Inför matchen mot Mjällby så skrev jag att den matchen var mycket viktig för att kunna hålla jämna steg med övriga toppkonkurrenter. Det blev dock inte som alls som jag, eller övriga grön-vita supportrar hade tänkt oss, i stället blev det en försmädlig förlust med 1–2, och det efter att Hammarby varit mer än lovliga dominerande i spelet, främst under den första halvleken. Fotboll handlar dock, precis som i de flesta andra sporter, om att göra mål och i den disciplinen så straffade Mjällby oss med två mot ett.

I och med denna förlust känns det som att förväntningarna denna säsong helt har förändrats bland oss supportrar. Där det för inte så länge sedan pratades om guld är det nu många som redan har gett upp den drömmen. Jag själv tillhör INTE dem. Visst, vi har hamnat i en svacka, där vi inte får ut det antal poäng som vi faktiskt förtjänar om man ser nyktert på matcherna.

Mot Norrköping skulle vi haft tre poäng och jag tror inte att någon hade protesterat om vi tagit en eller alla poäng mot Mjällby. Det jag vill ha sagt med detta är att läget inte är lika dåligt som det ser ut och spelet är inte lika dåligt som poängskörden vittnar om. Däremot så kan vi inte fortsätta att förlora fler poäng på hemmaplan nu. Mot Degerfors MÅSTE det således bli vinst. Om inte så kommer förmodligen glappet uppåt att bli ännu större, och med Elfsborg på bortaplan i sista omgången, inför det månadslånga uppehållet, skulle det inte vara alls roligt att komma dit med två raka poängtapp på hemmaplan.

Degerfors då, nykomlingen som faktiskt också startade riktig med tre segrar på fyra omgångar, där vinsten på bortaplan mot Häcken (4-3) sticker ut. Däremot har den sista tidens resultat inte varit lika bra, även om man lyckades slå Norrköping på Parken för två omgångar sedan. Faktum är också att av de fyra segrarna, så har tre av dessa tagits på bortaplan.

Givetvis sticker Omar Farajs fem mål i inledningsmatchen mot HBK fortfarande ut, men sedan den matchen har det inte blivit några fler mål för Faraj, som också varit skadad och således inte kunnat spela alla matcher. Han har dock varit tillbaka i spel i de senaste två matcherna.

Trist för Degerfors förstås, men i Omars frånvaro har en gammal bajenbekanting fått chansen. Vi pratar då, förstås, om Marcus Rafferty, som efter en utlåningssejour till norska Ålesund valde att lämna Hammarby för Degerfors inför denna säsong. Rafferty har så här långt stått för tre fullträffar, vilket ironiskt nog är ett mer än både Jusef Erabi och Abdo Boudah i Hammarby

På mitten har Netabay och Christos Gravius bildat ett starkt innermittfält och på slutet så har även Sebastian Olsson fått kompletterat där, då Gravius varit borta. Det är där, och i anfallstrion Faraj, Rafferty och Elias Barsoum, som Degerfors har sina starkaste lagdelar. Däremot kan det sättas stora frågetecken för backlinje och målvakt, då laget släppt in hela 19 mål på tio spelade matcher.  

Analys och tankar om Hammarby inför matchen

Jag har sagt det och säger det igen. Hammarby skall INTE ändra på vare sin spelidé eller spelsystem. Visst, jag kan förstå att Kim vill ha vissa spelare på plan, men min åsikt är att vi alltid behöver ha en ren nia (centerforward), en nia som vars främsta uppgift, förutom att agera som uppspelspunkt, är att befinna sig inne i motståndarnas försvarsområde och jobba stenhårt för att förvalta de inspel som kommer in dit.

När Jusef Erabi inte har kunnat vara med, på grund av sin fotskada, har det varit skrämmande tydligt att vi inte har någon liknande spelare i truppen, eller i alla fall ingen som har Kims förtroende, då jag personligen tycker att Elohim Kabore skulle kunna fungera utmärkt som Jusefs ersättare med sin tyngd i boxen. Min förhoppning är så klart att Erabi kan vara med mot Degerfors, men om han inte kan vara det så tycker jag att det är dags att ge Kaboré chansen att starta, alternativt att vi startar med Boudah och byter in Kaboré när det återstår 30 minuter av matchen.

Glädjande nog så har Montader Madjed visat att han skall vara med i startelvan på slutet. Han är, likt Tounekti, irrationell och har även ett mycket bra avslut med sin vänsterfot, något han visat med besked med två mål i de senaste två hemmamatcherna. Skall man titta på formen på spelarna på slutet så känns det snarare som att Tounekti ligger lite illa till när det gäller sin plats i startelvan, och att Kim väljer att starta med Abraham där istället. Det är dock så det skall vara, med hög konkurrens på varje plats.

Vidare anser jag att Kim måste skärpa sig när det gäller våra byten. Det är ytterst sällan som dessa bidrar till en ändrad matchbild, när vi behöver det, eller att Hammarby som lag blir bättre. För att detta skall ske så måste bytena komma tidigare i matcherna, så att de inbytta har en chans att påverka matchbilden.

Dessutom har våra unga talanger fått alldeles för lite speltid så här långt. Jag är säker på att spelare som Jonathan Karlsson, Adrian Lahdo eller Elohim Kaboré inte skulle göra bort sig om de fick chansen, men då måste de få det på sin rätta position och inte som senast när Kaboré byttes in och fick spela på en kant. Dessa spelare har dessutom en okänd höjd i sitt spel, en höjd som helt klart kommer att vara högre över tid än de spelare (Strand och Boudha) som redan nått sin högsta höjd och nu får speltid i stället.

Nåja, nu glömmer vi de senaste matcherna och tar nya tag med tre poäng mot Degerfors och åker sedan till Borås på lördag för att visa bönderna hur bra Hammarby kan vara när vi är som bäst. Sex poäng på de sista två matcherna kommer att garantera att vi verkligen är med när Allsvenskan startar om igen i slutet av Juni.

Nu djävlar kör vi!

Hammarby är bäst, må bästa laget vinna!