Tolv pinnar före med tio matcher kvar.

Det är inget litet försprång som Atalanta hunnit bygga upp. Napoli kan tacka sin katastrofa höst för det faktum att man nu nästan är helt avhängda i kampen om Champions League. Känslan var att Atalanta skulle behöva tappa mot Lazio för att bjuda tillbaka Napoli in i ringen men självklart så vände man 0-2 till 3-2 och tuffade vidare. Udinese avfärdades med samma siffror av bara farten i matchen efter och Atalanta ser för tillfället helt ostoppbara ut.

Men tio matcher är mycket. Det är trettio poäng att spela om, och vinner Napoli är förutsättningarna ännu lite bättre - nio poängs avstånd med nio matcher kvar. Nej, det är inget drömläge. Men när det gäller den sista biljetten till "il calcio che conta" (om man får vara så fräck) så är det fanimej kriminellt att inte ge sitt yttersta förrän det är matematiskt omöjligt.

Napoli lär angripa matchen på samma sätt som man gjort alla gånger under Gattuso. Inledningsvis lär det försvaras lågt, för att inte bjuda Atalanta på ytor, innan man sakta men säkert börjar äta sig in i matchen genom ett successivt högre presspel och mer bollinnehav. Det har fungerat mot Barcelona och då ska det kunna fungera mot Atalanta också. Så är i alla fall tanken. Det sköna med denna match är dels att det är två olika fotbollsfilosofier som möts, men även att vi har turen att se dem ställas mot varandra när respektive lag är inne i en enorm formtopp. Det lär bjudas på fotbollsgodis imorgon oavsett slutresultatet.

Troliga startelvor:

Napoli (4-3-3):
Meret; Di Lorenzo, Manolas, Koulibaly, Mario Rui; Fabián Ruiz, Demme, Zielinski; Politano, Mertens, Insigne.

Meret bör få chansen från start, då detta är en match där Napoli förväntas äga mindre boll och Ospinas fötter kanske inte är lika användbara. I backlinjen hoppas vi få återse Manolas men ingen vet egentligen hur status är. Framåt i stort sett ordinarie lag.

Atalanta (3-4-1-2):
Gollini; Toldoi, Caldara, Djimsiti; Hateboer, De Roon, Freuler, Gosens; Gomez; Zapata, Ilicic.

Ett självspelande piano, så har Gasperini själv beskrivit sitt lag. 80 mål på 28 matcher talar sitt tydliga språk och det är definitivt i offensiven som detta Atalanta är starkast. Defensivt är det framförallt ett man-man-spel högt upp i banan som tillåter de blåsvarta att vinna boll snabbt och sätta den i spel till sina skickliga anfallare. Klarar Napoli av att spela sig ur förstapressen är mycket vunnet, för backlinjen är egentligen inte av CL-kvalitet.

Atalanta har varit något av ett bogey team för Napoli, särskilt under Sarri då Gasperinis presspel passade oss mycket dåligt. Den kanske sämsta matchen under hela Sarri-tiden kom när Atalanta demolerade oss på San Paolo och Caldara gjorde två kassar, sedan dess har alla poäng mot Bergamo-laget varit svårvunna.
Det känns därför otroligt spännande att åka upp och möta Atalanta i detta läge; det finns mycket att vinna om det blir tre poäng då CL-striden öppnas upp, men samtidigt är känslan att det redan är kört och en förlust skulle därför inte svida alltför hårt. Napoli har helt enkelt ingenting att förlora.

Mot seger!