Det här är ett derby där mycket står på spel. Från att ha vunnit Conference League och haft en trupp som såg ut att kunna mäta sig med nästan vem som helst, sitter vi nu och följer Nottingham, Leeds och Burnley med samma nerv som våra egna matcher. De måste förlora, nästan hela tiden. Och vi måste ta poäng, nästan hela tiden.
Vi har varit skonade från den här skiten i många år. Nu får man känna att man lever igen, på gott men mest ont. Känslan runt laget är minst sagt skakig. Lucas Paquetá ryktas bort och det känns återigen som att vår tränare Nuno inte riktigt har hittat någon tydlig struktur. Cupvinsten mot QPR tog oss vidare, men gav knappast några svar. Det kändes inte som att vi visste hur vi gjorde det, utan vi var bara bättre individuellt, och därför blev det 2–1 till oss, inte tvärtom.
Visst, Nuno har inte haft någon försäsong att jobba med utan kastats rakt in i ett intensivt spelschema. Men ändå hade man hoppats på en tydligare idé vid det här laget. Nu återstår att hoppas att januarivärvningarna är väl genomtänkta och kan börja leverera direkt, för det behöver vi.
Motståndet då? Spurs är inte heller i något drömläge. Tränaren Thomas Frank är hårt pressad, och i hans stab finns nu ett bekant namn för oss West Ham-supportrar: John Heitinga, som var delaktig i Moyes byggen och bland annat hjälpte till att få Kudus till oss. Spurs vann bara två matcher under det tajta decemberschemat, och innan dess hade de inte vunnit i ligan sedan oktober. Med andra ord: ett ganska perfekt tillfälle för dem att möta oss, och för oss att möta dem.
Vår matchplan lär vara tydlig. Ett lägre sittande lag, där Summerville och Bowen får vara kreativa i sista tredjedelen. Kan de hitta ytor och tempo finns chansen att servera Taty ett par lägen. Men vi kommer sannolikt få vänta tålmodigt på dem.
Det är ett derby. Det är ångest. Det är poäng som kan avgöra en hel säsong. Och just nu finns det faktiskt inget viktigare.
