöra vad Messi åstadkom i övrigt känns väldigt konstigt.
Messi har inlett den här säsongen fantastiskt, enligt Wikipedia har han gjort 19 mål och 7 assist på 16 matcher. Trots det, och trots att han fortfarande ofta är bäst på planen så saknar jag den där orimliga överlägsenheten från förra säsongen, den där känslan av att Barcelona har en bra målchans när Messi kommer ensam mot tre försvarare, känslan av att I-N-G-E-N-T-I-N-G är omöjligt.
När jag tänker efter så bryr jag mig egentligen inte så mycket om Messi får Guldbollen eller vad allmänhetens uppfattning är. Det viktiga är istället att vi som såg alla Barcelonas matcher inte glömmer bort vad Messi uträttade på fotbollsplanerna 09/10, och jag antar att jag har skrivit den här texten mest som en framtida påminnelse till mig själv.
