Barcelona
2010-11-11 22:17
Gästkrönika: Peps framgångscykel på väg mot sitt slut, eller?
Att laget fortsätter visa den hunger man gör är enligt mig det största kvittot på att Guardiola är en tränare av rang. Sedan kan Zlatan fortsätta få vara hur naiv han vill och påstå att hans mormor kan träna vårt lag. Sanningen är den att Guardiola får alldeles för lite cred och uppmärksamhet. Men i slutändan är det nog precis så han vill ha det, med kollektivet i fokus. Han är ju trots allt själv culé och bara en i gänget.
Adil Öngün
Josep Guardiola är mannen som har tillgång till nyckeln för Barcelonas främsta lag genom tiderna. En mycket tunn trupp men en mångsidig sådan som otvivelaktigt de flesta namnkunniga tränare skulle vilja greppa tag i styret om. Kanske var det mest av alla Mourinho som ville komma och leka, varefter han nu tagit åt sig uppdraget hos värsta rivalen istället. Nästan som ett barn som vill ge igen för gammal ost. Också istället är det Guardiola som sitter på sadeln på Barcelonas framgångscykel och styr laget mot sitt vidare öde, för att skriva nya kapitel i fotbollshistoriens evigt växande bok. Den lugne men krävande Pep har nu cyklat in i sin tredje säsong som tränare för klubben och ser ännu ut att ha kraft i benen för att styra sitt lag mot vidare framgångar. Till skillnad från Rijkaard som vid sitt tredje år var en tränare som sovit med Champions League trofén från 2006 under täcket alldeles för länge. Lagmoralen och stämningen i Barca var ungefär som ett Crackovia avsnitt utan Guti, d.v.s. varken publiken eller laget hade lika roligt längre.
Pep Guardiola har likt Frank Rijkaard en titelprydd trupp att handskas med efter framgångarna i diverse turneringar. Men det är också här skillnaderna utbryter mellan dessa två tränare. Guardiolas alerta attityd och intensiva matchcoachande gör att man har mer förtroende för honom än vad man någonsin haft för Rijkaard. Att laget fortsätter visa den hunger man gör är enligt mig det största kvittot på att Guardiola är en tränare av rang. Sedan kan Zlatan fortsätta få vara hur naiv han vill och påstå att hans mormor kan träna vårt lag. Sanningen är den att Guardiola får alldeles för lite cred och uppmärksamhet. Men i slutändan är det nog precis så han vill ha det, med kollektivet i fokus. Han är ju trots allt själv culé och bara en i gänget.
Stora hål och frågetecken kring ekonomin samt att Guardiola konsekvent och beslutsamt arbetar med en tunn trupp har lett till att vi inte har mycket ny bensin att träda i kraft med i form av nya värvningar. Läget känns knapert i kontrast med Real Madrid som återigen fått många nya spelare och ny motivation injicerat i laget. För att inte tala om världens just nu hetaste tränare, Jose Mourinho - Madrids sista utväg att brotta omkull Barca en gång för alla. Kanske har Pep nu stigit in i ett skede där hans förmågor och tränarattribut kommer sättas på sitt största prov hittills, i en duell med Mourinho. Man brukar säga att Barcelona spelar som på Playstation. Isåfall spelar Mourinho playstation med hela fotbolls Europa. Så som han hoppat mellan storlagen och vunnit ligan varje gång.
Det mest avgörande för Pep kommer att vara motivationsfaktorn, d.v.s. hur pass många växlar han har kvar att lägga i sin framgångscykel, men också hur många strängar han har på sin lyra för att kunna besegra Mourinho i El Clasico. Till skillnad från Reals föregående tränare så vet Mourinho bevisligen hur man får stopp på Messi utan att för den skullen behöva instruera sina backar att slänga sig in i stolparna.
När Pep tillträdde tränarposten år 2008 var största utmaningen att hjälpa upp laget från träsket de fallit i och få Barca på rätt väg igen, snarare än att vinna titlar. Spolar vi fram tiden till år 2009 och tar fram arkivet eller söker ”Barcelona” på Youtube så hittar vi där välkomponerade hyllningsvideor och mål från en overklig säsong. Det svåraste är dock att fortsätta på den inslagna vägen. Jag är säker på att Cruyff skulle hålla med mig om jag sa att vi befinner oss i ett svårare skede nu än vad vi gjorde innan Pep blev tränare, då vi verkligen hade nått botten.
Är denna säsong då slutet på framgångscykeln? Känslan är den att klubben fortfarande står upp och ger sitt yttersta två efter att ha vunnit trippeln, vilket är något fantastiskt i sig. För vi blickarna mot Milano och Inter som också vann en åtråvärd trippel och vi kan urskilja att Inter inte alls är samma glödheta lag som i våras. Någon som dock som vanligt är glödhet är det alltid lika hungriga lejonet Samuel Eto’o, som är deras ljus i tunneln just nu.
