Tottenham
2025-03-28 17:43
Helvete vad fel jag hade
Den tionde november 2023 skrev jag en krönika här. Om hur Tottenham blivit krossade av Chelsea, men att jag ändå kände mig stolt. Att vi hade fått vår klubb tillbaka. Boy, was I wrong.
Henrik Örtenvik
3 kommentarer
Det närmar sig 40 år som Tottenhamsupporter. Ett sorts "jubileum" som kräver citattecken, för slumpen som gav mig Tottenham som lag att följa var ett elakt nyck av hon där uppe ovanför molnen.
Kaj Pollack brukar säga att han ser personer och händelser i sitt liv som läxor att lära sig av. Vad har jag då lärt mig av 40 år med Tottenham? Jo, att lyckan har varit knapp. FA-cuptiteln 1991 minns jag knappt. Ligacuptitlarna har starkare fäste i minnet. I övrigt? Främst minnen av hur vi varit så nära, bara för att snubbla. Lufta en Michel Vorm i en cupmatch istället för att gå för titeln? Självklart. "Titlar bygger bara ego," sa Pochettino en gång. Ett uttalande som bör diskvalificera honom från all framtid i klubben. Ironin i att han vill tillbaka för sin "unfinished business".
Våren 2025 sitter vi här och andas ut. Det är landslagsuppehåll och vi slipper se Tottenham Hotspur. Slipper. Det är här vi är nu.
Hösten 2023 var jag lika begeistrad som alla andra. Ange Postecoglous Gung Ho-fotboll gav omedelbara resultat, och Spurs toppade ligan efter tio omgångar. Sen kom skadorna, samtidigt som resten av ligan hunnit scouta oss. Det började när Brentford kom på besök i januari 2024. Tottenham vann, men det var så uppenbart att Thomas Frank gjort sin läxa. Med lite marginaler hade det stått 3-0 till Brentford efter 20 minuter.
Sen dess har det fortsatt. Ange Postecoglou är sönderläst. Hans vilda fotboll kräver att försvararna maxlöper konstant. Chockerande nog leder det till skador. När skadorna väl inträffar skyller han på just skadorna och hur tufft spelprogrammet är. Offerkoftan är varm och skön men genomskinlig. Vi har förlorat poäng i massor av matcher även med nästintill fulltaligt lag.
Det är lite Trump-varning på Big Ange. När Van de Ven och Romero kom tillbaka, kastade han in dem för tidigt. Tro det eller ej: båda skadade sig direkt igen. Nu vänder sig spelarna till externa läkare för behandling. Make of that what you will.
Jag är inte för att sparka tränare i onödan. Nunos snabba sorti var ogenomtänkt. Att Mourinho fick gå dagarna innan en cupfinal var småsint. Contes megautbrott kanske gjorde hans avsked oundvikligt, men ingen har bättre exponerat hur dåligt skött den här klubben är än italienaren i det ögonblicket.
Bara målskillnad håller oss från 16:e plats, efter West Ham. Och framför oss väntar Chelsea, Nottingham, Liverpool, West Ham, Aston Villa, Brighton, samt Eintracht Frankfurt i Europa. Om vi, osannolikt nog, slår ut tyskarna, blir det fler möten.
Så varför sitter Big Ange kvar? När spelarna säger att de gillar att spela under honom låter det mer som sektmentalitet än genuin övertygelse.
På mina 40 år har vi som sämst slutat 15:e två gånger och 14:e två gånger. Då med riktiga brunkargäng. Nu har vi landslagsspelare och unga stortalanger, men en manager som vägrar inse att hans taktik varit sönderläst i 15 månader och som skadar sina spelare om och om igen.
Vad är The Bigger Picture, Daniel Levy? Vad missar jag? Vad vill den här klubben? Kulusevski och Romero kommer fly så fort de kan om det fortsätter så här. Vem vill spela för en klubb med en taktiskt bristande manager och samtidigt riskera karriären på grund av envisa hamstringskador?
Kaj Pollack brukar säga att han ser personer och händelser i sitt liv som läxor att lära sig av. Vad har jag då lärt mig av 40 år med Tottenham? Jo, att lyckan har varit knapp. FA-cuptiteln 1991 minns jag knappt. Ligacuptitlarna har starkare fäste i minnet. I övrigt? Främst minnen av hur vi varit så nära, bara för att snubbla. Lufta en Michel Vorm i en cupmatch istället för att gå för titeln? Självklart. "Titlar bygger bara ego," sa Pochettino en gång. Ett uttalande som bör diskvalificera honom från all framtid i klubben. Ironin i att han vill tillbaka för sin "unfinished business".
Våren 2025 sitter vi här och andas ut. Det är landslagsuppehåll och vi slipper se Tottenham Hotspur. Slipper. Det är här vi är nu.
Hösten 2023 var jag lika begeistrad som alla andra. Ange Postecoglous Gung Ho-fotboll gav omedelbara resultat, och Spurs toppade ligan efter tio omgångar. Sen kom skadorna, samtidigt som resten av ligan hunnit scouta oss. Det började när Brentford kom på besök i januari 2024. Tottenham vann, men det var så uppenbart att Thomas Frank gjort sin läxa. Med lite marginaler hade det stått 3-0 till Brentford efter 20 minuter.
Sen dess har det fortsatt. Ange Postecoglou är sönderläst. Hans vilda fotboll kräver att försvararna maxlöper konstant. Chockerande nog leder det till skador. När skadorna väl inträffar skyller han på just skadorna och hur tufft spelprogrammet är. Offerkoftan är varm och skön men genomskinlig. Vi har förlorat poäng i massor av matcher även med nästintill fulltaligt lag.
Det är lite Trump-varning på Big Ange. När Van de Ven och Romero kom tillbaka, kastade han in dem för tidigt. Tro det eller ej: båda skadade sig direkt igen. Nu vänder sig spelarna till externa läkare för behandling. Make of that what you will.
Jag är inte för att sparka tränare i onödan. Nunos snabba sorti var ogenomtänkt. Att Mourinho fick gå dagarna innan en cupfinal var småsint. Contes megautbrott kanske gjorde hans avsked oundvikligt, men ingen har bättre exponerat hur dåligt skött den här klubben är än italienaren i det ögonblicket.
Bara målskillnad håller oss från 16:e plats, efter West Ham. Och framför oss väntar Chelsea, Nottingham, Liverpool, West Ham, Aston Villa, Brighton, samt Eintracht Frankfurt i Europa. Om vi, osannolikt nog, slår ut tyskarna, blir det fler möten.
Så varför sitter Big Ange kvar? När spelarna säger att de gillar att spela under honom låter det mer som sektmentalitet än genuin övertygelse.
På mina 40 år har vi som sämst slutat 15:e två gånger och 14:e två gånger. Då med riktiga brunkargäng. Nu har vi landslagsspelare och unga stortalanger, men en manager som vägrar inse att hans taktik varit sönderläst i 15 månader och som skadar sina spelare om och om igen.
Vad är The Bigger Picture, Daniel Levy? Vad missar jag? Vad vill den här klubben? Kulusevski och Romero kommer fly så fort de kan om det fortsätter så här. Vem vill spela för en klubb med en taktiskt bristande manager och samtidigt riskera karriären på grund av envisa hamstringskador?