Det märks på alla håll, även i Barca lägret, att Mourinho flyttat stad då det för närvarande är vi som jagar Real Madrid i toppen. Men vi är fortfarande det mest fruktade laget där ute. Jag kan inte fortsätta skriva och hävda att vi är på väg mot en ny framgångssaga. Kanske står vi där på Wembley i vår, kanske inte. När Champions League lottningarna blåses av är det i vilket fall Barca alla kommer vilja undvika, precis som vanligt. Det är goda tider för Barca men vi lever samtidigt farligt. Att gå på Mourinhos fula tricks och tjuvnyp i media genom att bli upprörda över hans struntprat vore precis att falla i fällan och fastna i hans giftiga spindelnät. Vi måste fortsätta vara ödmjuka, för vi är precis motsatsen av det Mourinho står för. Därför tackar jag än i dag de högre makterna att vi sade nej till honom och lät Guardiola kliva fram i rampljuset på Camp Nou.
Ens hi deixarem la pell
Pep Guardiola har likt Frank Rijkaard en titelprydd trupp att handskas med efter framgångarna i diverse turneringar. Men det är också här skillnaderna utbryter mellan dessa två tränare. Guardiolas alerta attityd och intensiva matchcoachande gör att man har mer förtroende för honom än vad man någonsin haft för Rijkaard. Att laget fortsätter visa den hunger man gör är enligt mig det största kvittot på att Guardiola är en tränare av rang. Sedan kan Zlatan fortsätta få vara hur naiv han vill och påstå att hans mormor kan träna vårt lag. Sanningen är den att Guardiola får alldeles för lite cred och uppmärksamhet. Men i slutändan är det nog precis så han vill ha det, med kollektivet i fokus. Han är ju trots allt själv culé och bara en i gänget.
Stora hål och frågetecken kring ekonomin samt att Guardiola konsekvent och beslutsamt arbetar med en tunn trupp har lett till att vi inte har mycket ny bensin att träda i kraft med i form av nya värvningar. Läget känns knapert i kontrast med Real Madrid som återigen fått många nya spelare och ny motivation injicerat i laget. För att inte tala om världens just nu hetaste tränare, Jose Mourinho - Madrids sista utväg att brotta omkull Barca en gång för alla. Kanske har Pep nu stigit in i ett skede där hans förmågor och tränarattribut kommer sättas på sitt största prov hittills, i en duell med Mourinho. Man brukar säga att Barcelona spelar som på Playstation. Isåfall spelar Mourinho playstation med hela fotbolls Europa. Så som han hoppat mellan storlagen och vunnit ligan varje gång.
Det mest avgörande för Pep kommer att vara motivationsfaktorn, d.v.s. hur pass många växlar han har kvar att lägga i sin framgångscykel, men också hur många strängar han har på sin lyra för att kunna besegra Mourinho i El Clasico. Till skillnad från Reals föregående tränare så vet Mourinho bevisligen hur man får stopp på Messi utan att för den skullen behöva instruera sina backar att slänga sig in i stolparna.
När Pep tillträdde tränarposten år 2008 var största utmaningen att hjälpa upp laget från träsket de fallit i och få Barca på rätt väg igen, snarare än att vinna titlar. Spolar vi fram tiden till år 2009 och tar fram arkivet eller söker ”Barcelona” på Youtube så hittar vi där välkomponerade hyllningsvideor och mål från en overklig säsong. Det svåraste är dock att fortsätta på den inslagna vägen. Jag är säker på att Cruyff skulle hålla med mig om jag sa att vi befinner oss i ett svårare skede nu än vad vi gjorde innan Pep blev tränare, då vi verkligen hade nått botten.
Är denna säsong då slutet på framgångscykeln? Känslan är den att klubben fortfarande står upp och ger sitt yttersta två efter att ha vunnit trippeln, vilket är något fantastiskt i sig. För vi blickarna mot Milano och Inter som också vann en åtråvärd trippel och vi kan urskilja att Inter inte alls är samma glödheta lag som i våras. Någon som dock som vanligt är glödhet är det alltid lika hungriga lejonet Samuel Eto’o, som är deras ljus i tunneln just nu.
Det märks på alla håll, även i Barca lägret, att Mourinho flyttat stad då det för närvarande är vi som jagar Real Madrid i toppen. Men vi är fortfarande det mest fruktade laget där ute. Jag kan inte fortsätta skriva och hävda att vi är på väg mot en ny framgångssaga. Kanske står vi där på Wembley i vår, kanske inte. När Champions League lottningarna blåses av är det i vilket fall Barca alla kommer vilja undvika, precis som vanligt. Det är goda tider för Barca men vi lever samtidigt farligt. Att gå på Mourinhos fula tricks och tjuvnyp i media genom att bli upprörda över hans struntprat vore precis att falla i fällan och fastna i hans giftiga spindelnät. Vi måste fortsätta vara ödmjuka, för vi är precis motsatsen av det Mourinho står för. Därför tackar jag än i dag de högre makterna att vi sade nej till honom och lät Guardiola kliva fram i rampljuset på Camp Nou.
Ens hi deixarem la pell
